Ögonvittnesskildringar

Den senaste generationens utveckling på det bibelvetenskapliga området har varit explosiv. Den historisk kritiska forskning, som dominerade mycket eftertryckligt, när jag inledde mina teologiska studier hösten 1964, har fått maka åt sig till förmån för dagens totala pluralism. Än mera grundläggande är det faktum att övertygelsen att exegetiskt arbete i princip kan utföras objektivt, en övertygelse som tidigare präglade arbetet vid akademin, nu övergetts. I dess ställe ser vi vår tids postmodernistiska grundtanke, att verklig objektivitet i själva verket inte existerar, att allt vetande är beroende av den som ”vet”: Vad som är sant för mig behöver inte vara sant för dig. Det är förvisso inte utan orsak som Benedictus XVI gång efter annan har varnat för relativismens diktatur.

Den formhistoriska skolan i tysk protestantisk exegetik dominerade under flera årtionden den bibelvetenskapliga scenen. Det var ingalunda oförtjänt. Stora nydanande forskare som Karl Ludwig Schmidt, Martin Dibelius och framför allt Rudolf Bultmann formulerade en teologi som skulle svara på den moderna tidens frågor. Det utgående 1800-talets optimism beträffande den teknologiska utvecklingen knäcktes av första världskriget med dess fasor. Miljontals soldater lemlästades och dog i slagfältens skyttegravar, ofta i fåfänga försök att förflytta fronten några kilometer i ”rätt” riktning. Men den naturvetenskapliga utvecklingen hade också underminerat Bibelns och därmed kyrkans trovärdighet, när man sökte svar på den nya tidens existentiella frågor. Det var förvisso sant, att många troende kristna hade gått i bräschen för den nya forskningen, så exempelvis genetikens Gregor Mendel. Men det var tveklöst Charles Darwin och den av honom formulerade utvecklingsläran som fick det verkliga genombrottet och av många kom att betraktas som ett grundskott mot Bibelns budskap om en personlig skapare och frälsare.

Ur krigets kaos trädde en förändrad värld fram som inte nöjde sig med de gamla upprepade svaren. Särskilt i norra Europa avtog kyrkans inflytande, och den kom ofta att betraktas som en relikt från en svunnen tid, med framtiden bakom sig. Fromma lutherska teologer som den nämnde Rudolf Bultmann antog utmaningen, och jag vill här sammanfatta hans arbete i två punkter:

1. Evangeliernas budskap måste ”avmytologiseras”. För den moderna människan är texter om bokstavliga gudomliga ingripanden inte trovärdiga; ord om änglar och demoner, om under och mirakel, om en flicka som blir med barn utan mans medverkan eller om en död kropp som får liv igen översattes till den moderna tidens sätt att förstå tillvaron. Talet om exempelvis änglar var en gången tids sätt att uttrycka det som vi idag beskriver i inomvärldsliga kategorier och skall inte förstås bokstavligt.

2. Bibelns evangelier grundar sig på en långvarig muntlig tradition som man jämförde med folksagor (Bröderna Grimm). De enskilda texterna hade tillkommit bland och utmejslats av anonyma Jesustroende grupper; ingen enskild författare eller tradent fanns bakom dem. De hade vidare stöpts i lätt identifierbara ”former”, underberättelser, legender och apoftegmata för att nämna blott några av dem, alltefter de behov som den tidiga förkunnelsen hade.

Nästan hundra år senare ser världen annorlunda ut. Avmytologiseringen gav inte de slutgiltiga svaren på bibelläsarens frågor, och det ligger något tragiskt i att den uppriktigt fromme Rudolf Bultmanns teologiska program medförde att många kastade ut barnet med badvattnet, alltså lämnade den kristna tron bakom sig. Men frågan om evangeliernas historicitet lever kvar, och de senaste årtiondena har sett en uppsjö av litteratur om den historiske Jesus. Vi befinner oss mitt uppe i den så kallade Third Quest med sin relativa optimism när det gäller att rekonstruera Jesu liv. Problemet är att de föreslagna rekonstruktionerna spretar åt alla håll; för en författare är Jesus en kynisk filosof, för en annan en judisk laglärare, för en tredje en misslyckad zelotisk aktivist och så vidare.

Den brittiske exegeten Richard Bauckham har gett oss ett tungt vägande inlägg i debatten om den historiske Jesus med sin bok Jesus and the Eyewitnesses. Som framgår av titeln betonar Bauckham just evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar. Han utgår ifrån att vittnesbörd som trovärdiga personer lämnat i god tro förtjänar att bli trodda så länge inga vägande skäl däremot kan framställas. Till detta lägger han framför allt hur biskop Papias omkring år 130 värdesatte det direkta muntliga vittnesbördet från ögonvittnen till Jesus. Många av dem levde säkerligen fortfarande under hans ungdomsår. Bauckham påpekar, att många av dem som mötte Jesus (exempelvis änkans son i Nain) var helt unga, och att man ännu mot slutet av seklet var fullt i stånd att avslöja eventuella vanföreställningar i evangelierna. Författaren tillskriver apostlakollegiet en avgörande roll som garant för traditionen och visar utförligt på hur tolvkretsen alls inte är så anonym som man ofta har velat göra den. Särskilt fokuserar han Petrus betydelse som garant bakom Markusevangeliet och på det anonyma ögonvittnet (enligt Bauckham inte identisk med Johannes, Sebedaios son) bakom Johannesevangeliet.

Medan alltså den formhistoriska skolan räknade med en lång tid av anonym tradering enligt folksagornas modell, räknar Bauckham i stället med en kort tillkomstperiod, och han drar, tack vare vad vi faktiskt vet om ögonvittnenas betydelse, slutsatsen att evangelierna, sådana vi har dem i dag, är historiskt trovärdiga. Vad gäller tillkomsttiden har Bauckham naturligtvis rätt; osäkerheten är knappast större än ett par årtionden (omkring år 60–100 e.Kr.), och gentemot formhistorikerna kan man påpeka, att det knappast skulle ha varit möjligt att fritt ”hitta på” berättelser om änglauppenbarelser och mirakel, om det inte hade funnits en spridd övertygelse att händelser som dessa faktiskt ägt rum. Men ändå kan jag inte undertrycka en gnagande oro att Bauckham (liksom formhistorikerna och i själva verket de flesta av oss) i mångt och mycket har styrts av det önskade resultatet. När han talar om änkans son i Nain som ett vittne som förtjänar tilltro, tycks han föra ett cirkelresonemang och i själva verket förutsätta just det som det gäller att bevisa eller åtminstone göra sannolikt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera, att det är ett viktigt inlägg i debatten om den historiske Jesus som Bauckham har gett oss. Han visar övertygande att den programmatis-ka skepsis som många bibelforskare har visat prov på inte är befogad. I stället ger oss evangelierna ögonvittnesskildringar, som vi har all anledning att nalkas med förtroende. De som tar till orda i dagens, framför allt på anglosaxisk mark, livliga debatt om den historiske Jesus bör noga begrunda Bauckhams framställning; det skulle bidra väsentligt till att stävja de mest vildvuxna hugskotten i den moderna Jesusforskningen.