De gamle gudar lever än, fast de ibland måste anpassa sig till moderna tider. De kan t.ex. figurera i experimentella romaner, där tekniken bygger på ett collage av texter, som inbördes gärna skiljer sig mycket starkt åt. Litteraturen anknyter till ett experiment inom måleriet från 1910-talet men har helt andra ambitioner att på detta sätt spegla en tämligen kaotisk verklighet.
Persefone var hos grekerna underjordens gudinna, gemål till den mörke Hades, som hade rövat bort henne ur väninnornas krets. Hennes mor Demeter, skördegudinnan, slog hela jorden med hungersnöd i sin vrede och lyckades tvinga fram att dottern fick tillbringa en del av året hos henne, även om hon alltid måste återvända till dödsriket. Kring detta drama centrerades de kanske mest vördnadsbjudande av alla kulter i den grekiska världen, mysterierna i Eleusis, en ort ett par mil från Athen.
Morgner
I våra dagars kvinnoromaner dyker Persefone upp i nya sammanhang. Mest egensinnigt sker det kanske hos Irmtraud Morgner i en märkvärdigt uppskattad roman från 1977, Leben and Abenteuer der Trobadora Beatriz nach Zeugnissen ihrer Spielfrau Laura. Ämnet är kvinnors liv, enkannerligen författarinnans uppfattning att det enda land där deras villkor är anständiga är DDR, eftersom det är socialistiskt och framför allt för att aborterna är fria där. (Nej, detta är inte en parodi.) Beatriz är en kvinnlig trubadur från högmedeltiden, som somnar för att vakna först i vår tid, 1968. Detta sker genom att hon ingår ett avtal med gudinnorna Demeter och Persefone. De sitter fängslade i en sorts bunker, dit Gud Fader har förvisat dem, och vad de önskar är att återupprätta det förlorade matriarkatet. Detta hoppas de uppnå genom att låta ett antal utvalda kvinnor falla i magisk sömn och vid lämpligt tillfälle vakna och på hemlighetsfullt sätt bli aktiva i den nya samtiden. Bunkern dyker ibland upp på jordytan, här vid svordomen Hemmelsakra. Beatriz har som medhjälpare framför allt den sköna Melusine, som till hälften har en drakes kropp. Nu har dock kvinnorna vänt sig mot gudinnornas ambitioner och vill istället arbeta för ett samhälle där ingetdera könet förtrycker det andra.
Det är en lång berättelse med inslag av språkligt experimenterande; en svaghet för de feministiska tankegångarna är nog att de enda övertygande personerna är män, främst då män inför åldrandets ensamhet eller bristande förståelse mellan far och son.
Naturligtvis kan den fria fantasin vara ett verkningsfullt medel i en litteratur som vill vara debatt; Morgner presenterar i sin text verket som en montage-roman, men hennes politiska utsagor utgörs av enkel propaganda och blir därmed måhända tidsdokument men ganska tröglästa. Hon för också in långa utläggningar om försök att framställa livsmedel syntetiskt och om frågor inom kärnfysiken om antimateria, motiverade av romanpersoners yrken. Dessutom presenteras vissa avsnitt som tagna ur en tidigare bok av författarinnan. I de rent fantastiska inslagen ingår förutom de två gudinnorna för övrigt också enhörningen, med bland annat passager om de berömda vävda tapeterna i Cluny-museet, särskilt den sista, med texten A mon seul desir (bok 11, kapitel 33, jfr bok 10, kapitel 19). Spelfrun Laura berättar också om en enhörning som hon hade i sin ungdom men som lämnade henne, när hon blivit deflorerad (bok 8, kapitel 28). Beatriz ger sig ut på resa i Västeuropa för att jaga en enhörning, som får gå under kodnamnet Anaximander, och finner den till slut, fastän den mest tycks likna en hund med ett horn i pannan. Enhörningar har här den egenskapen att deras torkade hjärna gör människor ideologiskt (kommunistiskt) medvetna (bok 8, kapitel 4). Morgner kombinerar stora realistiska partier med andra typer av texter, både politiska – radioreferat av den franska studentrevolten, redogörelser för de amerikanska bombningarna i Vietnam, framgångsrikt pläderande 1972 i riksdagen i DDR för fri abort – och vilt fantasifulla skeenden, som Beatriz’ uppvaknande, Melusines flygturer, lufttransporten av Benno till Lauras balkong, sökande efter enhörningar och annat sådant. Avsikten är utan tvivel att ge berättelsen djupare dimensioner och kanske att höja frågorna till ett principiellt plan utan att ge avkall på underhållningen, men i så fall uteblir framgången. I kvinnoskildringen blir belastningen på de dubbelarbetande ensamstående mödrarna särskilt framhävd. Romanen tar död på sin hjältinna Beatriz genom att låta henne falla ner på gatan, när hon putsar fönster, och slå ihjäl sig. (Denna läsare undrar varför.)
Mot denna ambitiöst upplagda experimentroman från det östtyska språkområdet kan det vara intressant att ställa ett engelskt exempel, där tekniken är mindre iögonenfallande, nämligen Persephone, av Jenny Joseph, 1986.
Joseph
Huvudpersonen i romanen är på ett subtilt sätt Persefone. Det framgår endast indirekt av prosan men är däremot tydligt i de partier på vers som utgör ett viktigt inslag i kompositionen. Jenny Joseph har tidigare publicerat flera uppskattade diktsamlingar, medan detta är hennes första roman. Berättelsen är uppdelad i tre huvudavsnitt, där diktpartierna huvudsakligen anknyter till den grekiska myten. Dessemellan kommer ett stort antal helt korta prosastycken, delvis i form av monologer, där personerna, oftast kvinnor, berättar om sitt liv eller kommenterar andras. Bäst träffar hon tonen i fråga om människor vars språk antyder att de hör hemma i arbetarklassen, medan de mer intellektuella blir lite väl omständliga i sitt sätt. De olika personerna har ingenting gemensamt, och de är vanligen namnlösa. Det enda undantaget är att de unga flickor som visar någon likhet med Persefones öde själva har namn som börjar på bokstaven P. Det som håller varje huvudavsnitt samman är en viss likhet i stämningen, vilket också kommentras i efterordet. I det första avsnittet skildras smärtan och förlusten, som motsvarar Demeters sökande efter den försvunna dottern. Stilen är medvetet enkel, nästan banal, vilket gör ett påfallande autentiskt intryck. Missfall, ett aldrig återfunnet barn, på ett annat plan män – äkta eller ej – som utnyttjar sina kvinnor till sista blodsdroppen eller ännu hellre sparslanten – man tycker sig höra verkliga människor som talar okonstlat om den mest plågsamma verkligheten. I det andra avsnittet skildrar versen starkt Demeters glädje när dottern har återvänt; moderns behov av dottern är rent fysiskt, det är hennes närvaro som ger modern kraft att själv upprätthålla livet i världen. De mänskliga motsvarigheterna till denna glädje är betydligt mer dämpade. Särskilt väl förmedlar texten nog den djupa tillfredsställelsen hos kvinnan som äntligen orkar städa huset ordentligt. Men genomgående framställs personerna med en värme som gör det till synes banala betydelsefullt. I det sista huvudavsnittet dras Persefone ofrånkomligt tillbaka till Hades, vars attraktion är påtagligt sexuell. Här förs också ett nytt berättartekniskt grepp in genom att en passage består av fotografier med pratbubblor, en serie i bild. Tekniken är tagen från enklare tidskrifter av typen Mitt livs novell, vilket på intet sätt blir besvärande. Tvärtom förstärker associationen anknytningen till verkligheten och de problem som inte blir likgiltiga för att de hör hemma i vardagen. Denna svit behandlar en helt ung flickas sexuella erfarenheter med en äldre manlig släkting och den isolering detta medför. Här är anknytningen tydlig till den grekiska myten om Persefone; Hades-Pluton som rövar bort henne är bror till hennes mor Demeter. Ett liknande incestmotiv kommer igen i en berättelse tidigare om dottern i en invandrarfamilj, där socialhjälpens jargong är ypperligt träffad.
I motsats till mycken manlig experimentell (och annan) romankonst är Jenny Josephs berättelse uppbyggd kring verkliga mänskliga relationer som läsaren kan känna igen. Hon gör sas ett collage av avgörande händelser i vardagliga liv och binder löst samman dem med den klassiska myten utan att vilja imponera på läsaren med en formell radikalism. Hennes människor blir glimtar ur verkligheten, med dess egen blandning av stort och smått, och den konst hon tar till hjälp är fotografiet, på omslaget i en ålderdomlig färgskala som har en säregen verkan.
Jenny Josephs lågmälda framställning och Morgners extravaganta montage-teknik skiljer sig i mycket, men båda utgår de ifrån kvinnornas plats i världen och från känslorna människor emellan som det centrala, och båda använder ett litterärt collage som metod. Det är mycket mer än en slump att Persefone är en väsentlig gestalt för bägge författarinnor. Kvinnor har alltid blivit föremål för handlande. Deras inre frihet, om de någonsin har kunnat uppnå sådan, har bestått i att anpassa sig till yttre tvång. Persefone är en ovanligt tydlig bild för detta, gripande också genom att hon till synes har makt och myndighet; som Gullberg skriver ”förintelsens monark och gravfurstinnan”.1 Också när hon befrias är hon, med Rabbe Enckells ord, ”urarva bland livets minnen”.
Noter:
1. ”Nu spelar han” i samlingen Dödsmask och lustgård, 1952, också andra dikter om de två gudinnorna.
2. Ur samlingen Tonbrädet, 1935, se Dikter i urval, 1957.
Det stumma fjärilfladdret
är Persefones drömmar
på färdevägar långt bort ifrån.
De fladdra från blomma till blomma,
urarva bland livets minnen,
i rolös ängslan för natten,
för skuggan av Hades’ välde.