Vad är lidande?

Teodicéproblemet är ett av de få teologiska begrepp som har blivit känt även utanför teologi och kyrka. Mängder av böcker har skrivits i ämnet och det finns många skönlitterära och andra konstnärliga verk som bearbetar frågan om hur vi kan se på lidande.

Glenn Hægerstam är medicine doktor och docent som har specialiserat sig på området smärta, vilket gör att han många gånger mött människor som lider. Detta har gjort att han har fått ställa existentiella frågor som aktualiseras av människors erfarenheter av lidande. Dessa funderingar delar han generöst med sig av i sin bok Den lidande människan. Boken består av sex essäer plus en introduktion och en efterskrift.

Bokens titel antyder att den handlar om människan som lider, alltså snarast om hur vår syn på människan påverkas av lidande och erfarenhet av lidande. Titeln är en aning missvisande, då boken handlar om mänskligt lidande och mänskliga erfarenheter av lidande, vilket är ett annat men också mycket angeläget tema.

Boken är skriven i form av en rad essäer, och som sådana en rad bidrag till samtal snarare än ett försök att vara heltäckande. Essäerna i Hægerstams bok behandlar olika och väl valda teman kring mänskligt lidande, och formen fungerar väl för ämnets komplexitet. Hægerstam vill ta ett brett helhetsgrepp och söker efter en holistisk kunskap om människan. Det är intressant men skapar också problem för honom. Området är gigantiskt och ingen ska förvänta sig att han tar upp allt, men läsaren lämnas utan vägledning avseende författarens urval. Vi får helt enkelt finna oss i det han väljer att berätta om utan att riktigt förstå kriterierna för att vissa frågor tas upp och andra lämnas därhän.

Bokens första essä behandlar lidandets historia. Här tas vi med på en vandring från grottmålningar och krucifix till sjukhussalar och operor. Hægerstam konstaterar att lidande alltid följt mänskligheten. Det blir tydligt att Hægerstam har en medicinsk ingång i området, då mycket i diskussionen behandlar lidandet i form av den fysiska smärtan. Boken har en tydlig västerländsk horisont. Både teologer, religionshistoriker och litteraturhistoriker kan nog sakna referenser till de traditioner som undersöks inom deras respektive områden. Den existentiella kampen med lidande i dessa verk är i vissa fall smärtsamt allmänmänskliga. Varför diskuteras antika dramer, men inte Shakespeare? Varför diskuteras krucifix, men inte Picassos tavla Guernica?

I den andra essän diskuteras vad lidande är, och frågan ställs om lidande är ett mysterium. Den definition som ges är någon form av stipulativ definition där vi får en långt ifrån heltäckande räcka exempel på vad som kan vara lidande. Hægerstam gör en intressant lista över fyra idealtypiska förhållningssätt till lidandet: att anstränga sig för att övervinna det, att sträva efter att lindra det, att resignera inför det eller att lära sig att leva med det.

Bokens tredje essä tar upp en fråga som går som en röd tråd genom hela boken: Hur kommunicerar man mänskligt lidande? Hur når vi en intersubjektiv, mellanmänsklig, förståelse av lidande? Detta är en viktig metafråga i varje bok som behandlar ämnet. Hægerstam gör en distinktion mellan det privata och det offentliga rummet – en distinktion som blir en bärande tanke i hans framställning. Lidande är något som sker i det privata rummet men som kommuniceras i det offentliga. Jag är inte övertygad om att den modellen är den mest användbara för att närma sig denna problematik. Lidande är trots allt i första hand ett ord, och ett språkfilosofiskt angreppssätt hade gett Hægerstam helt andra möjligheter att hantera frågan om hur vi kommunicerar angående lidande. Om Hægerstam hade tagit sig an frågan på det sättet att han även fått en möjlighet att göra en självreflekterande intellektuell rörelse, där han fått syn på sig själv och sin egen begreppsanvändning. Det är trots allt så att när man skriver en bok om lidande, så går man in i ett språkspel, man använder sig av de intersubjektivt fastslagna konventioner som ett mänskligt språk utgör.

När Hægerstam skriver om lidande går han in det sammanhang som det svenska språket utgör och söker kommunicera mening på ett intersubjektivt sätt. Det skulle vara intressant om Hægerstam diskuterat vad det betyder för hans framställning att han diskuterar en företeelse som vi genom en språkligt fastställd konvention betecknar som lidande och att detta är en konvention som finns innan han börjat skriva om det och som både han och hans läsare har ett förhållande till. Han blandar ihop begreppet ”lidande” med den enskildes erfarenhet av lidande.

Hægerstam hävdar att lidandet bara finns i det privata rummet och är oåtkomligt för andra än den enskilda människan som lider, och det är förstås en möjlig infallsvinkel på frågan. Ett mer fruktbart sätt att tala om detta är att säga att upplevelsen av lidandet naturligtvis är något som är olika från person till person och olika för samma person i olika tider. Att konstatera detta är trivialt, det gäller alla upplevelser. Men den enskilda människans upplevelse av lidandet är inte lidandet i sig, därför att lidandet är ett intersubjektivt begrepp. När vi väljer att beskriva någons upplevelse som lidande i ett samtal har vi genom språket överskridit det strängt subjektiva. Vi har trots allt ett ord som heter medlidande och för många som lider är medmänniskors inlevelseförmåga och empati till stor hjälp.

Bokens fjärde essä behandlar det ämne som Hægerstam är mest hemma i: sjukdomslidandet. Här framförs en distinktion som är intressant. Hægerstam använder de engelska begreppen disease och illness. Disease är när lidandet står i proportion till objektivt registrerbara patologiska förändringar, medan illness är ett lidande när ett sådant förhållande saknas. Den distinktionen hjälper oss att se vår kunskaps begränsningar och den ödmjukhet vi behöver ha inför människors upplevelser av lidande.

Den femte essän behandlar lidandet i förhållande till vår dödlighet och diskuterar hur vi bearbetar detta förhållande i det moderna samhället. Här väjs inte för den svåra frågan om hur vi ska tolka de svåraste av alla dödsfall: självmordet. Är det en handling som kan rättfärdigas filosofiskt?

Här ställs vi inför meningsfrågan: Finns det någon mening i lidandet? Eller kan man säga att livet kan vara meningsfullt trots att vi inte har några garantier att slippa lidande? Ibland hör man att en människas lidande skulle vara ett argument för aktiv dödshjälp. Om en människa lider, då är det väl lika bra att hen slipper leva. Men frågan bygger på en felaktig premiss, nämligen att lidande är något som vi kan slippa som människor. Alla liv innehåller besvikelser och smärta, både kroppslig och själslig, i mindre eller högre grad. För Hægerstam är Viktor Frankls böcker om meningsfrågans betydelse för mänsklig existens och den terapiform som utvecklades ur dessa tankegångar, logoterapin, viktiga samtalspartners.

Hægerstam skriver att lidande rent av är något nödvändigt även om det med alla tills bud stående medel skall bekämpas. Jag kan förstå och i långa stycken dela den ståndpunkten, även om jag knappast ser Hægerstams argumentering för en sådan hållning som särskilt övertygande och inte ens är säker på att han försöker argumentera. Bokens syfte är lite oklart: är det ett försök att ge ett filosofiskt eller möjligen livsåskådningsmässigt argument i den allvarliga frågan om lidandets mening eller vill den allmänt bara ge några viktiga observationer kring denna viktiga fråga? Som det förra är boken inte övertygande, men som det senare är den mycket välkommen.

Arne Fritzson är teol.dr i tros- och livsåskådningsvetenskap vid Uppsala universitet. socionom, pastor i Equmeniakyrkan, Bromma.