Mörkrets tidsålder – V.S. Naipaul 1932–2018

Sir Vidiadhar Surajprasad ”Vidia” Naipaul, en av vår tids mest betydande prosaförfattare på engelska och den förmodligen mest kända författaren från Karibien, dog den 11 augusti, 85 år gammal, i Storbritannien, där han bodde. Naipaul hade en komplex identitet. Han var född och uppvuxen i Trinidad, som efter 500 år av först spansk och sedan brittisk kolonialhistoria blev självständigt 1962. Hans familj hade arbetskraftsinvandrat – som många andra – från Nordindien till denna avlägsna del av det dåvarande brittiska imperiet, eftersom sockerplantagerna behövde arbetare efter det att slaveriet avskaffats på 1830-talet. Redan 1950 bröt Naipaul upp för att studera i det koloniala moderlandet, som kom att bli hans hemland. Hans långa liv på lantegendomen i sydvästra England i Wiltshire innehöll många avbrott för långa och arbetsintensiva vistelser i Indien, Afrika, Karibien och i USA. Resorna inspirerade honom till reportage, essäer, reseskildringar och inte minst till romaner, i vilka han vävde samman dessa genrer i en för honom typisk melankolisk stil. Detta gjorde honom till en av de mest respekterade engelskspråkiga författarna och förlänade honom de mest prestigefyllda bokpriserna, däribland Booker-priset (för romanen In a Free State, 1971) och Nobelpriset i litteratur (2001), för hans livsverk. Drottning Elisabeth II adlade honom redan 1989 (”Sir Vidia”).

Kritiker anklagade honom tidigt för att ha internaliserat kolonialherrarnas perspektiv. Den litet nedsättande akronymen ”V.S. Naipaul”, som han beredvilligt accepterade, tycktes vara en signal om att han var villig att anamma detta.

Redan i sin första roman, The Mystical Masseur (1957, Mystiske massören) och i A House for Mr Biswas (1961, Ett hus för Mr Biswas) – hans genombrottsroman – låter han en melankolisk uppfattning om kolonialtiden se tillbaka på, i detta fall, hans barndoms Trinidad. Massören är arvtagare till den stora indiska läkekonstens tradition under annat namn, på ett främmande språk och i en främmande omgivning. 1962 reste Naipaul tillsammans med sin första tidigt bortgångna hustru, Patricia Ann Hale, på jakt efter rötterna till sin familj och sin identitet, till Indien – en resa i ett land, som förblev främmande för honom och som han nästan enbart blev besviken på.

Indien

I synnerhet den första av Naipauls tre Indien-romaner, An Area of Darkness (1964), är därför också en sorts skoningslös uppgörelse med Indien och dess sociala och rituella traditioner, som ofta framställs som uråldriga – vilket de inte alltid är. Det är som om Indien för honom är ett hopplöst fall – allt möjligt väcker hans motvilja, till och med idén om gandhiska ashrams. Naipaul själv beskrev sin känsla av mötet med sina förfäders land som en form av förtvivlan – Indien var enligt hans uppfattning en ödelagd kultur, som aldrig skulle komma återhämta sig från de sår som kolonialmakten tillfogat den. Talande titlar följde, India: A Wounded Civilization (1977) och India: A Million Mutinies now (1990) – i ton och sak mildare, men för många, även för den litterära världen i Indien, en enda stor skymf utan sans och vett. Nissim Ezekiel (1924–2004), en av de största indiska diktarna på engelska, skrev en näst intill förintande essä om Naipauls Indienbild.

Trots allt betraktade dock många indier honom som på något sätt som en av dem – en företrädare för diasporan, som för sin del framgångsrikt skriver in sig i Storbritanniens kulturella minne. Naipaul tyckte om att hålla kontakt, bidra till offentliga debatter och att diskutera, och han lät sig gärna inbjudas till Sydasien – det vill säga den indiska subkontinenten. Han talade vid den berömda litteraturfestivalen i Jaipur inför tusentals åskådare och på slutet – då i rullstol – vid Dhakas litteraturfestival 2016. Hans andra fru Nadira – född i Mombasa, dock av pakistanska föräldrar, uppväxt i Dhaka – väckte hos honom ett sent intresse för Bangladesh och Bengalen.

Islam

I intervjuer svarade han ofta långsamt, avvaktande, iakttagande och avvägt. Det var tydligt vad han menade. Han var en benådad talare som aldrig talade insmickrande, men han var också en uppskattad lyssnare, i synnerhet under sina resor och talrika utlandsvistelser. Vad var det egentliga syftet med Naipauls resor till Indien, Afrika, Mellanöstern och Latinamerika? Framför allt bearbetade han sina intryck i essäer och fiktionslitteratur. Han försökte att gå till botten med saker och ting och var inte rädd för konfrontation. An Islamic Journey (1981) liksom även Beyond Belief: Islamic Excursions among the Converted People (1998) är en kritisk uppgörelse med islam under 1900-talet, i synnerhet med Khomeinis Iran. Särskilt hans samtal med de shiitiska teologerna i Ghom visar hur Naipaul utan minsta rädsla var beredd att ge sig in i lejonets kula – möjligen uppfattades han på grund av sin indiska härkomst litet som en av dem. Men han undvek inte entydiga fördömanden eller att förpassa sin motståndare till medeltiden. Han var en uttalad motståndare till att vilja kulturellt förstå den andre och att relativisera tanke-, handlings- och åsiktsfriheten. Kritiker som Salman Rushdie och Edward Said såg i synnerhet i Naipauls omdöme om islam och islamiska länder spår av en reaktionär motvilja, som svårligen kunde döljas bakom upplysningsmannens uttryck och gester.

Naipaul såg även på islams roll i södra Asien med kritiska ögon: 14,2 procent av Indiens befolkning är muslimsk, det vill säga 172 miljoner människor. I Bangladesh och framför allt i Pakistan utgör icke-muslimer små, ytterst marginaliserade befolkningsgrupper. Men inte i något av dessa tre länder är islam en enhetlig grupp – det finns sunniter, shiiter och inom dessa huvudgrupper en rad, delvis konkurrerande, grupper. Hans tre kritiska Indienböcker gör dock Naipaul långt ifrån till en vän av det i Indien ständigt växande islamhatet, som i islam endast vill se en störande faktor i en annars enhetlig och samtidigt hinduisk kulturvärld. Han uppskattades inte särskilt mycket av identitetspolitiker. Naipaul såg med en obarmhärtig klarhet de djupa sår som den kulturella livsmiljöns kolonialism hade tillfogat hans subjekt – en traumatisering intill kulturell schizofreni, ja självskadebeteende. Radikalismen var för honom en form av detta långvariga självskadebeteende.

Identitet

I hans sena roman Magic Seeds (2004) står Willie Somerset Chandran, ett slags författarens afrikansk-indiska alter ego, i centrum. Han är född i Moçambique. Som vuxen och gift låter sig den hållningslöse intellektuelle Chandran bjudas in av sin syster till Berlin, och under hennes inflytande ansluter han sig till en maoistisk gerilla i Indien. Väl fast i rörelsen blir han på kort tid berövad alla illusioner om det maoistiska gerillakriget för att befria folket. Ändå tar det flera år in­nan han definitivt bestämmer sig för att kapitulera, vilket renderar honom ett flerårigt fängelsestraff i indiska fängelser. Vänner i London ger under tiden ut hans tidiga poesibok och engagerar sig på politisk nivå för hans frigivning. Efter återkomsten till London dyker han upp i den övre medelklassen, inkastad i dess komplicerade relationskriser, vilka han känner sig lika främmande inför som inför de ändlösa ideologiska diskussionerna i den indiska djungeln.

Afrika

Imponerande är också Naipauls beskrivning av Afrika, i synnerhet i den storartade Kongo-romanen A Bend in the River (1979, svensk utgåva Vid flodens krök) och hans sena essäsamling The Masque of Africa (2010). Naipaul var en stor och ibland något melankolisk berättare. 1966 års Kampala där han hade tillbringat en tid vid det berömda Makarere-universitetet, kände han knappt igen 42 år senare. Befolkningsexplosionen och den ohämmade bebyggelsen, men också tecknen på stadens förfall – den tilltagande bristen på ordning och struktur – bekräftade hans isolering i det betraktande perspektiv som han som författare så gärna odlade. Under resan 2008 besökte Naipaul visserligen också platser som han 1966 hade hoppat över eller inte ansett vara så viktiga: exempelvis Kung Kabaka Muteesas (1837–1884) grav, där han beundrade de ugandiska halmhusens prekoloniala arkitektur men också påminde om de grymma förkoloniala förhållandena. Ändå kan han inte se någon civiliserande kraft i koloniseringen av landet, dess kultur och religion utan enbart den rotlöshet som den förde med sig, och som sysselsatte Naipaul. Sålunda påpekar han när han blickar ut över Kampalas urspårade stadsbild med dess kyrkor och moskéer på toppen av kullarna: ”Foreign religion, to go by the competing ecclesiastical buildings on the hilltops, was like an applied and contagious illness, curing nothing, giving no final answers, keeping everyone in a state of nerves, fighting wrong battles, narrowing the mind” (Kap. 1, The Masque of Africa, 2010).

Hemma

Med The Enigma of Arrival (1987) reser Naipaul än en gång tillbaka till Latinamerika och Karibien – en del av världen, som han ibland betecknade som sitt hemland. Även här sysselsätter sig Naipaul framför allt med förlust – med skräcken för den västliga kulturens dominans. Naipaul tvingar sina läsare ”att se den bortträngda historiens närvaro”, som Svenska Akademien motiverade sitt beslut att ge 2001 års Nobelpris i litteratur till britten med brahmansk-karibiskt ursprung.

Inom den postkoloniala litterära världen förblev Naipaul en kontroversiell författare, som lästes men också ofta förkastades.

Från den postkoloniala magiska realismen hämtade han å sin sida inte mycket. Han konstaterade till och med gärna att den litterära långa formen, romanen, hade nått vägs ände – den form som han under sitt liv hade ägnat så mycket energi åt.

Hans språk var engelska, de forna kolonialherrarnas språk i såväl Trinidad som södra Asien. Sina förfäders bhojpuri-hindi, som hans föräldrars generation hade fortsatt att tala, hade han ingen tillgång till.

V.S. Naipaul var utan tvivel en av vår tids absolut främsta berättare och essäister. Man måste inte identifiera sig med hans skarpa fördömanden av islam och Indien. Hans utlåtanden var skoningslösa, emellanåt obarmhärtiga, ibland halsstarriga. Men han skonade inte heller sig själv. Hans lantegendom i Wiltshrie var inte till för att få honom att självbelåtet njuta av tillvaron. Att resa var för honom inte något sätt att njuta av livet som en turist utan snarare ett smärtsamt sätt att utforska världen – och på samma gång själen. Naipaul var inte depressiv – han älskade typiskt brittiska humoristiska understatements – ändå skrev han helt visst av sig vår tids mörker. Han betraktade sig själv som en hårt arbetande, skrivande människa i ett emellanåt förtvivlat sökande efter en värld där han kunde få känna sig hemma, där identiteten var möjlig, ja, där en stor helhet kunde komma och gå genom olika identiteter utan förluster. Om och hur detta är möjligt förblir öppen fråga – och det tack vare den store, engelskspråkige författaren V.S. Naipaul livsverk.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.