Var aposteln Thomas i Indien?

Malabarkusten, Indiens kust i sydväst, har ett förbluffande vitalt kristet liv. I Kottayam (i delstaten Kerala) ligger kyrkor, kloster och kyrkliga institutioner nära nog vägg i vägg. Reser man ut på landsbygden, kan man finna kapell och vägkors så tätt längs vägen, att man nästan hela tiden har något inom synhåll, trots att den slingriga vägen skyms av lummig grönska.

Att kyrkor och kristna vägmärken är så många, beror delvis på kristenhetens splittring. Här finns katoliker av flera olika riter (latinsk, syro-malabarisk och syro-malankarisk), här finns syriskortodoxa, uppdelade i flera fraktioner, och dessutom olika protestantiska riktningar. Men frågar man hur folket har nåtts av kristendomen, blir svaret för det mesta ett och detsamma: det är aposteln Thomas som har kristnat deras förfäder. Det är en trossats, lika viss för dem som att Jesus föddes i Betlehem och uppstod från de döda i Jerusalem. Därför brukar man också kalla dem för thomaskristna. Det är alltså inte något samfund utan den samlande beteckningen för alla indiska kristna som räknar sitt ursprung från apostelns mission.

Så som de thomaskristna själv berättar om det, kom aposteln Thomas till Sydindien sjövägen år 52 e.Kr. Han landsteg i Cranganore, en stad där det förr har bott både kristna och judar, fast det nu inte finns några spår av det. I trakten kring Cranganore grundade han sju församlingar. Alla sju är kända till namnet i traditionen. Vidare insatte han präster i kyrkorna, och det finns fortfarande prästsläkter, som gör anspråk på att härstamma från denna första generation av kristna i Indien. Liksom hos andra indiska folk är kunskapen om förfäderna mycket utvecklad hos de thomaskristna, och också bland lekmännen är det vanligt att man räknar härstamning från den första kristna generationen.

När Thomas hade genomfört sin mission på Malabarkusten, skall han ha begett sig till östkusten. Här led han också martyrdöden. Det skedde vid Mailapur (Mylapore), som numera är en förstad till Madras, och här finns en kyrka, som anses vara byggd över hans grav. Två berg i närheten är också förbundna med martyrhistorien och besöks av pilgrimer.

Den syriska traditionen

Om Thomas’ eventuella missionsresor berättas ingenting i Nya testamentet. Här spelar aposteln överhuvudtaget en ganska underordnad roll. Mest känd är berättelsen om hur Thomas mötte Jesus efter uppståndelsen (Joh 20:24-29). Första gången när Jesus visade sig för lärjungarna, var Thomas inte närvarande, och när han hörde om det, vägrade han att tro att det var sant. Först när han själv fick se och röra vid Jesus, förstod han att de andra lärjungarna hade talat sanning. ”Tvivlaren” är det epitet som han sedan har fått bära på. (Jfr också Joh 11:16.) I de senare legenderna om Thomas som apostel finns däremot inte något av tvivlet kvar. Här är han enbart en stor predikant, undergörare och martyr.

Det finns nu en gammal syrisk tradition, som är bättre bevarad än den indiska, och som finns nedtecknad i skrifter från de första århundradena. Viktigast är den reseberättelse, som kallas Thomasakterna. Förmodligen skrevs den i den syriska staden Edessa någon gång omkring år 200. Den syriska traditionen skiljer sig en del från den indiska, och det är inte självklart vilken som är trovärdigast, om nu någondera innehåller minnen av verkliga händelser.

Thomasakterna börjar i Jerusalem. Den uppståndne Jesus visar sig på torget och säljer Thomas som slav till en köpman, och med honom stiger han på ett fartyg. Varifrån får man inte veta. Författaren kan ju inte gärna tro att det fanns en hamn i Jerusalem. De seglar så österut, och efter en lång resa kommer de fram till Indien, där kung Gundaforus härskar. Så småningom omvänder Thomas kungen till kristendomen, men han måste vidare på sin mission, och hamnar till sist på en annan ort, där han lider martyrdöden.

Man ansåg länge att Gundaforus var en diktad gestalt. Men så hände det att man uppe i nordvästra Indien fann mynt med ett kunganamn, som tycktes vara just detta. Kanske berättelsen vill förlägga Thomas’ mission uppe i nordvästra Indien, i nuvarande Pakistan eller Afghanistan? Det stämmer i så fall med vad en del tidiga kristna författare säger, att Thomas skall ha verkat i partherriket. Gundaforus’ rike anses ha legat just bortom partherrikets gräns. Sjöresan är inte så orimlig just här, för Indus’ bifloder var segelbara långt inåt land, och man kunde ta sig fram från Indiska Oceanen utan svårighet.

Gentemot denna ärevördiga syriska tradition har de indiska kristna inga gamla dokument att komma med, när de berättar om apostelns verksamhet i Sydindien. Det kan de faktiskt inte lastas för. När portugiserna koloniserade Indiens västkust vid slutet av 1500-talet, ville de utplåna den gamla kyrkliga traditionen, eftersom de ansåg att den var besmittad med nestoriansk irrlära. De sammankallade därför ett möte i Udyamperur (eller Diamper) år 1599, och här föreskrev de att alla de gamla syriska handskrifterna skulle förstöras. På så sätt försvann de thomaskristnas litterära arv för alltid. Kanske fanns det här också skrifter om Thomas och hans mission, men de är i så fall ohjälpligt förlorade. Kvar lever traditionen nu i form av berättelser och bröllopssånger, som bara är några hundra år gamla.

Historieforskningen är i allmänhet skeptisk mot muntliga traditioner. Sägner och legender kallas det. Men kan det inte ändå ligga någon kärna av sanning i dem? Låt oss se litet på de geografiska och kulturella förutsättningarna för en kontakt mellan Medelhavsområdet och Sydindien i gammal tid.

Sjövägen till Indien

Under romersk kejsartid var inte Indien ett så avlägset och okänt land som det blev under Europas medeltid. Det pågick en intensiv handel mellan Medelhavsländerna och Indien genom sjötrafiken på Indiska Oceanen. Den främsta indiska exportprodukten var peppar, som romarna uppskattade mycket. Uttrycket ”där pepparn växer” syftar just på Malabarkusten, för det var härifrån som man skeppade ut kryddor och andra indiska exportvaror. Den viktigaste hamnen

var Muziris, som idag heter Cranganore, dvs. just den plats där Thomas sägs ha stigit i land.

Den mest bekanta sjövägen blev känd för romarna, när Hippalos någon gång på 40-talet e.Kr. upptäckte hur man kunde utnyttja monsunvindarna genom att anpassa segelsäsongerna till de sydvästliga och nordöstliga vindarnas perioder. Bara något årtionde senare gavs det ut en berömd handbok i segling, Periplus för Röda havet, där det ges utförliga anvisningar för en seglats, hur man tar sig fram längs Afrikas kust och över havet till de indiska hamnarna.

Innan Suezkanalen kom till, fanns det inte någon direkt sjöförbindelse mellan Medelhavet och Röda havet. I stället fraktade man varorna uppför Nilen till Koptos, lastade av och förde dem tandvägen till Myos Hormos vid Rödahavskusten. Därifrån fanns det sedan regelbundna turer med fartyg över Indiska Oceanen till Muziris och andra hamnar.

Den romerska handeln med Sydindien har avsatt många spår i form av arkeologiska fynd. Framför allt har man funnit romerska mynt på olika håll i Sydindien, för de indiska varorna betalades ofta i klingande valuta.

Förutom den välkända romerska resrutten fanns det nu en annan väg, som snarast är den som den syriske författaren till Thomasakterna har i tankarna. Den hade inte romarna tillgång till, men före Hippalos’ tid var det den vanliga sjövägen, och den var också mycket trafikerad, fastän den ansågs mera svårnavigerad. Den gick inte som Rödahavsleden väster om den arabiska halvön utan på den östra sidan, genom Persiska viken. De indiska varorna fördes därifrån uppför Eufrat till någon ort i Syrien, där de kunde lastas av och föras landvägen till hamnarna längs Syriens kust. Eufrat var segelbar ända upp till Edessa, just den stad som ansågs vara utgångspunkten för Thomas’ mission, och – som vi skall se – också gjorde anspråk på att äga hans reliker. Var det kanske från Edessa som Thomasakternas författare tänkte sig att fartyget avgick? Han kanske bara hade så brått att komma igång med historien att det ser ut som om man seglade från Jerusalem.

Den östsyriska kyrkan

Mesopotamien, landet kring Eufrat och Tigris, hade en stor judisk befolkning alltsedan den babyloniska fångenskapens tid, och judarna tog del i handeln med Indien. Sedan gammal tid finns det rester av judisk kolonisation på Indiens västkust. I Muziris eller Cranganore fanns det en sådan judisk koloni, som först i nyare tid flyttades över till det sydligare Cochin. Idag är den judiska befolkningsgruppen starkt decimerad genom utvandring till Israel, men man har ännu en synagoga kvar. Där bevarar man ett privilegiebrev, inristat på kopparplåtar. Det är utfärdat av en indisk kung och är i varje fall från äldre medeltid.

Inte bara judarna utan också de syrisktalande kristna tog snart del i handeln med Indien. I det gamla persiska riket hade arameiskan varit handelsspråk, och denna riksarameiska fick med tiden ge vika för sin senare släkting syriskan. Kring Persiska viken fungerade syriskan som ett allmänt gångbart språk vid handeln med främmande folk. De östsyriska kristna, nestorianerna, som de kallas från 400-talet, var ett företagsamt handelsfolk. Den kristna missionen följde i handelns spår både längs Indiska Oceanens kuster och längs de centralasiatiska vägarna till Kina.

Vad man säkert kan konstatera är att den kristna kyrkan i Sydindien har fått sin form genom en östsyrisk mission. Den har från början syriskt kyrkospråk och syriska traditioner. Även om den kristna befolkningen idag verkar rent indisk, måste kyrkan på ett tidigare stadium ha burits upp av syriska kolonister i hamnstäderna och då främst i Muziris, också kallat Cranganore.

Sydindien är inte ensamt om att berätta om Thomas’ mission. Det finns också andra områden runt Indiska Oceanen, som gör anspråk på att ha blivit kristnade genom Thomas. I Fars, det persiska kärnområdet norr om Persiska viken, fanns det en ganska självständig kyrka med centrum i Rewardashir. När man ville hävda sig mot den mäktige patriarken i Seleukia-Ktesifon, påpekade man att Fars minsann hade blivit kristnat av aposteln Thomas själv, medan patriarkens kyrka bara hade grundats av apostlalärjungen Mari. Ön Socotra utanför den arabiska halvöns sydkust – numera sovjetisk flottbas – hade förr en kristen befolkning, och den räknade också aposteln Thomas som grundare av sin kyrka. Med andra ord tycks Thomas ha varit runt i trakten och grundat kyrkor. Eller är det så att en gammal tradition om Thomas som kyrkogrundare har spritt sig till kyrkor som först i andra eller tredje hand härstammar från den apostoliska missionen?

De som är kritiska mot thomastraditionen menar att den indiska kyrkan har tillkommit genom

östsyrisk eller nestoriansk mission flera århundraden efter apostlarnas tid. Det är också helt klart att en sådan mission har ägt rum. De thomaskristna själva talar om en östsyrisk mission i senare tid. Den apostoliska kyrkan, som Thomas hade grundat, förföll med tiden helt, säger man. Då fick den nytt liv genom en syrisk köpman, som man kallar Thomas från Kana eller KnayiThomas. När han kom till Cranganore – man vet inte när – fann han att det bara fanns 64 kristna familjer kvar. Med sig på fartyget hade han kristna präster, och med deras hjälp nyorganiserades kyrkan. Thomas från Kana är inte någon dubblett till aposteln Thomas, för man håller dem båda noga isär. Kana är knappast heller den galileiska staden som Johannesevangeliet talar om. Det var också namnet på en av de arabiska hamnarna som hade trafik på Indien, och kanske har den gett denne Thomas hans binamn.

Det finns fortfarande vissa släkter bland de thomaskristna som räknar härstamning från KnayiThomas, och som bildar en sluten grupp. De gifter sig bara inom sin egen klan, de har egna kyrkor och egna präster, till och med en egen biskop utan att fördenskull vara något eget samfund. Sådana här ”kananiter”, som man kanske skulle kunna kalla dem på svenska, finns både bland katoliker och syrisk-ortodoxa.

Graven i Mailapur

Det mest synliga vittnesbördet om thomastraditionen är hans påstådda grav i Mailapur på Indiens östkust, långt ifrån de thomaskristnas huvudområde i väster. Man säger sig ha hans grav men däremot inte hans reliker, bortsett från något enstaka ben. Det heter nämligen att Thomas dog och blev begraven i Mailapur, men en köpman förde hans kropp till Edessa, som sedan ägde dem under många hundra år. Först under korstågstiden fördes de västerut och finns idag i Ortona vid Mellanitaliens adriatiska kust.

Redan Efraim Syriern berättar på 300-talet om att relikerna fanns i Edessa och att en köpman fört dem dit. Också längre västerut har historien varit känd sedan länge. Den frankiske biskopen Gregorius av Tours berättade på 500-talet att Thomas’ kropp nu befann sig i Edessa men att den ursprungliga graven fanns kvar i Indien och att det låg ett kloster och en stor kyrka där. Senare under medeltiden tog sig en och annan västerlänning fram till Mailapur och besökte Thomasgraven. Till dem hörde Marco Polo, som kom till Sydindien på 1290-talet. Han berättar om att det fanns en kyrka byggd över graven, och att både kristna och muslimer vallfärdade till den.

Den syriska och den indiska traditionen passar på den här punkten som hand i handske. Indierna säger att graven i Mailapur är tom och att relikerna har blivit bortförda. I Edessa sade man att man hade relikerna men medgav att de hade förts dit från annat håll. Mycket talar alltså för att de har kommit till Edessa från Indien och detta före Efraim Syrierns tid på 300-talet. I så fall har det funnit en kristen tradition i Sydindien före den nestorianska expansionens tid vid 400-talets slut och senare.

Hur är det nu med graven själv? Den låg orörd tills dess portugiserna kom till Indiens östkust i början av 1500-talet och började intressera sig för den. Graven hade nu förlorat sin ställning som kristen vallfärdsort och vaktades av en muslim. 1523 gjorde man en utgrävning, som naturligtvis inte fyllde några nutida vetenskapliga anspråk. Tvärtom förstörde man möjligheterna att senare göra en riktig arkeologisk undersökning. Under flera lager av sand och murbruk fann man några benrester, en spjutspets och en kruka, fylld med jord. Enligt en tradition hade Thomas blivit dödad med ett spjut. Man hade samlat jorden där hans blod hade runnit och hade begravt det tillsammans med kroppen. Portugiserna menade, med rätt eller orätt, att spjutspetsen och krukan med jord bekräftade traditionen. Spjutspetsen har f.ö. efter olika öden återbördats till Mailapur och förvaras där som relik. Från indisk sida gör man ofta gällande att gravens murverk är romerskt och härrör från det första århundradet e.Kr. 1945 fann man resterna av en romersk handelsstation i trakten av Pondicherry, och teglet där är av liknande slag som i graven. Men för arkeologer är detta säkert otillfredsställande.

Av så spridda och osäkra traditioner är det omöjligt att dra några säkra slutsatser. Också om man medger att Thomas har varit i Indien förblir den sydindiska teorien osäker. Det finns forskare som inte håller för otroligt att Thomas besökt nordvästra Indien men som avvisar tanken på en mission längre söderut. Men just den osäkerheten bör ge oss anledning till tolerans. För västerlänningar är det ganska oväsentligt om aposteln Thomas var först med att predika kristendomen på den indiska kontinenten. Det är ett historiskt problem som kan tyckas oss fängslande, men som inte har några djupgående konsekvenser för vår tro eller identitet. För de indiska kristna är däremot Thomastraditionen viktig. När kristna missionärer från västerlandet har kommit och betraktat dem som missionsobjekt snarare än som medbröder, har de med stolthet kunnat peka på att deras kyrka inte står västern efter ifråga om apostolisk tradition. Indien bör därför få ha sin apostel i fred för klåfingriga västerlänningar, särskilt som vår egen kunskap är så bristfällig, när det gäller Asiens äldsta kyrkohistoria.

Den indiska litteraturen om Thomas är svåråtkomlig i västerlandet. Den bästa sammanfattningen finner man i en rad artiklar (av olika författare) i The St. Thomas Christian Encyclopaedia 2 (utg. av George Menachery), Trichur 1973. Jag har också använt följande verk: St. Thomas the Apostle, utg. till 1900-årsminnet av apostelns landstigning av The Centenary Celebrations Central Committee, Ernakulam 1952 (med bidrag av Placid (Podipara), P.J. Thomas, K.E. Job och J. Ettumanookaran). C.V. Choriyan, A History of Christianity in Kerala, Kerala Historical Society, Kottayam 1973. V.C. George, Apostolate and Martyrdom of St. Thomas, St. Paul Publications, Bombay 1969. F.E. Keay, A History of the Syrian Church in India, SPCK in India, CLS Depot, Madras 1938. A.C. Perumalil, The Apostles in India, 2 upp., Xavier Teachers’ Training Institute, Patna 1971 (första uppl. 1952). P.J. Podipara, The Thomas Christians, Darton Longman & Todd, London, och St. Paul Publications, Bombay 1970. Dens. The Hierarchy of the Syro-Malabar Church, Prakasam Publications Alleppey 1976. S.G. Pothan, The Syrian Christians of Kerala, Asia Publishing House, Bombay 1963. Åtskilliga av dessa böcker upprepar i stort sett samma argument för Thomas’ mission i Indien.

Den västerländska litteraturen kring Thomas-frågan är ganska sparsam. Se senast Albrecht Dihle, Neues zur Thomas-Tradition, Jahrbuch får Antike and Christentum 6 (1963), s. 54-70 (kritisk). Thomas’ mission i nordvästra Indien (men inte i Sydindien) försvaras av Joseph Dahlmann, Die Thomaslegende and die altesten historischen Beziehungen des Christentums zum fernen Osten im Lichte der indischen Altertumskunde (=Stimmen aus Maria Laach Erg-H 107), Freiburg 1917.

Om Thomasakterna, se A.FJ. Klijn, The Acts of Thomas, Brill, Leiden 1962. En kritisk utgåva av akterna förväntas i serien Corpus Christianorum. Om den tidigaste kyrkan i Indien, se Paul Verghese i dens. (utg.) Die syrischen Kirchen in Indien (= Die Kirchen der Welt 13), Ev. Verlagswerk, Stuttgart 1974, s. 21-32. Verghese, som är syrisk-ortodox ärkebiskop (Paulos Gregorios av Delhi), företräder starkt en thomaskristen ståndpunkt. Den alltjämt bästa översikten av den östsyriska kyrkan är Eugene (Card.) Tisserant, art. Nestorienne (1’Eglise), Dictionnaire de theologie catholique II (1931), om Indien särsk. ss. 195-199. I detta sammanhang bör man särskilt varna för den av Alfons Mingana utgivna Arbelakrönikan, som ofta citeras i äldre arbeten, men som numera allmänt anses vara ett falsarium. Om färdvägarna till Indien, se bl.a. i art. India i The Oxford Classical Dictionary, 2 uppl. Clarendon Press, Oxford 1970, s. 544, och där anförd litteratur.