Vänskapens vindlingar

Vänskapen som fenomen kan det skrivas om under många aspekter. När Eva Österberg, historieprofessor i Lund, ägnar denna bok åt vänskapen gör hon det i första rummet som historiker. Men som historieämnet numera uppfattas, blir det en ytterst mångsidig belysning. Här finns litteraturvetenskapen, bibelvetenskapen, sociologin och inte minst psykologin representerade. Och det förunderliga är, att allting verkar vara integrerat i en övergripande och helgjuten konception av vänskapens variabla väsen.

Men mycket i boken är historia i den meningen att en kronologisk linje bär framställningen. Efter inledande reflexioner om uppgiftens omfång och vansklighet, får vi läsa om antika tänkare som arbetat med vänskapens problematik: Platon, Aristoteles och Cicero är de främsta. Hos Aristoteles märks den utförliga och nyanserade behandlingen i Den nikomachiska etiken (det hade varit bra om författaren hade påmint i en not om att vi har en god svensk översättning av Mårten Ringbom från 1967). Med tanke på den betydelse som Ciceros Laelius de amicitia haft som skolbok i sekler (och alltjämt som kursbok vid universiteten) hade man varit tacksam för en något utförligare behandling. Kanske Cicero betonar vänskapen som ett politiskt fenomen mera än Österberg medger.

Olika tider passerar revy i den lättlästa men alls inte ytliga framställningen. Särskilt intressant är det att läsa om vänskapens betydelse i de isländska sagorna. Här kan författaren korrigera den uppfattning, enligt vilken släktskapsbanden betyder allt, vänskapsrelationer mindre. Inte minst analysen av Njals saga visar vilken stor betydelse vänskapen hade i det medeltida isländska samhället.

Augustinus betydelse för kommande tider framhävs med all rätt. I den berömda scenen i Confessiones om hur Augustinus fann ett nöje i att palla päron tillsammans med sina kamrater, har Österberg funnit ett tänkvärt exempel på vänskapens betydelse. ”Ensam, säger Augustinus, skulle han inte ha stulit päronen. Tillsammans med de andra gick han vilse i sitt moraliska landskap. Vänskapen blev en fiende” (s. 111). Här kan det vara värt att erinra sig, att kristna tänkare både då och långt fram i tiden inte hade mycket att hämta ur Bibeln som vägledning. Eva Österberg redovisar pliktskyldigt det bibliska materialet om vänskap, vilket inte är mycket (även om Syraks bok kanske hade förtjänat en djupare analys – den betydde också mycket i Sverige före 1800-talet). Det var hos antika och förkristna filosofer man fann en reflexion om vänskapen. Men dessa tankar kunde kristnas, och det var vad som skedde i den medeltida klosterkulturen, till exempel hos Aelred av Rievaulx.

Vilket källmaterial har då författaren haft att arbeta med? Självbiografier, dagböcker och memoarer är från och med den tidigmoderna tiden en viktig källa. Österberg diskuterar utförligt de källkritiska problem som är förbundna med texter av detta slag. Nu är inte längre den manliga dominansen så total som under antiken och (i huvudsak) medeltiden, nu dras också en klar gräns mellan vänskap och kärlek (vilka för Aristoteles i stort sammanföll). Här behandlas bland andra drottning Kristinas aforismer, Stefan Zweigs minnen och Årstafrun Märta Helena Reenstiernas dagböcker. Ju längre fram vi kommer i tiden, desto rikare blir materialet. Här kan det nämnas, att Eva Österberg också gör bruk av uppteckningar som förvaras på Nordiska museet och som är resultatet av en 1982 utsänd frågelista ”Vänner och bekanta”. 127 svar finns tillgängliga i arkivet och där berättar moderna svenskar vad de menar med en vän. Länge kan man stanna upp inför vad en informant (kvinna, f. 1926) skriver: ”Mina vänner är en handplockad bukett, och de betyder livet för mig.”

Men det finns inte bara vänner utan även ovänner. Även här ger författaren intressanta exempel på brutna vänskaper, som kanske inte alltid gick över i fiendskap men ändå förorsakade lidande. Den politiska utvecklingen inte minst under 1900-talet kunde resultera i sådant. Vi kan läsa om hur vänskapen mellan de båda fysikerna Niels Bohr och Werner Heisenberg bröts (men återupptogs efter kriget, men i mindre skala) och hur den judiske professorn i Dresden, Viktor Klemperer, fick se sin vänskara nästan utplånas efter 1933.

Till slut finns det inte bara människor att bli vän med. Till det mest positiva i Österbergs bok hör, att hon inte glömmer den roll som djuren kan spela som vänner. Ett antikt exempel är Odysseus hund Argos, men också ett nutida fall kan vi läsa om. Ett älskvärt inslag i boken är raderna om författarens pudel Sixten. Redan de gör boken värd att läsa.