Vår väg genom kaos

Anthony av Sourozh (Anthony Bloom, 1914–2003) var teolog och metropolit för den rysk-ortodoxa kyrkan i London och i ett halvt sekel ansvarig för ett stift som sträcker sig över hela Storbritannien och Irland. Boken Om ljuset som lyser i mörkret är en samling med femton föredrag som Anthony höll i sin församling åren 2001 och 2002 och kan även, som Peter Scorer (diakon och ordförande i Metropolitan Anthony of Sourozh Foundation) skriver i förordet, betraktas som ett andligt testamente.

Anthony var biskop och själasörjare, men samtidigt under största delen av sitt liv en flitig föreläsare och skribent. Hans böcker är en skatt fylld av andlig visdom, och vittnar om den ortodoxa traditionen i en modern och i hög grad agnostisk och även religionsfientlig omgivning. Tre av Anthonys böcker gavs ut på bokförlaget Pro Veritate redan på 1970-talet, och ett urval av texter på bokförlaget Libris 1994 i serien Nutida andliga klassiker.

Anthony av Sourozhs böcker är verkligen nutida, andliga klassiker. Föredragen och bokutgåvan på engelska riktar sig främst till biskopens egen flock, vilket förklarar texternas spontanitet. De befattar sig med en hel del teologiska ämnen, från bibeltolkning till komplexa teologiska frågeställningar, skapelsen och ateism, konversion och ekumenik, Guds kärlek och historiens mörker.

Titeln är en referens till Johannesevangeliet, och Anthony kommer tillbaka till ämnet flera gånger i boken, nämligen att ”det trots mörkret och molnen ändå finns ljus och det går att se”. ”Det omgivande mörkret blir som ett dis som man kan gå igenom.” Genom hela Gamla och Nya testamentet finns det berättelser om människor som, liksom Anthony, går från mörkret till ljuset, till skönhet (som spelar en stor roll i Anthonys mystika teologi) och till mening. Självklart kommer Anthony här tillbaka till en av sina favoritteologer, Gregorius av Nyssa, och hans tydning av det gudomliga mörkret: Gud strålar så överväldigande att ”vi blir mer bländade ju mer vi närmar oss åsynen av Guds härlighet”. Anthony skriver ofta om hur viktigt det är att ”vi upplever Gud” – en upplevelse som inte är sentimental, utan existentiell, och som skapar beredskap till efterföljelse.

Viktigare än allt annat är ”hjärtats trofasthet och hjärtats kunskap” i kristet liv. Ibland är det lite osäkert om Anthony menar ”kristen” eller ”ortodox”. ”Att vara ortodox var att vara något, inte att bekänna något”. Pronomenet ”vi” är hans vanliga sätt att uttrycka sig, och det omfattar alla människor. I berättelsen om hans konversion efter en religionslös barndom och tidigare ungdom i Ryssland och familjens migration till Paris är det däremot ”jag” som pratar. Som sjuttonåring kom Anthony för första gången till en ortodox kyrka och tittade vid ingången där en präst kom upp på trappan utan att veta vem han var – han blev bara medveten att han var ”helt försjunken i en otroligt djup tyst bön”. Utan att själv förstå vad som skedde frågade han prästen: ”Kan du inte bli min andlige fader?”. Det handlade om Arkimandrit Afanasij Netjajev (1866–1943), kyrkoherde i Église des Trois-Saints-Docteurs i Paris, som vid den tiden bestod av endast ett drygt trettiotal personer.

Menar Anthony att den ortodoxt kristne eller den mystikt kristne är den egentliga kristne? I alla fall är trosbekännelsens exakta formuleringar inte det centrala för honom. En viktig teologisk fråga, som skiljer den ortodoxa och den västliga kristenheten sedan ett millennium, är om den helige Ande utgår från Fadern och Sonen, eller bara från Fadern (filioque-formuleringen i den latinska trosbekännelsen strider mot ortodox trinitologi). Anthony hänvisar här till den helige Filaret av Moskva (1783–1867), som säger att ”hopp är inte mindre värt än tro i Guds ögon”. Dessutom finns där kärlek, framför allt Guds kärlek, ”som skiljer sig mycket från sentimental mildhet eller vänskap”.

I Anthonys mystika teologi hänger kärleken, kyrkan och Guds mysterium ihop, och kärleken är till sin natur självuppoffrande. När han pratar och skriver om detta självuppoffrande hade Anthony även kyrkans öde i den stalinistiska Sovjetunionen för ögonen – den kyrka Anthony konverterade till var den mycket ifrågasatta ryska kyrkan av patriarkatet i Moskva, inte den ryska utlandskyrkan som bestämde sig för att ansluta sig direkt till patriarkatet i Konstantinopel efter revolutionen.

”Det är i kaoset som vi måste finna vår väg.” Som Petrus, säger Anthony vidare, går vi på vatten – risken att sjunka finns alltid där. Det har ingenting med världsförakt att göra. Anthony betonar i ett föredrag att Guds skapelse i sig är god, även efter fallet, och han hänvisar gärna till Irenaeus av Lyons skapelseteologi. Viktigt för honom är att ”vi kan finna skaparen genom hans skapelse”, även om ”bilden är suddig”. Det förbjudna trädet i paradiset är ”inte dödens träd utan ett alternativt sätt för mänskligheten och den skapade världen att finna sin fullbordan”. Anthony tackar uttryckligen den ortodoxa och ekumeniska teologen Olivier Clément (1921–2009), professor vid Institut de Théologie Orthodoxe Saint-Serge i Paris, för att ha introducerat honom till Irenaeus tänkande.

Angående frågan om tolkningen av Gamla testamentets berättelser om skapelsen och historien direkt efter följer Anthony en annan teolog i Institut Saint-Serge, Sergej Bulgakov (1871–1944). Enligt hans tolkning är kärnan i berättelserna inte historia utan ”metahistoria”: Vi saknar ”ett språk som räcker till för att uttrycka vad som hände i världen före syndafallet”. Bulgakovs religionsfilosofi mötte kritik och fördömdes delvis som gnostisk i den ryska kyrkan. Samtidigt gäller han som en av de mest inflytelserika teologerna i den moderna ortodoxin. På samma sätt har även Anthony blivit kritiserad, och han döljer inte att han ”tänker ifrågasätta ett antal saker”, även om han betraktar sig helt som rysk-ortodox och ingenting annat.

En annan teolog som spelade en roll i Anthonys ungdom var den rysk-ortodoxa exilteologen Vladimir Lossky (1903–1958). Anthony berättar att Lossky, som var den unge Anthonys lärare, ursprungligen förklarade att han inte trodde att det fanns kunskap om Gud i de icke-kristna religionerna. Nästa gång Anthony kunde möta Lossky tog han med sig vissa citat från Upanishaderna utan att säga att de var tagna från de hinduiska heliga skrifterna. Han bad Lossky att hänföra citaten till rätt kyrkofader, och Lossky trodde verkligen han kunde se vilken kyrkofader som uttalat det citerade. När han blev upplyst om att orden var tagna från Upanishaderna svarade Lossky enligt Anthony: ”Jag får nog tänka om allt jag har tänkt hittills.” Anthony tror att ”det inte finns någon hednisk religion som inte har någon minnesglimt av hur det var före syndafallet”.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.