Varför ta siesta?

På tyska heter det ”att göra en paus” (eine Pause machen) – även rast och vila är med andra ord något som behöver gestaltas. Om vilan lämnas vind för våg kan lätt motsatt effekt än den önskade uppstå: semestern upplevs som stressig, återhämtningen blir ångestladdad, fritiden känns tom. Det är huvudpoängen i språkvetaren och vetenskapsjournalisten Patrik Hadenius bok Paus. Konsten att göra något annat. Författaren har tidigare varit chefredaktör för såväl tidskriften Forskning & Framsteg som Språktidningen.

I boken går han igenom ett brett spektrum av olika sorters pauser; korta och långa, prestationsrelaterade och rent avkopplande. Några pauser är sociala såsom fikaraster eller olika typer av sällskapsspel som schack och kortspel, eller på parisiskt vis ett parti boule i klassiska Jardin du Luxembourg. Annars är pauser i Hadenius värld främst något som den enskilde tar på egen hand.

Till viss del är detta en självhjälpsbok med praktiska tips för den som behöver hantera alltför intensivt arbete eller så. En metod kallad pomodoro-tekniken presenteras som innebär att man varvar 25 minuters mycket koncentrerat arbete med 5 minuters paus. Men boken utgörs mer av en allmänbildande betraktelse, där Hadenius reflekterar över fenomenen. Den språkligt intresserade har särskild glädje av analysen av ordens betydelse. Till exempel får man lära sig att spanskans siesta hänger ihop med den sjätte timmen på dagen: 6 på spanska är seis.

Läsare kan lätt identifiera sig med sådana exempel som ligger nära ens egen vardag. Många sitter säkert för länge framför datorn eller mobilen, och Hadenius talar om nödvändiga avbrott från den digitala världen. Men man kan också lära sig av andra yrkesgrupper och livssituationer än dem man själv är förtrogen med. Hadenius uppmärksammar ett slags kontemplativa pauser såsom när den koreanska konsertpianisten Yeol Eum Son samlar sig på pianostolen någon minut eller två innan första tonen i stycket börjar ljuda. Vissa pauser kan skänka nödvändig distans när man har kört fast, vilket fysikern Werner Heisenberg fick erfara när han löste ett naturvetenskapligt problem vid en rekreerande vistelse i Norge.

Boken tycks vara skriven för en sekulariserad läsekrets, men författaren kommer påfallande ofta in på pausernas religiösa ursprung. Sabbatens judiska härstamning tas exempelvis upp. Hadenius berör också pilgrimsvandringar, fastetiden samt firande av Allhelgona och julen med dess mellandagar. Han diskuterar dessutom skillnaden mellan prokrastinering (där uppgiften efter att ha uppskjutits till slut ändå utförs) och ren lättja, vilket är en av dödssynderna. Här har ett faktafel smugit sig in då Hadenius påstår att dessa etablerades i kyrkan på 1600-talet när en förteckning över dödssynderna i själva verket fanns redan på 300-talet.

Framställningen är som sagt allmänbildande och författaren gör regelbundet nedslag i det förflutna. Ett avsnitt om semester inleds med landskapslagar från 1200-talet och kapitlet om sjudagarsveckan med en eller två vilodagar tar avstamp i skapelseberättelsen i Första Moseboken. Ett historiskt perspektiv med det judiskt-kristna kulturarvet och dess religiösa föreställningsvärld och praxis återkommer med jämna mellanrum på sidorna.

Men författaren problematiserar inte övergången från ett religiöst präglat samhälle till ett sekulariserat, och hur detta kan ha påverkat synen på förhållandet mellan arbete och ledighet. Man kan ju fråga sig: Vad är skillnaden mellan då och nu? Har något gått förlorat? Har det blivit bättre nu eller var det bättre förr? Hadenius deskriptiva och konstaterande ansats behandlar inte sådana frågor, i hans skildring finns inga trendbrott. Andra debattörer pekar dock på dramatiska förändringar. Exempelvis beklagar författaren och journalisten Göran Greider tydligt i sina frejdiga debattinlägg att antalet röda dagar i kalendern har minskat efter industrialiseringen. I kontrast till Hadenius pekar Greider på försämrade villkor. Den medeltida kyrkan hade faktiskt en bättre rytmisk fördelning mellan arbetsdagar och festliga helgdagar utspridda över året. Genom till exempel skördefester och taklagsfester förknippades i bondesamhället firande tydligare till arbetsinsatsen än vad fallet är i vår tid.

Boken Paus. Konsten att göra något annat kan rekommenderas bland annat därför att den undervisar om pausernas betydelse för kreativiteten. Samtidigt finns det just här, menar jag, ett visst problem med att vilan till syvende och sist ska ge resultat. Vi lever i ett prestationsinriktat samhälle och det påverkar även synen på pausens syfte. Förhoppningar om effektivitet och framgång är referensramen inom vilken pauserna fyller en funktion. Men min uppfattning är att vilan i sig är eftersträvansvärd för sin egen skull. Siestan och sabbaten kan vara målet lika mycket som ett medel.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.