Var kvinnan biskop?

Mitt uppe i den inhemska kvinnoprästdebatten har det i den svenska pressen dykt upp märkliga uppgifter om kvinnor som präster i äldre tid. Långt fram i medeltiden skall det ha funnits kvinnliga präster och t.o.m. en och annan kvinnlig biskop. Så säger den brittiska historikern Joan Morris, vars bok The Lady was a Bishop har väckt en uppmärksamhet i Sverige som annars inte brukar visas medeltidshistoriker. Boken blev utförligt refererad i både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. I den sistnämnda tidningen gav boken upphov till en debatt i november – dessvärre utan att de flesta av deltagarna själva tycks ha sett boken.

Mycket hände under medeltiden, och varför skulle inte också kvinnor ha blivit prästvigda vid något tillfälle? Sägnen om påvinnan Johanna har visserligen blivit grundligt vederlagd„ enen på lägre och mera lokala nivåer har kanske händelser inträffat som inte har stämt med kyrkans officiella ståndpunkt. Medvetet öppen för alla möjligheter har jag gett mig i kast med Morris’ bok för att se vad hennes argument är värda.

Vid första anblicken är boken tilltalande: den verkar lärd, sakrik, med många uppgifter som saknas i kyrkohistoriska översiktsverk. Morris verkar inläst på en mängd äldre litteratur, medan nyare historieforskning inte tycks intressera henne särskilt mycket. Hon ägnar en stor del av boken åt kvinnor med makt i medeltidskyrkan: abbedissor och kanonissor som härskade över kyrkor och jordegendomar, som bar stola och biskopsstav, som t.o.m. hörde bikt i det egna klostret, och som bjöd envist motstånd mot de biskopar som lade sig i deras ämbetsutövning. Det är intressanta förhållanden, som är väl värda att dras fram i dagens debatt om kvinnans ställning i kyrkan.

Men Morris’ ambitioner går betydligt längre. Vad hon särskilt är ute efter, är att forna kvinnliga präster och biskopar i medeltidskyrkan. Och i och med att hon ger sig in på det temat, krymper samtidigt hennes bevismaterial samman till den allra sköraste tråd. Redan från den gamla kyrkans dagar finns mängder av bestämmelser som säger att kvinnor inte kan vara präster eller utföra prästerliga funktioner. Diakonissor fanns till en början, men deras ämbete ebbade ut under tidig medeltid. Vill man som Morris argumentera för att det ändå har funnits kvinnliga präster under medeltiden, måste man ha mycket starka och konkreta bevis. Det har inte Joan Morris.

Det mest återkommande argumentet är språkligt: enligt Morris förekom det ibland att kvinnor bar titeln sacerdos, ”präst” eller rent av sacerdos maxima, ung. ”överstepräst”, f.ö. okänt som kyrklig titel. Bokens sakregister upptar inte mindre än 25 ställen där ordet sacerdos förekommer. Och dessa kvinnliga sacerdotes finns litet varstans: i det angelsaxiska England, i Sachsen, i Böhmen. Även om argumentet är rent språkligt – för det står ingenstans om att dessa kvinnor fungerat som präster – ser det ändå imponerande ut.

Om man nu granskar var alla dessa uppgifter kommer ifrån, upptäcker man något intressant. Med två undantag – varom mera nedan – kommer alla nämligen ur en och samma bok, en sachsisk historia, utgiven av Georg Fabricius 1598. Morris betonar hur duktig och pålitlig denne Fabricius var, men han ansågs i själva verket dubiös som forskare redan under sin livstid. Någon propaganda för kvinnliga präster har han emellertid inte bedrivit. Hans intresse var här att visa vad som hänt med de ogifta damerna i de sachsiska furstehusen, dvs att de hamnat i namngivna kloster på olika håll i Europa. Vare sig ordet sacerdos här är myntat av Fabricius själv eller kommer från en förlaga, står det helt klart av sammanhanget vad det betyder: sacerdos står för ”nunna” (en betydelse som förekommer i medeltidslatinet) och det annars obekanta sacerdos maxima betyder ”abbedissa”. Ingenstans antyder han att det skulle vara något uppseendeväckande med alla dessa kvinnliga sacerdotes.

Genom att strö ut Fabricius’ uppgifter över hela boken har Morris gett intrycket av att hon har ett brett och mångskiftande underlag för sin tes, medan hela konstruktionen i själva verket vilar på ett enda ben. Till detta kommer så hennes två andra belägg. En 1700-talsförfattare berättar om hur det fanns en kör av sacerdotes vid katedralen i Monza (vid inte angiven tidpunkt!) och det framgår att det också fanns kvinnor i kören. En saxisk krönika från 900-talet berättar om ett åskväder, då blixten slog ett antal sacerdotes av båda könen. (Eftersom det i båda dessa sistnämnda fall är frågan om människor i grupp, syftar det förmodligen på munkar och nunnor.) Uppgifterna från Fabricius och dessa två vaga exempel på ordet sacerdos om kvinnor utgör hela Morris’ litterära bevismaterial för kvinnliga präster under medeltiden!

Till detta kommer nu också hennes två argument från bildkonsten, som blev särskilt upp-märksammade i tidningsdebatten. I den romerska kyrkan S. Prassede finns ett kapell som är ägnat S. Zeno, och här finns några intressanta bysantinska mosaiker från 800-talet. Tillsammans med de romerska kvinnliga martyrerna S. Praxedis och S. Pudentiana ser man en kvinna som bär fyrkantig gloria (till skillnad från helgonens runda), och som har inskriften Theodora episcopa. Morris menar sig här ha ett bevis för att det har funnits en kvinnlig biskop, som har varit accepterad i själva Rom och så långt fram i tiden som på 800-talet. Vem denna Theodora var, nämner hon däremot inte.

Theodora är emellertid en bekant person. Hon var mor till påven Paschalis I (817-824), och han inrättade kapellet i kyrkan som mausoleum åt henne. Den fyrkantiga glorian brukar utmärka levande personer, och kanske har bilden utförts redan under hennes livstid som en hyllning från sonens sida. Kanske är mosaiken senare, och glorians form är då till för att skilja henne från helgonen på samma bildfält. Hennes relation till påven gör det troligt att episcopa här betyder ”biskopens mor”. Ordet kan betyda ”hustru till biskop” (som Tom G. A. Hardt påpekat i SvD), men det är obekant om Paschalis’ far varit biskop. Morris’ tolkning är i varje fall helt orimlig. Tänk om någon framtida forskare upptäcker att det fanns biskopinnor och prostinnor i 1800-talets Sverige och drar slutsatsen att de var kvinnliga biskopar och prostar!

Men Morris har också en bild av mycket äldre datum, mer än ett halvt årtusende äldre än något annat av hennes belägg. Det är en målning i Cappella Greca, ett uthugget rum i den romerska Primsci katakomben, och målningen, som år väl känd, brukar kallas finetio pangis, ”brödsbrytelse”. En grupp människor ligger till bords, och pasonea 13nga till vänster bryter ett bröd. Mom sia att denna (något skadade) gestalt är en kvinna – något som jag inte själv kan se av foton – och hon drar slutsatsen att vi hår har en kvinnlig präst som firar nattvard.

Bortsett från det oklara könet hos figuren ifråga, är innebörden i själva målningen långt ifrån klar. Den välkände forskaren Theodor Klauser menar att det inte är en nattvard utan en dödsmåltid (refrigerium) av ett slag som just har hållits i detta kapell på en avlidens dödsdag. Förekomsten av bröd och fiskar på bordet får andra att i målningen se en nattvardsbild, men den är i så fall inte realistisk: man låg inte till bords vid nattvarden omkring år 200 e. Kr., och än mindre använde man fisk. Några långtgående slutsatser kan man inte dra av denna bild, och framför allt kan man naturligtvis inte koppla ihop den med långt mera sentida belägg hos Fabricius och andra.

Det är synd att Morris har låtit sin entusiasm löpa iväg på det här sättet, eftersom boken innehåller så mycket av intresse. Hon ger sig aldrig tid att reflektera och analysera utan störtar alltid vidare på jakt efter nya belägg. Alltför ofta kommer hon med antydningar om att källmaterial har blivit censurerat och undertryckt. Det gör kanske intryck på en del läsare men är tecken på dålig vetenskap: det är ett lättvindigt sätt att komma över svårigheterna, då materialet inte stämmer med ens egna ideer.

Men visst är boken på sitt sätt stimulerande. Vill någon skriva en seriös bok om kvinnan i medeltidens kyrkoliv, så är The Lady was a Bishop ingen oäven ända att börja nysta i.