Från Sankt Bruno till påven Franciskus – den katolska kyrkan i Litauen

Enligt den litauiske 1900-talsfilosofen Stasys Šalkauskis är Litauen landet mellan de två världarna, öst och väst. Detta tycks stämma om man blickar bakåt mot landets religiösa förflutna. Judar, karaiter och sunnimuslimer (såväl judarna som karaiterna och tartarerna kom från Svarta havet och slog sig ner här vid slutet av 1300-talet), liksom olika kristna inriktningar (grekisk-ortodoxa kristna och gammaltroende – de sistnämnda accepterade inte de liturgiska nymodigheterna som introducerades i de ortodoxa kyrkorna i Moskvas patriarkat i mitten av 1600-talet – och vidare katoliker med latinsk respektive grekisk rit, lutheraner samt kalvinister) betraktas i lagen som nio traditionella religiösa sammanslutningar i den moderna republiken Litauen. Samtidigt är Litauen till övervägande delen ett katolskt land (åtminstone i kulturell och traditionell mening), den nordligaste och ostligaste katolska staten i Europa, där 77 procent av befolkningen bekänner sig som romerska katoliker.

År 2009 firade Litauen sin tusenåriga historia; det var år 1009 som namnet Litauen nämndes för första gången i annalerna i olika tyska kloster och katedraler. Anledningen till detta omnämnande var martyrskapet för den tyske benediktinen och missionerande ärkebiskopen Sankt Bruno (Bonifatius) av Querfurt vid den litauiska gränsen. Sankt Bruno följde i spåren efter sin föregångare, en missionär och ärkebiskop av Prag, Sankt Adalbertus (Vojtech), som dödades av preussarna år 997. Således började Litauens historia som en berättelse om kristen mission i hednaland. Det var på den tiden då ett antal centraleuropeiska stater bildades och konverterade till kristendomen (Polen, Böhmen, Ungern, Kievrus). Efter att de första fredliga missionsuppdragen misslyckats i den region som beboddes av de hedniska baltiska stammarna, och sedan kristnandet av grannländerna, blev de baltiska länderna den sista hedniska ”ön” på kontinenten.

Misslyckandet med de första fredliga missionsuppdragen försenade kristnandet av de baltiska länderna. Det var först i slutet av 1100-talet som omvändelsen till kristendomen började i området Livonia (Livland), numera Lettland och Estland. Det skedde samtidigt som den tyska, och delvis danska, koloniseringen; i söder kristnades de preussiska stammarna (samtidigt med den militära erövringen) av den tyska riddarorden under 1200-talet. Då han mötte militärt motstånd från Livonia och Preussen förenade den litauiske hertigen Mindaugas litauiska stammar under sig runt år 1240. Han döptes 1251 och kröntes som den ende litauiske kungen år 1253 med godkännande av påven Innocentius IV. Ändå fanns det kvar ett utbrett hedniskt motstånd efter mordet på Mindaugas år 1263, och Litauens historia präglades av ett konstant krig mot den tyska orden och korsfararnas räder fram till slutet av 1300-talet. Den litauiska staten, som grundats av Mindaugas, fortsatte dock att existera och gradvis utvidgas österut och söderut och erövrade de områden som beboddes av den slaviska befolkning som tidigare tillhört Kievrus och som senare underkastades tartarerna. Således var storhertigdömet Litauen, som styrdes av den litauiska hedniska dynastin, faktiskt halvkristen, eftersom de ortodoxa kristna som levde i den slaviska delen av staten, vilket ungefär motsvarade det territorium som i dag heter Vitryssland och Ukraina, förmodligen utgjorde majoriteten av dess invånare. Samtidigt inbjöd den hedniske storhertigen Gediminas kolonister från Västeuropa att bosätta sig i Litauen och lovade religionsfrihet för dem. Han anställde flera franciskanska bröder som skrivare för att författa sina inbjudningsbrev åren 1322–1323. Trots storhertigarnas upprepade löften om att konvertera till kristendomen, förblev statens styrande elit hednisk. Flera kristnas martyrskap (minst två grupper franciskaner och tre ortodoxt kristna lekmän från storhertigens hov) i 1300-talets Vilnius, huvudstaden, vittnar om att det måste ha varit farligt att bekänna den kristna tron offentligt.

Landet med de sista europeiska hedningarna konverterade till sist i slutet av 1300-talet. Storhertigen Jogaila accepterade förslaget att gifta sig med Hedvigis, polsk monark och senare helgon, och att omvända sitt land till den kristna tron. Således döptes Jogaila 1386, gifte sig med Hedvigis och kröntes till Polens kung under namnet Ladislaus Jagie??o, och skapade i och med det en länk genom ett personligt förbund mellan de två staterna. År 1387 genomförde han litauernas omvändelse, och stiftet Vilnius, som täckte det största territoriet i Europa, grundades. År 1417 omvändes den västra delen av Litauen (Žemaitija), ett område som ditintills varit ämne för tvist mellan den tyska orden och Litauen, av storhertigen Alexander Vytautas, och med upprättandet av ännu ett stift var omvändelsen av Litauen fullbordad.

Processen med det gradvisa kristnandet av vanor och mentalitet hos invånarna i olika samhällsskikt ägde rum fram till mitten av 1500-talet, då Litauen upplevde en reformatorisk chock. De protestantiska reformatorerna lyckades inte grunda en enda församling på tre årtionden och tvingades lämna Litauen; de flydde till det lutherska Preussen med sitt nybildade universitet i Königsberg. Hertigen Albrecht av Hohenzollern hälsade emigranterna välkomna och sponsrade tryckningen av de lutherska böckerna, däribland katekesen, som trycktes i Königsberg år 1547 och blev den första tryckta boken på litauiska språket.

Efter 1553–1554 började reformationen spridas i storhertigdömet Litauen genom ansträngningarna från den starkaste adelsmannen, Nicholas Radvila (Radziwill), ”Den svarte”, och på grund av motviljan mot kungen Sigismund Augustus. Den protestantiska bekännelsen dominerade snart bland de litauiska stormännen, och den vann en betydande del av adeln och borgarna. Många katolska kyrkor omvandlades till protestantiska, och några lämnades tomma, berövade sina katolska präster. Vid reformationens höjdpunkt var ungefär hälften av de katolska församlingskyrkorna tagna ur bruk. Bland de olika reformationsgrenarna var den mest framgångsrika den reformerade eller kalvinistiska kyrkan, som fick det starkaste stödet från adeln och som organiserades som en separat nationell enhet. Lutherska församlingar, som betjänades av präster från Preussen eller Livonia, bestod främst av de tysktalande borgarna i de stora städerna (Vilnius eller Kaunas) eller i städerna som ligger nära gränsen till de nämnda grannländerna. Radikala antitrinitariska grupper fanns också på plats, och de tolererades tills det officiella förbudet 1658.

Motreformationen, eller den katolska reformationen i Litauen, hade jesuiterna som sina förkämpar. Jesuiterna kom till Vilnius 1569, inbjudna av Vilnius biskop, och öppnade sitt lärosäte år 1570. De lyckades vända reformationsvågen, främst genom framgångsrik ledning av en humanistisk skola som fick universitetsstatus år 1579. Den bästa skolan i storhertigdömet Litauen, med de första fasta teaterscenerna, lockade den sociala elitens söner, och effekten var så stark att många barn som kom från protestantiska eller ortodoxa familjer förr eller senare bestämde sig för att omfamna den katolska tron (dessutom blev den ortodoxt kristna gemenskapen gradvis decimerad genom tillväxten av den grekisk-katolska kyrkan, som grundades 1595–96). Jesuiterna gjorde också sitt bästa för att stärka det katolska samhället genom mission på landsbygden, predikningar, andlig vägledning och speciellt genom utbildning av prästerskapet, vilket senare frambringade den nya generationen av nitiska post-tridentinska biskopar. De senare introducerade reformer i sina biskopsdömen, och därmed omvandlades livet för både församlingsprästerna och lekmännen.

Olika typer av fromhetsövningar blomstrade bland katolikerna under barocken: eukaristisk tillbedjan, pilgrimsfärder och vördandet av helgonen, särskilt Sankt Casimir (1458–1484, polsk prins och skyddshelgon för Litauen, kanoniserad 1602). Klostren var som störst vid mitten av 1700-talet. Förutom seminarierna inom stiften fanns det påvliga seminarium som administrerades av jesuiterna vid lärosätet i Vilnius, och som grundats 1583. Det hade till uppgift att främja den katolska kyrkan utanför de katolska länderna, och under de första decennierna av dess existens utgjorde ynglingar från Tyskland eller Skandinavien (däribland många svenskar) den viktigaste delen av denna gemenskap. Det kan vara av intresse att veta att under den korta period då det fanns en personlig union mellan samväldet Polen-Litauen och kungariket Sverige, under kung Sigismund Vasa, fanns den svenska kronans helgon med i kalendern för den lokala (polska och litauiska) kyrkan – och där förblev de ända till första världskriget!

Upplysningstiden, som gradvis slog rot under andra hälften av 1700-talet, innebar en ny syn på balansen mellan stat och kyrka, mellan den universella kyrkans påve och de lokala prästerna, mellan det rationella tänkandet och de andaktsfulla känslorna. Förtrycket mot Jesuitorden år 1773 i det polsk-litauiska samväldet öppnade vägen för det sekulariserade, statsstyrda utbildningssystemet (bortsett från sockenskolorna för de yngre barnen). Efter den sista delningen av det polsk-litauiska samväldet år 1795, när huvuddelen av storhertigdömet Litauen annekterades av det ryska riket, fortsatte processen med sekularisering av nätverket av skolor och sjukhus. Dessutom förbjöds kommunikation med alla kyrkliga centra utanför det ryska rikets gränser (framför allt med Rom). Biskoparna utsågs därför ofta enligt monarkens vilja, utan att påven först hade samtyckt. De religiösa ordnarnas självständighet undergrävdes, och medlemmarna i religiösa kongregationer underkastades lokala biskopars auktoritet.

Myndigheterna i det ryska riket förde inte någon specifikt anti-katolsk politik före de misslyckade polsk-litauiska upproren 1830–31 och 1863–64. Därefter vidtogs stränga pro-ortodoxa och pro-ryska statspolitiska åtgärder: den grekisk-katolska kyrkan avskaffades, och den romersk-katolska gemenskapen, som betraktades som en huvudkälla till de politiska protesterna, ålades åtskilliga restriktioner. Den katolska kyrkans egendom konfiskerades, alla former av offentlig katolsk fromhet förbjöds, alla religiösa skolor (med polska eller litauiska som undervisningsspråk) stängdes, nästan alla kloster förbjöds, reparationer eller byggnationer av katolska kyrkor stoppades, och några av dem överlämnades till de ortodoxa församlingarna. Det viktigaste var dock förbudet mot litauiska texter skrivna på det traditionella (latinska) alfabetet. Trots statliga myndigheters ansträngningar blev de officiella kyrilliska skrifterna inte populära, detta eftersom en inflytelserik biskop vid namn Motiejus Valancius (1801–1875) uppmanade katolikerna att bojkotta dem. Än viktigare var att Valancius initierade tryckningen av katolska religiösa böcker i Preussen och uppmuntrade olaglig distribution, samtidigt som det pågick underjordisk undervisning för barn i det litauiska språkets grunder. Bis­kop Valancius gärning lade en solid grund för den moderna litauiska nationalismen, som ansåg språket vara det viktigaste inslaget i den nationella identiteten. År 1883 började de första litauiska tidningarna tryckas i Preussen och distribueras illegalt inom det litauiska territoriet. Dessa gav upphov till olika politiska grupper som strävade efter att återställa den litauiska statens oberoende. Katolska präster och lekmän deltog aktivt i denna nationella rörelse, som växte allt snabbare efter det att förbudet mot litauiska skrifter hävdes år 1904 och den religiösa diskrimineringen avblåstes år 1905. Det ledde gradvis till att den litauiska staten kunde återupprättas 1918, och till framväxten av en modern stat, geografiskt mycket mindre och mycket mer homogen i sin religiösa och nationella sammansättning (det vill säga mer romersk-katolsk och mer litauisk-talande). De katolska prästernas engagemang i den moderna litauiska nationalrörelsen hjälpte den katolska kyrkan att behålla sin traditionella ställning och sitt inflytande i det lokala samhället, även om det formellt sett inte fanns någon statlig religion i republiken Litauen. Under den litauiska statens period av självständighet 1918–1940 åtnjöt den katols­ka kyrkan i allmänhet en tid av tillväxt och välstånd, då manliga och kvinnliga religiösa ordnar återupplivades, då den katolska pressen hade framgång och då många sociala och kulturella aktiviteter anordnades.

Men livet hade också sina skuggsidor. Det litauiska samhällets starkt anti-polska inställning skapade spänningar i den lokala katolska gemenskapen (mellan den litauiska majoriteten och den polska minoriteten), och ledde till konflikter med påven och hans representanter. Den sistnämnda konflikten nådde sin kulmen 1925, när undertecknandet av överenskommelsen mellan den Heliga stolen och republiken Polen, där det mestadels polskspråkiga Wilno/Vilnius, som historiskt varit Litauens huvudstad, fick bli huvudsäte för den nybildade kyrkliga provinsen. Detta betraktades allmänt som ett politiskt beslut till förmån för Polen. Det lyckade uppdrag som utfördes av den apostoliske visitatorn, ärkebiskopen Jurgis Matulaitis (1871–1927, saligförklarad sedan 1987), vände dock den farliga utvecklingen. Först ordnade visitatorn med upprättandet av den kyrkliga provinsen Litauen, bestående av fem stift med Kaunas som ärkebiskopens säte, samt utnämningen av nya bis­kopar. Detta fick en alldeles särskild betydelse; tidigare hade de litauiska biskoparna varit underställda ärkebiskopen i Gniezno i Polen (fram till 1798), och senare ärkebiskopen av Mohilev och Warszawa. Sedan förberedde den apostoliske visitatorn överenskommelsen mellan Heliga stolen och republiken Litauen. Denna undertecknades 1927 och ledde till den korta perioden av ”normala” diplomatiska förbindelser, med den förste påvlige nuntien som installerade sig i Kaunas.

1900-talets fjärde decennium präglades av nya spänningar. Den auktoritära nationalistiska regeringen bröt mot överenskommelsen genom att diskriminera katolska skolor, undertrycka katolska organisationer och att vägra att respektera den teologiska fakultetens särskilda status vid Kaunas universitet. Protesterna på den katolska sidan ledde till den påvlige nuntiens exil och till spänningar i de diplomatiska förbindelserna mellan den litauiska regeringen och Heliga stolen, som lindrades först vid andra världskrigets utbrott. Litauen gynnades då på så sätt att man återfick Wilno/Vilnius 1939, men landet blev snart ockuperat av den sovjetiska armén 1940.

Den första sovjetiska ockupationen, 1940–41, utestängde resolut den katolska kyrkan, liksom alla andra religiösa grupper, från det offentliga livet. Katolska skolor, organisationer och press undertrycktes, den hittills obligatoriska religionsundervisningen avskaffades, prästernas aktiviteter på skolor, fängelser, sjukhus och i armén förbjöds, och de diplomatiska förbindelserna med Heliga stolen avbröts. Den nazistiska ockupationen, som kom att bli en enorm tragedi för de lokala judarna (94 procent av den judiska befolkningen mördades), och en svår erfarenhet för den polska gemenskapen, innebar en viss lindring för litauiska katoliker, och några av de restriktioner som införts av sovjeterna hävdes.

Den andra sovjetiska ockupationen, som ägde rum 1944, medförde den mest brutala attacken mot religiösa gemenskaper i Litauens historia. Många präster och medlemmar av religiösa församlingar fick lida i fängelse och exil i Sibirien (endast en katolsk biskop blev kvar i Litauen), många kyrkor stängdes och profanerades (inklusive katedralen i Vilnius), alla stiftens seminarier (förutom det i Kaunas) undertrycktes, alla religiösa gemenskaper avskaffades officiellt (men lyckades överleva de sovjetiska åren under jorden), och att undervisa barn i religion blev förbjudet. De sovjetiska myndigheternas huvudsakliga seger låg dock i att man skaffade sig kontroll över den katolska kyrkan; från och med 1948–49 kunde inte en enda utnämning inom kyrkan ske utan samtycke från de civila myndigheterna. En sådan framgång gjorde det möjligt för sovjeterna att säkerställa att kyrkan styrdes av de lojala prästerna – och mildrade deras misslyckande med att upprätta en pro-sovjetisk litauisk katolsk kyrka som var oberoende av påvens auktoritet.

1950-talet innebar en viss lättnad: de politiska fångarna släpptes, och nya biskopar vigdes. Å andra sidan intensifierades den ateistiska propagandan i början av 1960-talet (med Ateismens museum placerat i den före detta kyrkan S:t Casimir i Vilnius), och orubbliga biskopar (till exempel ärkebiskop Teofilius Matulionis [1873–1962], saligförklarad sedan 2017) tvingades bort från sina stift. Trots en viss lättnad i förbindelserna mellan Heliga stolen och Sovjetunionen deltog ingen av de litauiska biskoparna i Andra Vatikankonciliet.

På 1970-talet började den icke-konformistiska delen av de litauiska katolikerna att efter flera decennier av tystnad framföra sina krav genom att underteckna framställningar till de sovjetiska myndigheterna, och Kommittén för skydd för religiösa männi­skors rättigheter grundades 1978. Det underjordiska seminariet och den underjordiska tidningen ”Krönika för Katolska kyrkan i Litauen” (1972–1989) kom att bli de mest framgångsrika initiativen från det katolska motståndet. De undgick alla KGB:s ansträngningar att upptäcka och förstöra dem, och de överlevde sovjetmakten. De litauiska katolikernas icke-konformistiska verksamhet inspirerades väldigt mycket av valet av Johannes Paulus II, som vid olika tillfällen visade stor förståelse och medkänsla för den förföljda kyrkan i Litauen.

Utnämningen av biskop Vincentas Sladkevicius (1920–2000), som tidigare levt i exil, till kardinal i den heliga romerska kyrkan 1988, blev ett viktigt incitament till att starta en nationell befrielserörelse, som gradvis bäddade för återställandet av landets självständighet den 11 mars 1990. Sedan dess åtnjuter den katolska kyrkan frihet. Den egendom som konfiskerats av sovjeterna återbördades, och de diplomatiska förbindelserna med Heliga stolen återupprättades (med nuntien för de baltiska staterna bosatt i Vilnius). Tre fördrag som undertecknades år 2000 reglerar de rättsliga relationerna mellan kyrkan och staten, kyrkans och statens samarbete på kultur- och utbildningssidan, och den pastorala omsorgen om officerare och soldater.

I september 1993 blev Johannes Paulus II den förste påven att besöka Litauen. Han kom för att uppmuntra det förskrämda och osäkra post-sovjetiska samhället i uppbyggandet av det nya livet. Tjugofem år senare, efter att litauerna nått sina konkreta och grundläggande politiska mål (medlemskap i Nato och EU) och blivit vana vid den europeiska livsstilen, känns en viss tristess och trötthet i luften. Påven Franciskus kommer för att uppmuntra det litauiska samhället på nytt, och det med orden ”Jesus Kristus, vårt hopp” (jfr Första Timotheosbrevet 1:1).

Översättning: Aili Lundmark

Liudas Jovaiša är doktor i kristendomens historia vid universitetet i Vilnius.