Östen Sjöstrand 1925–2006

”Jag är farmaceut. Jag förvandlar gift till läkemedel.” Så sa den nyligen bortgångne poeten och akademiledamoten Östen Sjöstrand i en radiointervju på 70-talet. Möjligen citerar han sig själv, men jag har inte hittat källan. En diktare som uttalar sig så om sin egen verksamhet har både vetenskapsmannen och alkemisten inom sig, han är fackman och mystiker. Hans uppdrag är inte i första hand konstens skönhet utan dess sanning. Östen Sjöstrand har också kallat dikten för ”de vuxnas lärare”. Hans pedagogik gäller inte de fyra räknesätten utan den inre matematik som bryter den två- och tredimensionella världens enahanda med de existentiella genombrotten till nya dimensioner. Om han talar om en ”Sfär” har den stor bokstav och formas av Kristus själv.

Östen Sjöstrand fanns aldrig i offentlighetens mitt, men han gjorde stora och bestående insatser för svenskt kulturliv. Som ledamot av Svenska Akademien hade han inflytande över många nobelpris. Han introducerade utländsk poesi som tolkare och redaktör. Som chef för tidskriften Artes skapade han ett kvalificerat forum för litteratur, konst och musik. Han överlevde sin skapelse bara med något halvår. När han tillträdde som redaktör 1975 och strax därefter invaldes i akademien blommade elakheterna i den akademiska världen: när började Akademien välja in sina vaktmästare? Som nästan alltid är det akademiska pratet ogint och avundsjukt. Litteraturdocenterna skulle inte ha gjort arbetet bättre. Samma akademiska populas tyckte väl att det var lite märkligt att Staffan Bergsten kunde ägna en monografi åt Sjöstrand på engelska i serien Twayne Modern Masters. I den boken finns allt det tankegods ordentligt redovisat som jag bara snuddar vid här.

Ett skäl till att Östen Sjöstrand aldrig blev en ”central” poet är att han inte alltid var i fas med sin samtid. Hans märkligaste diktsamling I vattumannens tecken kom ut 1967 mitt i den politiska våg som tornade upp sig. Och den boken gick på tvärs mot opinionerna i sitt intresse för astrologi och eskatologi även om den, sedd i backspegeln, talade om sin samtid och sin framtid på ett mycket klarsynt sätt. Också i den krets av svenska intellektuella som konverterade på 50-talet var Östen Sjöstrand något av en särling. Det finns få likheter på den språkliga ytan mellan honom och till exempel Ingemar Leckius. Sjöstrands prosalyrik och essäistik vetter dock mot Birgitta Trotzigs. Han var mystiker och modernist med ett starkt intresse för naturvetenskap, men hans språk och erfarenheter verkar vara djupt grundade i personliga upplevelser. Hettan i hans senare lyrik kommer ut djupa undervattenskällor.

Han går i dialog med allt från Genesis och Johannesprologen till Ekelöf och Tranströmer. Andra diktare är ”meningsfränder”, de som försöker skapa och återskapa mening ”i det spruckna språket”.

”Här, och vid världens ände

söker jag en satslära,

ett järnräcke som inte rostar

i det svarta ljusets mellanrum,

en ordfogningslära

som får mig att urskilja

den bokstav

som varje tungomål,

varje lovprisning,

börjar med och utgår från.”

Dikten finns i På återvägen från Jasna Góra från 1987, den bok som blev hans sista diktsamling och som till allt annat också är en mycket konkret rapport från det senkommunistiska Polen.

För Östen Sjöstrand är världen spräckt och sönderdelad, berövad sin ursprungliga enhet, den som han ändå fick en glimt av i sin barndoms Bohuslän med urelementen tätt inpå huden. Drömmen om den mystiska enheten var synlig redan i hans första boktitel Unio från 1949. Havet och vattnet har alltid varit hans viktigaste bildfält vilket märks i boktitlar som Strax under vattenlinjen från 1977, den redan nämnda I vattumannens tecken samt – om man lämnar de elektriska associationerna bakom sig – Strömöverföring från 1984. Vattnet kan läsas i all sin mångtydighet som det gemensamma ursprunget, som det omedvetna ur vilket drömmar och bilder dras upp. Och ur vattnet reser sig barndomens bohusländska klippor – mellan dem kan Agamemnons rop ljuda – för att konstituera den lodlinje som är så central hos Östen Sjöstrand och vars invecklade topologi har skissats av Ulf Linde i ett utmärkt förord till urvalsvolymen Sprickorna i stenen från 1994.

Poesin blir ett restaureringsarbete med språket, också det angripet, som verktyg. Poesin börjar för honom ofta i det icke-semantiska, i rytmen, i musiken. Till denna rytm, som alltid har sin bas i kroppen, söker sig sedan orden och betydelserna. Han har lärt lika mycket av Eliot som av Stravinskij, av Ekelöf som av Ravel. Magnus Florin skissar i sin nekrolog i Dagens Nyheter den tradition Östen Sjöstrand tillhörde med att räkna upp ytterligare namn – Hölderlin, Valéry, Beckett, Char … Men han lägger också till, med full rätt, stora fysiker och filosofer som Heisenberg, Planck, Carnap och – äldst och kanske viktigast – Zenon med hans poetiskt fruktbara paradoxer. En mystiker sysslar ständigt med likheterna mellan rörelse och stillhet.

I vattumannens tecken försökte jag läsa redan som gymnasist. En stark och gåtfull fascination utgick från texterna, men jag var inte vuxen nog att gå i lära hos dem, är det väl inte än. Men när jag återvänder till den nu och läser om ”Varje partikel har hela universum som verksamhetsområde” ser jag hur full av samtid dikten var, och jag kan också ana det underliggande mönster av förfall och helande som finns i botten av Östen Sjöstrands författarskap. Poeten låter oss möta Kristus på en byväg någonstans i tredje världen – u-länderna hette det för 40 år sedan:

”På en bitter byväg, bland febriga fiskar,

det oändliga följet av krymplingar och kor,

överger han cirkeln för klotet och Sfären.

På en bitter byväg, där orden blivit

till stavelser av stoft, till frostens

och den förbrännande hettans fraser,

har de värkande, sömnlösa tankarna vidrörts

av de ofattbara djupen: som av hörda,

aldrig sedda galaxer. Färskvatten –

Färskvatten. Åkerjord. Redskap. Skolor –

Fastän ramsan ännu ljuder som en skallra,

ett klapperträ – hans ögon ännu bara ser

Fördärvarens vita mulor, en nedåtvänd vinkelhake,

Är den brustna jordiska länken, av vänner

och vanor, helad. Han är återförenad

med årmillionerna och byvägen, med Kosmos.

Han skall snart, bortom de febriga fiskarna,

skönja på nytt: Bevattningssystemet.

Husbyggnadsprojekten, Den Levande Fiskens

ursprungstecken: han har redan sagt ja.”

Det finns en astrologisk idé om kosmiska månader på ungefär tvåtusen år, och de har fått namn efter zodiakens tecken. Jag gitter inte sätta mig in i hur dessa eoner beräknas – med astrologin är det ju så att den blott fungerar metaforiskt och inte i den reellt existerande världen – men det för Östen Sjöstrand poetiskt fruktbara tycks ha varit att Kristus föddes vid ingången av Fiskarnas månad – en splittringens tid eftersom fiskarna i tecknet simmar åt olika håll. I vår samtid inträder i stället Vattumannens månad, han som bär det livgivande vattnet till människorna. Det är som om Kristus först en kosmisk månad efter sitt jordeliv kunde uppfylla sin innersta och för människorna viktigaste mission.

”Febriga fiskar” i diktens inledning har med det motsättningsfyllda stjärntecknet att göra, med den bittra fattigdomen och världens söndrighet. ”Han” söker sig mot ”Sfären”, den nya eller den återskapade helheten. Fattigdomen är inte ödesbestämd eller gudagiven längre i vattumannens månad; Vattumannen blir en Kristusbild. De ramsor som rabblas för att fördriva ”Fördärvaren” börjar få mening. Dikten är skriven i den tid då biståndet börjar bli en politisk och ekonomisk realitet, då ”underutveckling” börjar få en biton av ”utveckling”. I torkans tid föds tanken på konstbevattning. Vattumannen träder i arbete.

Så sedd är denna dikt ett vittnesbörd om sin politiska samtid. Men dess konkreta innehåll är också vad kyrkorna de senaste decennierna talat allt tydligare om – fattigdomen kan brytas, värdighet kan återskapas. Så kan en tillsynes esoterisk text gripa in i både samtidshistorien och i en mycket personligt färgad livssyn där det sönderslagna blir helt igen med Ordets hjälp.