Minoritet i mångfald

I ett alltmer pluralistiskt Sverige är det angeläget att vända blicken utåt för att se hur mångkultur tar sig uttryck och hanteras i andra länder. Anita Yadala Sunesons nyligen försvarade doktorsavhandling handlar om hur en del av världens största kristna minoritet, den i Indien, ser på sin mångreligiösa omgivning. Vad tänker de om andra religioner i Indien? Hur ser de på den religiösa mångfalden i det indiska samhället och på sin egen roll som minoritet? Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med ett tjugotal kyrkobesökare och pastorer från fyra församlingar i Bangalore i södra Indien samt kompletterande deltagande observation i dessa kyrkor. Två av församlingarna tillhör Church of South India, den största protestantiska kyrkan i Indien, som bildades genom en sammanslagning av anglikanska, reformerta, presbyterianska och metodistiska kyrkor år 1947, samma år som Indien blev självständigt. De två andra är pingstförsamlingar, den ena tillhörande den ursprungligen amerikanska rörelsen Assemblies of God och den andra den inhemska The Pentecostal Mission.

Bangalore är huvudstad i delstaten Karnataka i södra Indien. Det är en av Indiens största och mest teknologiskt framstående städer. En stor majoritet av stadens befolkning är hinduer. Studien skulle säkert ha gett delvis annorlunda resultat om den genomförts på landsbygden, i fattigare områden eller i ett område med muslimsk eller kristen majoritet. Trots detta menar Yadala Suneson att hennes erfarenheter av sydindiskt församlingsliv och möten med sydindiska protestanter i allmänhet inte gett henne anledning att betvivla resultatens relevans även för en bredare sydindisk kontext, vilket jag tror hon har rätt i. Jag känner igen mycket av det som lyser igenom i citaten från Yadala Sunesons intervjuer på andra håll i Indien. För transparensens skull, och läsarens möjlighet att bedöma resultat och analyser, hade jag dock gärna sett att den intervjuguide som författaren använde och reviderade inför varje ny intervju fanns med i den tryckta avhandlingen.

Studien lyfter i särskilda kapitel fram informanternas attityder till hinduism, islam och andra kristna, samt därefter till religiösa bilder, interreligiösa relationer och mission och evangelisation. De flesta intervjupersonerna ger uttryck för ett synsätt som Yadala Suneson betecknar som en evangelikal lins, där övertygelsen att endast kristen tro är sann och nödvändig för frälsning är framträdande. Samtidigt märks en viss spännvidd i svaren, större bland pastorerna än bland lekfolket. Den mångreligiösa omgivningen och de ständiga, ofta nära, kontakterna med människor med andra religioner och deras religiösa ceremonier och högtider tycks också ha en tendens att främja pragmatisk hållning.

Mycket intressant är kapitlet om religiösa bilder. Religiösa bilder kallas i Indien för idols/murti och dyrkan av dessa – eller av Gud/gudar i dessa – för idol worship/murtipuja, utan att dessa ord nödvändigtvis bär de negativa konnotationer som västerlänningar nog gärna lägger i dem. Föga förvånande ger många av de personer som intervjuats uttryck för stor skepsis gentemot den bilddyrkan de tycker sig se i hinduismen men även i den katolska kyrkan. Yadala Suneson sätter på ett förtjänstfullt sätt sina intervjupersoners inställning till bilddyrkan i dess kristna kontext. Men även inifrån den spretiga familj av religiösa traditioner som kallas hinduism har det sedan länge funnits kritik mot bilddyrkan, i modern tid exempelvis inom reformrörelserna Brahmo Samaj och Arya Samaj. 2015 mördades den progressive akademikern M.M. Kalburgi i sitt hem i nordvästra Karnataka, ett mord som satts i samband med hans kritik av bilddyrkan inom den hinduiska rörelse han själv tillhörde. Det hade varit intressant att ta del av ett försök att förstå indiska kristnas kritik av bilddyrkan i förhållande även till denna inomhinduiska diskurs.

Frågan om kast och religion berörs i olika sammanhang i avhandlingen. Bland annat får vi veta att majoriteten av Indiens kristna kommer från dalit- eller stamfolksbakgrund. Även exempelvis i samband med frågor om familjer där endast några personer är kristna berörs frågor relaterade till kast. Med tanke på hur präglande kastväsendet är för det indiska samhället och hur främmande det kan te sig för en västerländsk läsare, kunde det ha varit motiverat att ta ett ännu mer samlat grepp om kastbegreppets betydelse för indiska protestanters sätt att tänka om sina landsmän och -kvinnor. Kategorierna religion och kast slingrar sig i Indien kring och i varandra på ett sätt som kan vara svårt att förstå för människor formade i ett västerländskt sekulariserat och individualistiskt samhälle. Frågor om kast och religion har alltid haft stor politisk sprängkraft i det självständiga Indien, inte minst nu när hindunationalistiska BJP just fått egen majoritet i underhuset för ytterligare en femårsperiod.

Avslutningsvis ska det sägas att Anita Yadala Suneson ger en fin och levande inblick i hur det kan låta när sydindiska protestanter reflekterar över de religioner som omger dem i det konstitutionellt sekulära men allt annat än sekulariserade Indien. Inte bara intervjupersonernas tänkesätt, utan även deras personligheter och uttryckssätt förmedlas så fint att jag nästan tycker mig se deras gester och höra dem prata.

Pär Eliasson är doktorand i indologi vid Uppsala universitet.