San Romero de América – Oscar Arnulfo Romero helgonförklaras

Det var en salig- och helgonförklaring full av hinder och dröjsmål. I El Salvador vördar merparten av befolkningen sedan länge ärkebiskop Oscar Romero som ett helgon. Han mördades den 24 mars 1980 när han firade den heliga mässan och det var med denna händelse hängande över sig som den brasilianske biskopen Pedro Casaldáliga skrev sin berömda dikt San Romero de América. Där heter det att: ”Ingen kommer att kunna tysta din sista predikan.” Men vissa personer i El Salvadors ledarskikt gjorde allt för att Romero inte skulle få ett officiellt erkännande av kyrkan. De hade allierade bland kurians inflytelserika kardinaler i Vatikanen. Romero hade, enligt deras argumentation, inte dött för sin tros skull, utan på grund av att han hade lagt sig i politiken.

Påven Franciskus har gjort Romeros salig- och helgonförklaring till en personlig angelägenhet. För honom är Romero en martyr och en förebildlig biskop i en fattig kyrka som finns till för de fattiga. Bara några veckor efter att ha blivit vald stämde han träff med ärkebiskop Vincenzo Pagila, som var ansvarig för Romeros causa, och krävde att han skulle ”avblockera” processen och skynda på den. Den 18 augusti 2014, på återresa från Korea till Rom, förklarade han inför de närvarande journalisterna att Romero lidit martyrdöden för kärleken till nästan och gått i döden för rättvisans skull. Saligförklaringen ägde rum i El Salvador den 23 maj 2015. I ett tänkvärt tal som påven höll den 30 oktober 2015 inför en delegation bestående av 500 salvadoraner i Rom sade han att Romeros martyrium fortsatte även efter hans död. Även av medbröder bland biskopar och präster hade han blivit ”förtalad, misskrediterad och smutskastad”. Detta hade han själv blivit vittne till: ”Hur ofta blir inte människor som redan har gett upp sitt liv och dött fortsatt stenade med den hårdaste sten som finns: tungan.”

Under ungdomssynoden i Rom den 14 oktober 2018 kommer påven Franciskus att helgonförklara ärkebiskop Oscar Romero samt påven Paulus VI. Tillsammans med dem kommer även flera andra att upptas i förteckningen över heliga personer: Dernbachersystrarnas grundare Maria Katharina Kasper (1820–1898), den italienske prästen Francesco Spinelli (1853–1913) och Vincenzo Romano (1751–1831) och därtill den spanska ordensgrundaren Nazaria Ignazia March Mesa (1889–1943) och italienaren Nunzio Sulprizio (1817–1836) som dog blott 19 år gammal.

Det finns mycket som förenar Oscar Romero och Paulus VI. Paulus VI var den som slutförde Andra Vatikankonciliet och ärkebiskop Oscar Romero var en av de viktigaste personerna när konciliet skulle överföras till verkligheten i Latinamerika. Det som för konciliet innebar att kyrkan öppnade sig för den moderna världen, innebar för kyrkan i Latinamerika att den öppnade sig mot de fattigas värld. Detta fick ett programmatiskt uttryck i ”att sätta de fattiga i första rummet”, vilket var vad de latinamerikanska biskoparna beslutade vid mötet i Medellín (1968) och Puebla (1979). Det var Paulus VI som utnämnde Romero till hjälpbiskop (1970), stiftsbiskop i Santiago de Maria 1974 och till ärkebiskop i huvudstaden San Salvador 1977.

Relationen mellan Oscar Romero och Paulus VI präglades av en speciell tillgivenhet. Kort efter att de första klagomålen mot hans profetiska sätt att stå upp för rättvisan inkom till Rom, hade han ett möte med Paulus VI i Vatikanen som präglades av förståelse och välvilja. Det var särskilt viktigt för honom att påven skulle välsigna en bild av jesuitpater Rutilio Grande, den förste prästen som mördades i El Salvador. Hans sista möte med Paulus VI ägde rum 1978, några få veckor före påvens död. När han besökte Paulus VI:s grav under sin sista resa till Rom, syntes i gravens anspråkslöshet innebörden av ”den nya typ av enkelhet och ödmjukhet i kyrkans tjänst”, som Paulus VI visat.

En berättelse om en stor förändring

Berättelsen om Oscar Romero är en berättelse om en stor personlig förändring, något som vissa till och med kallar för en omvändelse. Han föddes i en fattig familj och från och med tolv års ålder fick han en allt starkare önskan att bli präst. Tack vare en friplats fick han möjlighet att studera teologi i Rom, där han prästvigdes 1942. Efter att ha återvänt till El Salvador blev han en uppskattad själasörjare. Men han räknades till de konservativa och ville att kyrkan skulle hålla sig utanför de växande sociala konflikterna. När han utnämndes till ärkebiskop efter Luis Chávez y González utlöste det stor besvikelse bland alla dem som hade hoppats att få se en fortsättning på hans föregångares linje, vilken hade präglats av socialt engagemang.

På uppdrag av storgodsägare mördades jesuiten Rutilio Grande tillsammans med två följeslagare den 12 mars 1977 och detta var en djupt omskakande upplevelse för Romero. I en liten by vid namn Aguilares hade Grande uppmuntrat bönderna att organisera sig och kräva en rättvisare landfördelning. Romero var bekant med honom, men hade en avvaktande hållning till hans pastorala arbete. Men när Romero stod inför deras ännu blödande kroppar förstod han att han var tvungen att gå samma väg som Rutilio. Inom bara några veckor hade han blivit till en vältalig förespråkare för de fattigas sak. Detta sammanfattades på ett djupsinnigt sätt av Romeros efterträdare, ärkebiskop Arturo Rivera y Damas: ”En martyr gav liv till en annan martyr.”

När denna förvandling kom på tal talades det ofta om ”undret Romero”, vilket man tillskrev Rutilio Grande och hans båda följeslagares död. Hade han tidigare varit tillbakadragen, till och med ängslig och blyg och hemmastadd främst bland sina böcker, men sökte nu kontakt med människor. ”En biskop har alltid mycket att lära av sitt folk”, sade han och begav sig ut till församlingarna i de allra fattigaste områdena i San Salvador och på landsbygden. Detta medförde många mödosamma vandringar till fots i tropisk hetta för att nå avlägset belägna småbyar; det innebar att dela de fattigas torftiga mat och tillsammans med dem genomlida den osäkerhet och utsatthet som militärregimen förde med sig. I ärkebiskopens residens lät han öppna en cafeteria så att besökarna skulle få möjlighet att träffas och samtala med varandra. När han kunde gjorde han dem sällskap och deltog i samtalen.

Om han tidigare aldrig hade citerat något av dokumenten från biskopsmötet i Medellín, så blev de nu till en av de viktigaste källorna för hans predikningar och herdabrev. Om han tidigare hade vänt sig till Opus Dei för att finna rådgivare, så fann han nu sina närmaste medarbetare bland dem som han bara några år tidigare hade betraktat med misstro och själv misstänkliggjort i Rom. Många av de rika som tidigare hade varit hans vänner vände sig nu bort från honom. I sin dagbok 21 augusti 1979 skriver han till exempel i samband med ett mässfirande: ”I samband med den här mässan inträffade något obehagligt. Jag mötte en dam som sade att jag hade förändrats och svikit henne. Jag ville absolut inte svara. Och jag förstår att sådant förtal kommer från alla dem som ogillar att kyrkan lägger sig i deras skumraskaffärer.”

I de stora dagstidningar som kontrollerades av oligarkin publicerade vissa förment religiösa grupper som kallade sig ”Salvadoransk-katolsk förening” eller ”Katolska kvinnoföreningen” helsidesnotiser fulla av hätska angrepp mot Romero och jesuiterna. I en krigisk tidning långt ut på högerkanten föreslogs till och med att påven borde låta Romero genomgå en exorcism. Den 21 juni 1977 uppmanade dödspatrullen ”Förbundet vita krigare” jesuiterna att lämna landet inom 30 dagar. I annat fall skulle de och alla deras inrättningar betraktas som ”militära mål”. Romero ställde sig med stor tydlighet på jesuiternas sida. De stannade kvar i landet och till en början inträffade ingenting efter det angivna datumet.

Hade Romero tidigare fattat beslut på egen hand så tog han nu emot råd från de mest skilda personer och grupperingar. Han blev en dialogernas man. Han omgav sig med tre rådgivande grupper: en för pastorala frågor, en andra för juridiska och en tredje för politiska frågor. Det innebar att han bröt med det auktoritärt-vertikala sättet att styra kyrkan, där biskopen befaller och de andra lyder. Angående den modell som han nu företrädde och som präglades av en större delaktighet sade han i en predikan: ”Vi kan inte tala på ett auktoritärt sätt, i stället måste vi bjuda in människor att delta i ett dialogiskt begrundande i evangeliets ljus.” Han avsade sig sin hierarkiska auktoritet och vann därigenom en påtaglig moralisk auktoritet.

Inte heller skrev han längre sina herdabrev på egen hand, utan de tillkom i en process där dialog och rådfrågning var mycket viktiga. När han förberedde sitt tredje herdabrev, som handlade om kyrkan och folkorganisationerna, lät han skicka ut frågeformulär till församlingarna för att även kunna inkludera folkets erfarenheter och åsikter. Vid ett tillfälle genomförde han till och med en enkätundersökning bland prästerna och ordensfolket, för att få ta del av deras åsikter om och kritik av hur han förvaltade sitt ämbete och av den pastorala inriktningen i ärkestiftet. När han höll reträtter med präster brukade han uttryckligen be dem om att påpeka hans fel och brister.

Från välgörenhet till strukturer

Romeros förvandling hörde även samman med insikten att El Salvadors problem inte kunde lösas endast med hjälp av goda gärningar. Det var nödvändigt att dessutom fråga sig vad som orsakade fattigdom och orättfärdighet. Detta förtydligade han i en predikan 16 december 1979: ”I dag måste en sann kristen omvändelse även inbegripa att man blottlägger de sociala mekanismer som marginaliserar arbetare och bönder. Varför får de fattiga bönderna sina inkomster bara vid kaffeskörden, bomulls- eller sockerrörskörden? Varför har samhället behov av bönder utan arbete, dåligt betalda arbetare, människor som saknar en rättvis lön?” Han såg det som en särskild plikt för de kristna att få upp ögonen för sådana sammanhang, så att de inte skulle bli medbrottslingar i det härskande system som frambringade allt fler fattiga, marginaliserade och nödlidande.

Därmed hade Romero tagit ett steg som fick honom att börja bekämpa fattigdomen på ett strukturellt sätt och inte endast karitativt. Ärkebiskop Hélder Câmara sammanfattade en gång saken på följande sätt: ”Om jag ger de fattiga bröd kallar de mig för ett helgon. Men om jag frågar varför de fattiga inte har något att äta, anklagar de mig för att vara kommunist.” Helt följdriktigt övergav Romero det paternalistiska sättet att hjälpa som han själv tidigare hade ägnat sig åt. ”Paternalism är inte ett sätt att tjäna de fattiga: en hjälp uppifrån som riktar sig nedåt. Så vill Gud inte ha det, utan en relation bröder emellan.”

Den som på detta sätt ställde frågor om vad det var som orsakade orättfärdigheten ifrågasatte samtidigt det rådande systemet. De som tjänade på detta system upplevde därför sina intressen hotade. Det gällde även USA. Inom ramarna för det kalla krigets större geopolitiska sammanhang understödde USA:s regering militärregimerna i Latinamerika och försökte med alla medel sätta stopp för vänsterorienterade regeringar. Bara några veckor innan han mördades skrev Romero ett brev till USA:s dåvarande president Jimmy Carter och bad honom att upphöra med vapenleveranserna till den salvadoranska armén, eftersom de användes för att massakrera civilbefolkningen.

Romero klandrades för att svikit sin egentliga uppgift, själavården, och för att ha lagt sig i politiken. Men han hade fått en ny förståelse för att ”den eviga frälsningen” och ”jordisk rättfärdighet” inte bör betraktas som två separata ting. Detta klargjorde han i sitt andra herdabrev på följande sätt: ”Kyrkan förföljs eftersom hon i sanning vill vara Jesu Kristi kyrka. Så länge kyrkan förkunnar en hinsides frälsning, utan att ta sig an de verkliga problemen i den här världen, aktas hon och prisas och blir till och med överöst med privilegier. Men om hon förblir trogen sitt uppdrag och pekar på den synd som störtar så många i nöd, om hon förkunnar hoppet om en rättvisare och mänskligare värld, då förföljs hon och smutskastas, kallas subversiv och kommunistisk.”

Romero och befrielseteologin

Romeros salig- och helgonförklaring har dragit ut på tiden inte minst eftersom han förknippas med befrielseteologin. Denna rörelse uppstod i Latinamerika för 50 år sedan och har länge varit en tvistefråga inom kyrkan. Centralt för befrielseteologin är viljan att sätta de fattiga i första rummet och att förena tro och rättvisa. Före sin omvändelse var Romero en av befrielseteologins motståndare. Han såg en fara i att kyrkan och teologin skulle ge sig in i sociala och politiska frågor. Men som en följd av hans omvändelse förändrades även hans inställning till befrielseteologin. Sina teologistudier vid det påvliga Gregoriana-universitetet ägnade han åt nyskolastiken, som vid den tiden ännu var påbjuden över hela världen. Där drogs skarpa gränser mellan ”natur och nåd” och därigenom även mellan Gud och människa, kyrkan och världen, tro och historia. Detta medförde en syn på andlighet där man gjorde en lika tydlig åtskillnad mellan Gud och världen, kropp och själ, handling och kontemplation. Livet i denna värld uppfattades bara som en form av tillfälligt stopp på väg mot evigheten. Därför borde kyrkan ägna sig åt själarnas frälsning. Dess främsta mål borde vara att föra så många människor som möjligt till himlen. Det främsta medlet för att uppnå detta var sakramenten.

Utifrån detta sätt att förstå kyrka, teologi och andlighet var det helt konsekvent att Romero under lång tid lät sakramenten utgöra mittpunkten i hans verksamhet som präst, och att han inte ägnade särskilt mycket åt världsliga frågor. Därför var Romero kritisk mot befrielseteologin fram till år 1977. Han kallade den för en ”modeteologi” och ansåg den vara farlig för den kristna tron. År 1975 skrev han en öppenhjärtig promemoria inom ramen för sitt uppdrag som rådgivare för den påvliga Latinamerikakommissionen. Där genomförde han en kritisk granskning av de båda jesuiterna Ignacio Ellacurías och Jon Sobrinos teologi. Vatikanens myndigheter reagerade snabbt och Ellacuría och Sobrino tvingades för första gången försvara sina teologiska övertygelser. Men efter sin djupa omvandling förändrade sig även Romeros syn på befrielseteologin och Ellacuría och Sobrino blev i stället hans nära medarbetare. Det finns en passage i hans dagbok som är betecknande för hur Romero förvandlades och för hans senare sätt att tänka. I början av 1980 beskriver han med tillfredsställelse hur han lyckades tillbakavisa vissa förbehåll mot befrielseteologin som framfördes av en belgisk teolog i Leuven.

En ytterligare anklagelse bestod i att Romero skulle ha blivit manipulerad av jesuiterna. 1985 förlänades Romero ett postumt hedersdoktorat vid Centralamerikanska universitetet. Dess rektor, jesuitpater Ignacio Ellacuría som mördades 1989, framhöll i ett tal med anledning av detta: ”Med ond avsikt har man hävdat att ärkebiskop Romero blev manipulerad av vårt universitet. Det är på tiden att offentligt och högtidligt säga att detta inte är sant. Utan tvekan bad ärkebiskop Romero om vårt bistånd vid ett flertal tillfällen. Det innebar och innebär fortfarande en stor ära för oss: att han bad oss om detta och själva saken som han bad oss om … men i detta samarbete rådde det aldrig någon oklarhet om vem mästaren var och vem som var medhjälpare, vem som var herden som stakade ut riktningen och vem som verkställde dem, vem som var profeten som uttydde mysterierna och vem som var lärjunge, vem impulserna utgick ifrån och vem som tog emot dem, vem som var rösten och vem som var ekot.”

Ett politiskt och ekumeniskt helgon

De salvadoranska biskoparna bad påven Franciskus att genomföra Romeros helgonförklaring i El Salvador. Men att i stället hålla helgonförklaringen i Rom framhäver dess betydelse för hela världskyrkan. Att han är ett latinamerikanskt helgon understryker att kyrkan är på väg att överge sitt fokus på Europa och bli en sann världskyrka, vilket påven Franciskus har arbetat för med stor tydlighet. Oscar Romero är en förebild för honom. I det vittnesbörd som hans liv bär på konkretiseras vad påven egentligen avser med sin egen vision om en ”fattig kyrka för de fattiga”. Han är ett exempel på en biskop som ”luktar likadant som sina får”, vilka är på vandring tillsammans med sin herde.

I sin kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter var Romero politisk. Även påven Franciskus vill se kyrkan ta på sig en politisk roll genom att engagera sig för fred, rättvisa och för skapelsens bevarande. I detta hänseende spelade han själv en aktiv roll för att etablera kontakt mellan USA:s och Kubas båda regeringar. Syftet var att upphäva det embargo som USA har låtit vila över den karibiska ön under många årtionden. Via sin encyklika Laudato si’ (Lovad vare du) utövade han ett viktigt inflytande på det internationella klimatmötet i Paris 2015. Dessutom har påven Franciskus vid ett flertal tillfällen lagt sig i den europeiska flyktingpolitiken. Inför Europaparlamentet i Strasbourg inskärpte han att man inte kunde tillåta att Medelhavet blev till en jättelik kyrkogård, vilket mötes av parlamentsledamöternas applåder.

Romeros ekumeniska betydelse utgör ytterligare en viktig aspekt. Oscar Romero är en ekumenisk martyr. Tillsammans med nio andra martyrer från 1900-talet står Romeros staty sedan 1998 bredvid Dietrich Bonhoeffer och Martin Luther King över sidoportalen till Westminster Abbey. Detta är ett tydligt vittnesbörd om hur framträdande han under lång tid har varit i andra kristna kyrkors medvetande. Och Romero är ett universellt helgon vars betydelse når långt bortom El Salvador, ett helgon så att säga för den globala situation som vi i dag befinner oss i. Inte bara i Latinamerika, utan även i Nordamerika, Europa, Afrika och Asien har man bildat grupper som strävar efter att leva ett i liv i hans anda, där de fattiga kommer i första rummet. FN har gjort hans dödsdag till en ”Internationell dag för rätten till sanning under omständigheter som präglas av brutalt våld och för offrens värdighet”. Den 16 januari 2015 besökte FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon hans grav i San Salvador-katedralens krypta. Även bortom kyrkans gränser inspirerar han många att engagera sig för en rättvisare och mänskligare värld.

Arvet efter Romero

Med mänskliga mått mätt misslyckades Oscar Romero. Efter att han hade mördats sögs El Salvador in i ett tolv år långt inbördeskrig som kostade 75 000 människor livet. En våldsvåg tynger fortfarande landet, eftersom man inte har lyckats bekämpa den verkliga orsaken till inbördeskriget: extrem social orättvisa. Och trots detta utgår en förhoppning från Romero ännu i dag: ett hopp om att förändring är möjlig, både på personlig och strukturell nivå, att medmänsklighet är starkare än våld, att det största tecknet på kärlek är att ge sitt eget liv. Om man frågar de fattiga i El Salvador vad han betyder för dem lyder svaret: ”Han sade sanningen och försvarade oss och därför dödade de honom.”

När någon ”upphöjs till altarets ära” finns det alltid en risk att han eller hon blir alltför avlägsen och idealiseras. Jesus själv framhöll att profeternas minnesmärken präglas av en viss ambivalens. Endast genom att gå samma väg som den helige Oscar Romero ärar vi honom på ett passande sätt: när vi säger sanningen om denna värld som är en värld full av offer; när vi frågar efter orsakerna till varför det finns fattigdom och orättvisor; när vi nämner vår tids avgudar vid deras rätt namn och bekämpar dem; när vi räknar med konflikter och faror; när vi bärs av tron på att hängivenhet är starkare än egoism, kärleken starkare än döden.

Den avgörande måttstocken för huruvida ett samhälle kan kallas mänskligt beror på hur det behandlar de mest utsatta. När Paulus VI talade inför FN i New York 1965 kallade han kyrkan för en ”expert på medmänsklighet”. Där finner vi kyrkans betydelse och uppgift i dagens värld, det anspråk som hon måste bedömas gentemot: i länder i söder likaväl som länder i norr. Överallt måste hon ställa sig på de svagas sida. I Europa kan detta rent konkret handla om flyktingar, arbetslösa, hemlösa, dem som drabbats av sexuella övergrepp och människohandel, de ofödda barnen och de redan födda som vanvårdas, de gamla som skuffats undan. Att ära Romero innebär att gå samma väg som han: att kalla orättfärdigheten vid dess rätta namn och att kräva rättvisa. Att ”upphöja Romero till altarets ära” måste därför ske parallellt med att denna världens fattiga och utstötta ”upphöjs till ett människovärdigt livs ära”. Ty, med hans ord: Guds ära är en fattig som lever.

Översättning: Stefan Jarl

Martin Maier är jesuitpater, teol.dr i befrielseteologi, Jesuitordens ombud för Europafrågor, Bryssel.