Varde ljus!

Den klassiska filosofiska frågan om vad sanning är står sedan ett par år tillbaka i centrum av den offentliga debatten. Politiker, pedagogikforskare, hjärnforskare, medieforskare och kulturdebattörer pucklar på varandra i lidelsefulla debatter om sanning, kunskap, fakta, objektivitet, relativism, konstruktivism och fake news. Filosoferna kan luta sig tillbaka i sina länstolar och lugnt konstatera att de rykten som florerade under 1980-talet om filosofins nära förestående död, utifrån tanken att filosofin helt skulle komma att ersättas av litteraturkritiken, har kommit på skam. Som så många gånger förr i historien har filosofins frågor visat sig vara högst livskraftiga. De eviga frågorna fortsätter att hålla oss människor i ett gastkramande grepp även i vår tid.
Mitt i detta uppskruvade och polariserade debattklimat har Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, publicerat en läsvärd bok om dessa frågor. I Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender förklarar hon basala insikter som filosofer har samlat på sig under ett par tusen år. Hon påminner om att det är viktigt med evidens när man söker efter kunskap. Hon lyfter fram att det finns flera olika sanningsteorier. Hon erinrar om att fakta och sanningsanspråk inte är samma sak. Hon understryker vikten av objektivitet och intersubjektivitet i vårt sanningssökande. Hon påpekar att den som argumenterar för en uppfattning behöver följa vissa enkla logiska regler. Och så vidare. Boken förmedlar alltså elementa i kunskapsteori, logik och argumentationsanalys. Det är välgörande. Och, måste man tyvärr tillägga, välbehövligt. Inte alla inlägg i debatter om sanning och faktaresistens dryper av klarsyn och förtrogenhet med dessa ting.
Syftet med Wikforss bok är klart uttalat. Hon vill varna för en krisartad utveckling i vår samtidskultur, nämligen den sanningsrelativism och det förakt för faktakunskaper som hon ser breda ut sig alltmer. Hon menar att krisen i sin kärna utgörs av evidensresistens: vi bryr oss helt enkelt allt mindre om goda skäl och argument. Infekterade av en tilltagande polarisering och av förenklade versioner av postmodernism känner vi oss fria att fantisera ihop vår egen verklighet där vi inte längre har några instrument för att bemöta lögner och demagogi.
Wikforss egna ställningstaganden i filosofins kontroversfrågor är common sense-mässiga inom analytisk filosofi och påfallande traditionella. Hon framhåller att sanning är objektiv och universell, hon pekar på att inte all kunskap är av naturvetenskapligt slag, hon lyfter fram att faktakunskaper och fördjupande förståelse kompletterar varandra, hon påminner om den mänskliga kunskapens sociala natur, hon understryker starkt vikten av att ta hänsyn till experters sakkunskap och hon försvarar dessutom existensen av evidenstranscendenta fakta. (Det senare innebär exempelvis att det kan vara objektivt sant att Gud existerar, även om vi människor inte skulle ha någon evidens alls för Guds existens.)
Åsa Wikforss skräder inte orden i sin bok. Vi befinner oss i en ny och mycket farlig situation, skriver hon. Sina avskräckande exempel hämtar hon i första hand från amerikansk politik och från det svenska utbildningsväsendet. Wikforss är djupt skeptisk till de pedagogiska reformer som den svenska skolan genomgick under 1990-talet, och hon är inte alls förvånad över de sjunkande skolresultaten. Vid sidan om USA:s president Trump väljer hon ut några ledande svenska forskare i pedagogik som får illustrera varthän det barkar om man låter evidensresistens, relativism och konstruktivism ta över.
Men hur ska vi då hantera den uppkomna situationen? I stället för att polarisera debatten ytterligare, menar Wikforss att vi behöver sänka tonläget och gå back to basics. Men just i detta avseende blir hennes eget resonemang – så angeläget hennes ärende än må vara – inte riktigt övertygande. Genom att resonera utifrån extrema exempel riskerar hon själv att snarare höja än att sänka tonläget i debatten. Även om många av hennes exempel är träffande och korrekt återgivna (exempelvis Trumps lögner om antalet personer som var närvarande vid hans presidentinstallation) är det tveksamt om det gäller för alla. Några av de utpekade svenska forskarna i pedagogik har gått i svaromål och åtminstone i något fall kommit med rätt övertygande argument för att Wikforss övertolkat deras teorier. Ingrid Carlgren, en av de kritiserade pedagogikforskarna, har påpekat att uppfattningen att faktakunskaper inte är den enda formen av kunskap inte i sig innebär en nedvärdering av faktakunskaper och att utantillinlärning, katederundervisning och disciplin har plats även inom ramen för de skolreformer som hon har varit med om att ta fram. Carlgren har dessutom påpekat att Wikforss i sin bok tenderar att bortse från att pedagogikforskare ägnar sig åt hur kunskaper förmedlas, snarare än åt vad kunskap är.
Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender är en blandning av filosofisk folkbildning och engagerad partsinlaga i en viktig del av den samtida offentliga debatten. Det är alltför sällan svenska filosofer deltar i offentliga debatter, vilket gör den här boken extra välkommen. Wikforss bok är i långa stycken väl underbyggd och välbehövlig. Med ett patos som leder tankarna till upplysningstidens filosofer tar hon facklan i handen och ger sig ut för att skingra de skuggor som hon ser sänka sig ner över ett samhälle som befinner sig i kulturskymning. Men även om hennes analys av tidsandan onekligen är rätt dyster, är hon ändå i grund och botten ingen pessimist. Med hänvisning till Aristoteles och Hans Rosling framhåller hon att människan är nyfiken och rationell till sin natur. Hoppet är inte ute. Hennes råd är att vi bör rikta blicken mot vårt västra grannland och återigen på allvar börja träna svenska elever och studenter i kritiskt tänkande: ”Vi borde helt enkelt ha den modell man har i Norge där alla högskolestudenter börjar med en termin grundläggande filosofi.” Någon däremot?
Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.