Karin Bergman i dagböcker och brev 1907–1966

Det har sagts att Ingmar Bergmans talrika kvinnoporträtt alla har lånat drag av hans mor och det skulle vara skäl nog att bli nyfiken på henne. Men när jag fascinerades av Karin Bergmans dagböcker, för knappt tjugo år sedan, var det inte främst därför att Karin var mor till Ingmar Bergman. Främst var det för att dagböckerna avslöjade en kvinnas hemliga inre liv, och för att jag kände igen mig i henne. Då var jag själv en yrkesarbetande mor och kände igen kraven att räcka till för alla, och helst visa en glad och vänlig fasad utåt, samtidigt som tröttheten, både fysisk och psykisk, präglade de flesta dagar och äktenskapet befann sig i ett dödläge. Särskilt levde jag med Karins årliga ångest inför att flytta från sommarlandet tillbaka till Stockholm: att åter axla oket. Men läsningen av dagböckerna nu, tjugo år efteråt, när jag själv har vuxna barn, tar fram också nya sidor: medan jag har kommit ihåg Karin som den plågade, överansträngda, tidvis depressiva kvinnan, kan jag nu också se hur hon kunde vara en plåga för sin omgivning, framför allt för sina barn, med sitt kontrollbehov och ovilja att låta de vuxna barnen bygga sina egna liv.

Karin Bergmans dagböcker spänner över sex decennier, 1907–1966. Birgit Linton-Malmfors har plockat ur dem, kompletterat med brev, fotografier och i viss mån samtal med Ingmar Bergman och hans syster, skrivit summeringar och försiktiga tolkningar. Resultatet publicerades i tre volymer mellan 1992–1996 och i en ny upplaga i en volym, Karins liv, 2003. Linton-Malmfors arbete fick många positiva recensioner.

Det är många berättelser som kan läsas ur dagböckerna: ett tragiskt äktenskap, en kyrkoherdefrus högaktiva liv, komplicerade mor–barn-relationer, psykisk instabilitet, ett andligt sökande. I dagböckernas omedelbarhet och kronologiska ordning blandas alla dessa olika berättelser, som det gör i livet.

Äktenskapet är den mest framträdande röda tråden genom alla tre böckerna. Karin gifter sig med Erik, som i sinom tid blir kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling i Stockholm samt hovpredikant. Hon gifter sig av kärlek, mot sin mors vilja. Från början har hon höga ideal för sitt äktenskap: ”Hela min längtan, all min sträfvan går ut på detta: att lära mig älska honom mer helt, mer fast, med hela min själ.” Men större delen av de senare dagböckerna antyder snarare en anpassning till rådande förhållanden, som beskrivs i stil med: ”Eriks olust droppas öfver mig i bittra och sårande och pinande ord från morgon till kväll.”

Vad händer? Birgit Linton-Malmfors sammanfattar de första åren av äktenskapet: ”Både Karin och Erik har den goda viljan att allt ska vara bra mellan dem. Men snart upprepas mönstret. Erik blir trött – överansträngd – reser bort för att vila. Karin blir trött, överansträngd – reser bort för att vila. Mönstret upprepas igen och igen.” Efter några års äktenskap har Karin ett långt förhållande med Thomas, en tio år yngre man, i stor utsträckning brevledes men med enstaka träffar, något som hon erkänner för Erik, men som barnen får vetskap om först när dagböckerna publiceras efter Karins död.

När barnen växer upp, blir Karin en medlare mellan dem och Erik. Men kylan och aggressionerna mellan föräldrarna får barnen ändå ta del av – dottern Margareta berättar för Birgit Linton-Malmfors, hur hon i tonåren kunde bli väckt mitt i natten av grälande föräldrar, som båda sökte sympati och upprättelse hos henne. Under förhållandet med Thomas funderar Karin på skilsmässa, men sedan försvinner tanken från dagböckerna. Karin böjer sig under plikten att ta hand om Erik, barnen och uppgiften som prästfru.

Det är tänkvärt att Erik, som är en omtyckt och uppskattad präst, utifrån Karins beskrivning så totalt saknar insikt i sin hustrus känsloliv och behov. När han efter hennes död noggrant läser en del av dagböckerna lär han ha uttalat ”Jag läser och läser. Långsamt inser jag att jag aldrig kände den kvinna, som jag levde med i mer än femtio år.”

Det är äktenskapet som kommer att ge Karin hennes ”yrkesliv”. Visst har Karin hjälp i hushållet, men dagarna blir ändå fyllda av arbete och aktiviteter. Förutom hushållet och barnen skall en prästfru vara engagerad i sin makes arbete på många olika sätt: representation med middagar och bjudningar, organisering av och deltagande i församlingsarbete med hjälpverksamhet av olika slag (hjälpsändningar under kriget, bespisning av arbetslösa och så vidare), ibland i församlingens lokaler, men också hemma, ledning av bibelstudiecirklar, omsorg om enskilda församlingsmedlemmar och medföljande till makens viktigaste förrättningar. Många dagboksanteckningar avslutas med en suck av tacksamhet över att även denna dag gick att genomföra. Det är inte underligt att sjukdomar och sjukhusvistelser känns som härlig vila.

Ett annat genomgående tema är barnen – men också här finns mest negativa klanger. Barnen är ett bekymmer. Sällan skriver Karin om att de skulle ha gjort henne glad eller att hon är stolt över dem. Hon ber för dem och önskar det bästa för dem. Erik är en sträng far, särskilt mot den äldste sonen Dag, och ibland försöker Karin medla. Under barnens tidiga år, när Karin är ”överansträngd” och behöver åka bort för att ”vila”, tas barnen hand om av Karins mamma. Karin skriver en av gångerna ”Jag har aldrig vågat ge mig hän i någon längtan efter barnen under denna tid … Om jag gläds åt att komma åter till dem, så är det sannerligen en glädje under mkn. bävan. Jag vet vad jag vänder tillbaka till samtidigt, och aldrig vågade jag vända åter, om ej Guds måste vore över mig.” Det verkar dock som att hon engagerar sig känslomässigt alltmer ju äldre barnen blir. Hon vill bli och blir barnens förtrogna. Hon för långa enskilda samtal med dem under olika kriser – i familjen finns till och med ett begrepp för detta: ”sitta soffan”. Men detta engagemang innebär också att hon lätt känner sig övergiven av barnen, när de börjar ha sina egna liv. Hon är på helspänn och reagerar på allt som kanske kan uppfattas om en begynnande kris och blir sömnlös av oro. Hon lyssnar, och noterar i dagboken, röstlägen i telefonsamtal: skvallrar rösten om ett problem? Dottern Margareta undrar efter hennes död: Älskade mor oss eller spelade hon bara? Och dagböckerna kan läsas med den stora frågan: Vad är moderskärlek? Om detta inte är det, vad är det då?

Det är uppenbart att både Karin och Erik har en depressiv läggning med sig in i äktenskapet. Karin använder sömnmedel, tydligen i ökande doser, under större delen av sitt liv. Vid en omläsning blir det tydligt att den mörka, trötta, uppgivna och samtidigt irriterade tonen i vilken mycket är skrivet, är en ibland överdrivet depressiv reaktion på yttre omständigheter. Karin själv skriver om ångesten som kommer – men det finns tvära kast, från ångest till ljusa dagar, då hon och barnen samspråkar, man läser högt i familjen, man gör utflykter med barnen och deras kamrater.

Till sist kan Karins dagböcker också läsas som en andlig resa. Fast målet nås aldrig. Det som mest slog mig när jag läste böckerna första gången, själv kring 40-årsåldern, var att Karin inte verkar vara andligt visare när hon dör, 76 år gammal, än när hon började skriva som tjugoåring. Genom alla dagböckerna citerar Karin texter och psalmverser, hon ber om kraft, hon ber för barnen. Hon skriver om tron framför allt som något som ger styrka i lidandet. Hon hämtar kraft från kyrkan, kyrkorummet och nattvarden. Däremot är hon kritisk till mycket av kyrkans ”utanpåverk” och många av de predikningar hon lyssnar till – Eriks uppskattar hon dock oftast. Hon känner sig ensam också i sin tro. Inget av Karins andliga sökande avslöjas utåt. Ingmar Bergman konstaterar i sin självbiografi Laterna Magica att ”Mor var inte troende”. Detta trots att Gud i dagböckerna förekommer på var och varannan sida.

Prästen/psykoterapeuten Göte Bergsten förstår hennes behov när han frågar: ”Har Ni någonsin bett om glädje?”. ”Nej, inte det, men kraft att komma igenom.” ”Bed då om glädjen!” Böner om glädje förekommer dock inte i de fortsatta dagboksanteckningarna, utan de fortsätter med fler böner om att på ett eller annat sätt komma igenom.

Filmvetare har givetvis läst dagböckerna utan och innan, för att finna nycklar till Ingmar Bergmans konstnärskap. Det är gott och väl, bilden av Ingmars barndom blir något annorlunda mot vad han själv beskrivit. Men även om sonen inte hade blivit berömd, skulle böckerna utgöra ett läsvärt kvinnoporträtt, med alla sina olika trådar. Det är dock en lycklig omständighet att Ingmar blev berömd – annars hade kanske Birgit Linton-Malmfors inte sett det som mödan värt att ägna flera års gediget och insiktsfullt arbete åt att sätta sig in i Karins tanke- och känslovärld med hjälp av dagböckerna, och ge oss detta inkännande porträtt.

Minna Salminen Karlsson

Docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.

Litteratur

Birgit Linton-Malmfors: Den dubbla verkligheten. Karin och Erik Bergman i dagböcker och brev 1907–1936. Carlssons 1992

Birgit Linton-Malmfors: Detta underliga skådespel som heter livet. Karin Bergmans dagböcker 1937–1951. Carlssons 1995.

Birgit Linton-Malmfors: Karin åldrandets tid. Karin Bergmans dagböcker 1952–1966. Carlssons 1996.

Samlingsutgåva:
Birgit Linton-Malmfors: Karins liv: Karin Bergman i dagböcker och brev 1907–1966. Carlssons 2003.