Utanför kartan

”Jag växte upp i en bil, och när man bor i en bil är man inte rädd för åska och oväder utan för bärgningsbilar. Mamma och jag flyttade in i Mercuryn när hon var 17 och jag var nyfödd. Så den bilen, som stod i utkanten av en trailerpark mitt i Florida, var det enda hem jag kände till.”

Så berättar unga Pearl i Jennifer Clements nya roman <i<Gun love. Raderna ger en god bild av en flickas osminkade skildring av ett liv i samhällets utmarker.

Jennifer Clement är född i USA men uppvuxen i Mexiko, där hon under några år varit ordförande för PEN. Bakom sig har hon en handfull romaner och även flera diktsamlingar.

På svenska är Clement mest bekant för sin prisbelönade En bön för de stulna (2014). Handlingen, som är förlagd till en bergsby i Mexiko, bygger till stor del på författarens samtal med mexikanska kvinnor. Romanen ger många inblickar kring droghandel, korruption, kidnappade flickor och desperat flykt till USA, frågor som fått förnyad aktualitet med president Trumps hantering av gränsproblematiken.

Även Gun love är en talande romantitel. Clement fångar här en värld av vapensmuggling, mord, fattigdom, utanförskap. Våldet framstår som en integrerad del av samhällskroppen också när miljön, som här, förlagts till andra sidan gränsen, till ett lika varmt Florida.

Som i En bön för de stulna är berättarjaget alltså en flicka. Hon och modern lever ett enkelt liv i sin gamla bil och umgås sporadiskt med andra hemlösa i området. I yttre mening är deras tillvaro frivillig: modern valde tidigt att rymma från sin välbesuttna familj med några dyra smycken som säkerhet. På ett annat plan handlar deras liv om flykt och exil – ännu ett tema som går igen hos Clement.

Det är med flickans ögon som händelser och personer läses av. Blicken är vaken och tränad, efter långa år av misär. Själv går Pearl i skolan medan modern arbetar som städerska på ett veteransjukhus.

I ensamma stunder besöker flickan gärna platser i närheten. På vissa håll har männen övningsskjutit. Ljuden av skott ligger som ett eko över floden dit Pearl går för att träffa sina kamrater.

När något särskilt inträffat syns poliser, reportrar eller socialarbetare i området. I övrigt befolkas platsen av narkomaner och förkunnare. Till de mest vapenglada hör en pastor Rex som skjuter alligatorungar och gärna besöker modern inne i bilen.

Berättarperspektivet förändras längre fram i texten, sedan modern plötsligt skjutits ihjäl och flickan hamnat i fosterhem. I sin saknad efter modern berättar hon nu mer distanserat, och vissa stycken känns summariska. Tonen blir kylig och sträv i­bland.

Läsaren förstår snart att Pearl kommer att rymma från fosterhemmet. Tillsammans med en kamrat flyr hon till Texas för att söka en identitet. På så vis ges berättelsen ett öppet slut.

Jennifer Clement manar fram tydliga bilder av en plats som säkert inte syns väl på kartan. Det är som en kamera som långsamt sveper mellan den ödsliga parkeringen och de tillhåll dit flickan söker sig. Resultatet är en naken och kritisk djuprealism som talar desto mer som den också rymmer poetiskt färgade bilder och täta rader med aforistisk skärpa.

Clements samhällskritik erinrar ibland om Joyce Carol Oates. Här finns samma medkänsla med människor som hamnat i nöd och marginal, uteliggarna, förlorarna, grupper inom vad Oates har kallat ”det andra Amerika”. Clement arbetar även med en snarlik och lika effektiv satir. Till detta följer en säker personteckning med ett psykologiskt djup som, också det, för tankar till Oates. Särskilt övertygande är mor–dotter-relationen.

Sedan den relationen brustit väljer flickan att noga minnas moderns närvaro: ”När regndropparna började fläcka vindrutan hörde jag mammas röst. Hon fyllde mig som en sång. Hon sa: När en liten flicka förlorar sin mamma för att en främling vill skjuta prick på henne faller till och med regnet med stil.”

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, verksam i Örebro.