Gammaltestamentliga gestalter fortsätter att dyka upp i dagens skönlitteratur här i landet. Abraham var huvudpersonen i Sven Delblancs roman Moria land (1987). Hans son stod i centrum för Karin Goldemanns julspel Isak, som uruppfördes samtidigt i Göteborg och Stockholm på hösten samma år. På våren 1988 var det Saras tur att dyka upp, i Den sista kvinnan från Ur (Hammarström och Åberg, 151 s.), i vilken Anita Goldman återberättar historien om Abraham och hans hustru – ur hustruns perspektiv. Den relativt korta romanen, skriven på ett behärskat och lätt arkaiserande språk, är betagande, inte minst tack vare sin starka känsloladdning.
Kvinnligt/manligt
Den första röda tråd som löper genom den är den barnlösa Saras tragedi. Den dramatiska spänningen stiger i samma takt som hon, vid varje ny menstruation, grips av tröstlöshet inför sin sterilitet: en skamfläck i den miljö hon tillhör, också en förödmjukelse som stundvis väcker Abrahams medlidande och alltid läsarens. Hennes besvikelse blir alltså allt bittrare, ju mer hon åldras.
Den slår dessutom över i vrede och hat när hon allt tydligare ser hur kvinnor behandlas i det samhälle som blivit hennes. Där härskar män, inte minst på det sexuella planet, med Guds goda minne. Inte nog med att de slår sina hustrur och slavinnor blåa. Somliga lägrar utan bekymmer alltför unga flickor, vilkas spröda kroppar ännu knappt tål ett havandeskap. Andra gör sina sjuka hustrur med barn, samtidigt som de, i Herrens namn, fördömer Sara som har hjälpt en kvinna, vars liv är upprivet efter tolv barnsängar, med att göra abort. Mycket skickligt har Goldman dessutom tagit vara på en upprörande lag som står i 4 Mos 5:11–31 – en lag om ordalier eller gudsdom, som först senare mildrades i Israel. Hon berättar om hur en ung kvinna, Talia, vars man gripits av en ”misstankens ande”, tvingas undergå det bittra vattnets prov och döms till döden fast hon är oskyldig. När just denna kvinna tidigare för Sara har klagat över männens hårdhet, har denna svarat: ”Mot männens hårda händer, flicka, finns ingen bot. Det är bara att underkasta sig.” Men hon inser genast att hon har ljugit. I själva verket är Sara en rebell. Hon bjuder motstånd, på flera områden, framförallt på det religiösa.
Ishtar kontra Herren
Parallellt med skildringen av det spända förhållandet mellan män och kvinnor löper skildringen av konflikten mellan Abrahams Gud och Saras gudinna. Vem är då Abrahams Gud?
Som redan antytts – han står på männens’ sida. Så som Sara en gång ropar till sin man: ”En hård herre, din gud. En oresonlig och krigisk herre.” Hur ser Abraham själv på honom? I romanen ingår flera långa böner av patriarken. Visserligen kan han lovprisa sin skapare: ”Sådan är Herren, hettan i solen men ändå inte solen, jordens kraft men ändå inte jorden, månens ljus men ändå inte månen.” Han kan också innerligt tacka sin Herre för olika gåvor, framför allt när han har fått en son, Ismael, med slavflickan Hagar, och sedan en annan son, Isak, med sin hustru Sara. Ändå har han dessförinnan ofta klagat, öppet, både över sin barnlöshet – en barnlöshet som nära nog krossade honom – och över Saras främlingskap. I en av sina böner säger han bland annat: ”Min hustru är från Ur och det är just detta som bekymrar mig. Hon har Urs väsen i sig, dess styggelser, dess läror.” Nog har han varnat henne, när han tog henne till sin hustru: ”Men jag varnar dig, dotter av Ur: finner jag att du fört dina riter in i mitt hus, dina liderliga kärleksläror, dina skökokonster, då blir du utkastad, utan nåd.” Men det hjälper inte. Sara förblir den hon var från början – en främling: ”Jag hatar din öken, din stam, dina lagar och din Herre.” Vad är det då hon gillar?
Dotter till Ningal, som var örtläkare, drottning Inannas läkare, och skökoprästinna, uppges Sara ha vuxit upp i templet i Ur bland andra skökoprästinnor, som tillsammans med Inanna ledde landet. Ja, med tiden blev hon den vackraste av tempelflickorna och deltog förmodligen själv i kärleksriterna. Templet är ägnat åt Ishtar, Urs gudinna, mångudinna som skänker månblodet till kvinnorna. Hon är kvinnornas drottning och vän, modergudinnan som står med bara bröst, den mest fruktade av gudinnor. Sara skulle bli henne trogen livet ut, eller nästan.
Därför pågår inom henne en strid mellan öknens Gud och stadsgudinnan, mellan Herrens kraft och Ishtars kraft. Ishtar förlorade striden en första gång när herdesoldaterna, och Abraham bland dem, stormade och förstörde hennes stad Ur – ett ödesdigert slag för en lokal gudomlighet. Ishtar förlorade en andra gång, senare, i Saras inre. När denna, år efter år, ser att hon förblir steril, undrar hon om inte hennes fruktbarhetsgudinna har övergivit henne eller helt enkelt dött när Ur krossades. I en bön, riktad till Abrahams Herre, som avslutar hela boken, säger hon: ”Så dog Ishtar i mig, jag var ensam då, utan Gudinnans makt, och jag visste att jag var kraftlös, maktlös, gudlös.”
Länge har hon bevarat sina heliga, magiska stenar. När hon givit sin slavinna Hagar till Abraham och sedan gripits av svartsjuka, går hon en natt ut ur lägret, gräver en grop och begraver där skrinet med stenarna från Ur. I den avslutande bönen påminner hon Herren om denna gest, men hon ger sig inte. Abraham har rest till Moria land med sin lille son som bär brännved, men utan brännoffer. De dröjer. Utom sig av oro säger Sara till sin herres Herre: ”Jag trodde att striden mellan oss var över. Jag trodde att vi försonats.” Och hon deklarerar en sista gång sitt hat. När man berättar för henne att hennes man och son ännu inte kommit tillbaka, faller hon till marken och dör.
Våra bibliska mödrar
Till skillnad från en del nutida författare som bygger på bibliska motiv följer Anita Goldman bibeln på nära håll. Man känner igen åtskilliga episoder som berättas i Första Mosebok 11:27–20:20. Hon följer alltså bibeln på nära håll. Till det yttre, ja. Men hur är det med det inre?
Hela romanen bygger på ett dubbelt antagande: att Sara, den historiska Sara, kom från Ur i Mesopotamien, och att hon livet ut dyrkade sin gudinna Ishtar utan att någonsin bryta med den sumeriska kulturen i tvåflodslandet. Vad är detta dubbla antagande värt?
Till synes står det klart att Sara kom från Ur. Det heter ju i Genesis 11:31: ”Och de drog tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till Kanaans land.” Abraham och hans hustru skulle alltså ha brutit upp från staden i södra Mesopotamien. Men uppgiften är problematisk. Den anses komma från en sen tradition, den prästerliga, under det att de övriga bibliska traditionerna förlägger patriarkernas ursprung i norra Mesopotamien. Fromma kristna har inte monopol på fundamentalismen. Också ett flertal ateister eller amatörmässiga exegeter tolkar bibeln bokstavligen, ”så som det står”, utan att ana eller ta hänsyn till att många texter, i sin nuvarande lydelse, har flera skikt som härrör från olika tider och miljöer. Journalisten Goldman gör sig skyldig till samma misstag. Därtill kommer att hon nonchalerar kronologin på ett utmanande sätt. Hon tycks inte bry sig om att sumererna lämnade historiens scen omkring 500 år innan patriarkerna trädde in på den.
En sak till. Ingenstans, absolut ingenstans i Genesis uppges eller ens antyds att Sara skulle ha dyrkat Ishtar. Varifrån har Goldman fått detta? Här bör man komma ihåg att hon, en kort tid före Den sista kvinnan från Ur, gav ut en annan bok präglad av vetenskapligt anspråk: Våra bibliska mödrar (Natur och Kultur). Den senare boken är en litterär illustration till en del av den förra. Hur mycket är den ”vetenskapliga” boken värd?
En kvinnlig exeget från Lund, Ewa Strömberg Krantz, har recenserat den i Allt om böcker 4/88. Recensenten skriver någonstans: ”Våra bibliska mödrar är vid första anblicken en bestickande bok. Dess förmenta vetenskaplighet, dess pretentiösa framtoning som resultat av forskningsarbete kan nog dupera mer än en. Litteraturförteckningen är omfattande och Goldman jonglerar elegant med hebreiska vokaler. Det är bara det att hon borde ha läst sin litteratur mer förutsättningslöst och att hennes språkliga resonemang är av sådan art, att den kan få vem som helst med aldrig så liten insikt i semitisk filologi att ta sig för pannan.”
Strömberg Krantz är en seriös exeget. Hon nöjer sig inte med att fälla ett hårt omdöme. Hon rättfärdigar det genom att påpeka ett flertal fel i boken: utöver de ovannämnda, akrobatiska resonemang av olika slag, talande tystnader, bristande intresse för texternas datering etc.
Hon summerar: ”Man får förmoda att Anita Goldman med sina gammaltestamentliga kvinnoporträtt har varit ute i ett vällovligt syfte: att ur dunklet dra fram undanskymda kvinnogestalter som petats ner i de gammaltestamentliga skrymslena. Men hennes metoder att leda dem upp ur mörkret får klart underkänt. Såvitt jag kan bedöma det har Anita Goldmans bok stora utsikter att bli ett vapen i händerna på dem som vill motarbeta kvinnor i allmänhet och kvinnliga forskare och kvinnoforskare i synnerhet.” Man kan bara instämma. Ett sådant bluffmakeri är en björntjänst som komprometterar en god sak.
Till sist. Fruktbarhetsgudinnor – det låter vackert. Men därtill hör sakral prostitution. Blir den bättre, för kvinnor, av att vara sakral? Man undrar varför en feminist som Anita Goldman kan acceptera den utan vidare.