Mot slutet av 1988 blossade en häftig debatt upp kring en brottsparagraf som fängelsestraffkommitten hade föreslagit i sitt betänkande Frihet från ansvar (SOU 1988:7). 1 ett avsnitt med rubriken ”Särskilt om dödshjälp” (8.4.9) behandlas frågan, om uppsåtligt dödande i vissa undantagsfall inte skall leda till påföljd. Får en läkare – eller nära vän eller anhörig – tillmötesgå en patient som efter en lång tids överläggningar och lidanden ber att få dödshjälp? Kan man räkna med en friande dom efter att ha utfört en sådan handling? Kan man rentav räkna med åtalsfrihet?
Ett livsfarligt förslag
Kommittén föreslår att en person som utfört ett handling med samtycke från den människa mot vilken den riktas under vissa omständigheter är fri från ansvar. Kommittén jämställer en sådan gärning som med samtycke från en människa leder till hennes död med ringa misshandel eller kroppsskada. Domstolarna behöver följdriktigt nog inte längre döma och straffa den som med samtycke tagit annans liv. Förslaget har väckt allmän förvåning och hos många bestörtning eftersom det kan uppfattas som ett stort steg mot legalisering av s.k. aktiv dödshjälp.
Som det omdiskuterade dödshjälpsmålet vid Solna tingsrätt förra året har visat finns det redan i dag utrymme att mildra straffet även om brottsrubriceringen är dråp (jfr Signum7/1988). Svea hovrätt som i början av 1989 fastställde tingsrättens villkorliga dom för dråp skriver uttryckligen, att uppsåtligt berövande av en annan människas liv är ett brott även om det sker med samtycke från den person mot vilken den brottsliga gärningen utförs. Samtidigt framhåller hovrätten att man redan idag i exceptionella fall kan bevilja påföljdseftergift. Men även i sådana undantagsfall måste personen ifråga inställa sig inför domstol och dömas.
Fängelsestraffkommitten vill nu alltså gå ett steg längre, nämligen att man under vissa omständigheter varken skall döma eller straffa. Kommittén skriver: ”Vårt förslag innebär ju endast att påföljdseftergift byts ut mot ansvarsfrihet i dessa fall.” Regeln om ansvarsfrihet torde inte minst i en tid då rättsfallen hopar sig leda till att åklagaren kan besluta om åtalseftergift. Det ter sig inte meningsfullt att väcka åtal och göra en rättslig bedömning om det ändå är mycket sannolikt att domen blir friande.
Kritiska reaktioner
Kommitténs förslag till ändring av brottsbalken har sådan innebörd och så vittgående konsekvenser för människosynen och rättsuppfattningen i samhället att stora handikapporganisationer som Handikappförbundens Centralkommitté (HCK) och De Handikappades Riksförbund (DHR) borde ha ansetts vara givna remissinstanser. Så var emellertid inte fallet vilket är anmärkningsvärt med tanke på det hot mot människovärdet som kommitténs förslag utgör och som dessa förbund genom sina ihärdiga, konsekventa och inte sällan framgångsrika insatser har de bästa förutsättningar att avvärja.
Organisationerna inom handikapprörelsen fick i detta läge själva ta initiativ att skriva sina egna remissvar. De avvisar kommitténs förslag och kanske ännu mer den mentalitet som ligger bakom och som har drivit fram förslaget. De förebrår kommittén att den alltför lättvindigt avfärdar skillnaden mellan påföljdseftergift och ansvarsfrihet. Frihet från ansvar kan dessutom påverka allmänhetens uppfattning och få gärningen, även dödande med samtycke, att framstå som mindre klandervärd och kanske till och med önskvärd. Handikapprörelsen framhåller med eftertryck att uppsåtligt dödande under inga förhållanden får vara fritt från personligt ansvar. Det förblir ett brott. Lagregeln måste utformas i enlighet med den etiska normen att ansvarsfullt handlande inte får inbegripa dödande.
Bakom handikappförbundens avfärdande av kommitténs oklara uppfattning om vad samtycke innebär finns en lång erfarenhet. Många handikappade har varit i den situationen att de har bett att få sitt liv förkortat men efteråt varit tacksamma att rådande etiska medvetande och rättsliga regler har fungerat som en spärrvakt mot den möjligheten. De neurologiskt skadades riksförbund (NHR) säger i sitt remissvar: ”Samtycke är för oss ett farligt begrepp. Några av oss har i olika skeden av våra sjukdomar önskat att få dö, en del av oss har försökt, andra har bett andra om hjälp. I dag är vi djupt tacksamma att dessa försök inte lyckades.”
Frågan debatterades inte oväntat också i riksdagen. Två ledamöter (Ulla Tillander och Torgny Larsson) från olika partier påminde justitieministern om allvaret i frågan. De slog i synnerhet vakt om de handikappades intressen. Den kraftfulla reaktionen beror ju på att de handikappade själva upplever sig som riskgrupp, om de ideer som fängelsestraffkommitten för fram skulle tillåtas prägla en ny lagstiftning. Justitieministern Laila Freivalds betonade i sitt interpellationssvar ”att det mänskliga livet alltid har ett värde som det är vår plikt att skydda och bevara”. Inga rättsregler skall utformas som skulle ge fog för kritik utifrån samhällets vedertagna människovärdestradition.
Även Statens medicinsk-etiska råd hade ingående överläggningar om kommitténs förslag. I en promemoria till regeringen skriver rådet, att en sådan komplex fråga som gäller liv och död inte får göras till föremål för enbart en juridisk bedömning. Den bör först och främst ingående diskuteras från etiska utgångspunkter. Rådet påpekar också att den debatt som förslaget har väckt visar att det inte har en etisk förankring. Betänkandets förslag bör därför avvisas.
Det sluttande planet
Betänkandets förslag i avsnittet ”Särskilt om dödshjälp” framstår som en synnerligen tydlig illustration av vad man inom etiken har kommit att kalla det sluttande planet. Det är en något försvagad tolkning av den engelska termen ”the slippery slope” som betyder att planet inte bara sluttar utan dessutom är halt. Metaforen används inom etiken för att åskådliggöra hur en etisk ståndpunkt undan för undan försvagas tills den upphäver sig själv.
Betänkandets förslag är ett skolexempel på denna process. I ett dödshjälpsmål för tio år sedan dömdes en person för dråp till åtta månaders fängelse. Efter överklagande höjde Svea hovrätt straffet till ett år vilket fastställdes av Högsta domstolen. I ett dödshjälpsmål förra året utdömde Solna tingsrätt en villkorlig dom mot en person för en gärning med samma brottsrubricering. Den villkorliga domen innebär i praktiken straffrihet. Med sitt förslag halkar kommittén ytterligare ett steg utför det sluttande planet. En person som utfört samma gärning slipper inte bara straffet utan även domen. Den föreslagna ansvarsfriheten banar vägen till åtalsfrihet.
I går dömde domstolen för brott till fängelsestraff, i dag dömer domstolen för samma brott till villkorligt straff, i morgon kan det nya förslaget eliminera både dom och straff eftersom uppsåtligt dödande i vissa fall inte längre är ett brott som behöver leda till åtal. Dessa är de tre distinkta stationerna där rättssäkerheten och det allmänna medvetandet om det utsatta livets människovärde förlorar sina rotfästen och halkar utför. Nästa steg på det sluttande planet är att man antagligen kommer att utöka indikationerna för de fall som enligt förslaget för närvarande utgör undantag.
Ett förslag som juridiskt är så motsägelsefullt, etiskt så kontroversiellt och i sina sociala konsekvenser så oroväckande får inte läggas till grund för ändrad lagstiftning.