Nouvelle théologie och Ratzinger om sanning

Här nedan ska två artiklar refereras där just medelvägen tematiseras och utmejslas. Den ena är Hans Boersmas artikel ”Analogy of truth: the sacramental epistemology of nouvelle théologie”, där författaren söker återge sanningsbegreppet hos en av de mer inflytelserika teologiska strömningarna under 1900-talet. Den andra artikeln är Tracy Rowlands ”Ratzinger on the Timelessness of Truth”. (Se fullständiga referenser till artiklarna i slutet av denna artikel.) Ratzinger, eller Benedictus XVI, är en av de främsta arvtagarna till nouvelle théologie och dess tänkande. Ratzingers eget tänkande är intressant dels i sin egen rätt, dels för det inflytande det har haft på katolsk teologi från mer officiellt håll under de senaste 35 åren.

De två artiklarna reder på olika sätt ut varför det inte går att finna en specifik metod för att finna sanningen

Nouvelle théologie

Hans Boersmas artikel är ett försök att förstå den rörelse som kallas nouvelle théologie, ”den nya teologin”, och dess sanningsbegrepp. nouvelle théologie var en rörelse bland teologer som nådde en verklig storhetsperiod – särskilt intellektuellt – under mitten av 1900-talet. Dess inflytande är dock starkt ända in i våra dagar. nouvelle théologie utmärktes, i korthet, av ett återvändande till kyrkofädernas teologi bortom nyskolastikens och rationalismens systembyggen. Några namn inom denna rörelse var Henri de Lubac (1896–1991) och Jean Daniélou (1905–1974) från Jesuitorden samt Marie-Dominique Chenu (1895–1990) och Yves Congar (1904–1995) från Dominikanorden. Hans Urs von Balthasar (1905–1988), en annan tänkare som brukar räknas in i nouvelle théologie, var från början jesuit men lämnade sedan orden, även om han teologiskt fortsatte att vara djupt påverkad av jesuiternas andliga och intellektuella tradition.

Mellan två skolbildningar

Boersmas ingång i artikeln är att sätta nouvelle théologie i relation till två andra skolbildningar under 1900-talet: nythomismen och modernismen.

För att börja med nythomismen var denna en ledande skolbildning inom katolska kyrkan under första halvan av 1900-talet. Den kan sägas ha tagit sin början redan under mitten av 1800-talet och innebar ett återvändande till Thomas av Aquino (1225–1274) och dennes tänkande inom såväl teologi som filosofi inom den katolska kyrkan. Nythomismen tog sig under 1900-talet många olika uttryck, men den form som var mest dominerande och även fick en mer officiell stämpel kan kallas nyskolastik. Dess främste företrädare var dominikanen Réginald Garrigou-Lagrange (1877–1964). Det handlar här om en systematisk, rationell uppbyggnad av filosofins och teologins ämnesområden, med stark inspiration från Thomas av Aquino. Det var denna filosofi och teologi som främst lärdes ut vid katolska universitet och prästseminarier fram till Andra Vatikankonciliet (1962–1965).

Den andra skolbildningen är egentligen inte en egen filosofisk skolbildning utan snarare en klassificering av tänkare som bröt med det gamla: modernismen. Denna fick en viss spridning i katolska intellektuella kretsar under slutet av 1800- och början av 1900-talet. Inom modernismen, i denna mening, försökte man koppla teologin dels till historisk-kritisk metod i exegetiken, dels till den subjektiva upplevelsen inom dogmatik och systematisk teologi. Som företrädare finner vi namn som Alfred Loisy (1857–1940) och George Tyrrell (1861–1909). Enligt dess intellektuella motståndare ledde modernisternas hållning till historisk relativism och, inom dogmatiken, till en subjektivism som hotade att undergräva varje sanningsanspråk. Av dessa och liknande skäl fördömde påven Pius X (1835–1914, påve 1903–1914) modernismen i skarpaste ordalag, och modernismen kom efter det att föra en mindre livaktig tillvaro i den katolska kyrkan. Många av modernismens punkter och önskemål kom dock gradvis att införas i den katolska kyrkan under 1900-talet, och det definitiva genombrottet kom i och med Andra Vatikankonciliet och den teologiska pluralism inom den katolska kyrkans universitet och seminarier som följde på det.

Boersma placerar alltså nouvelle théologie såväl idémässigt som kronologiskt mellan nyskolastik och modernism. Ett slags höjdpunkt nås kronologiskt, med detta synsätt, just under Andra Vatikankonciliet. Teologin från nouvelle théologie, som tidigare var delvis fördömd från officiellt håll, får här ett enormt inflytande på ett ekumeniskt koncilium. Boersma konstaterar dock också att många av företrädarna för nouvelle théologie uttryckte oro och missnöje med förändringarna efter Andra Vatikankonciliet, som man menade inte gick i den riktning man själva utstakat.

Nouvelle théologie och modernismen

Boersma menar att den ”klassiska” bild som återgivits här ovan i grunden har sina poänger. Den kan dock leda till att tänka på nouvelle théologie som ett slags ”modernism light”, ett steg på väg mot modernism. Det gemensamma motstånd som såväl nouvelle théologie som modernismen fick från såväl officiellt håll i den katolska kyrkan som från nyskolastiken generellt kan lätt leda tanken till att nouvelle théologie och modernismen också utgår från gemensamma intellektuella utgångspunkter. Ett huvudärende i artikeln blir därför för Boersma att noggrant reda ut de intellektuella utgångspunkterna för nouvelle théologie, särskilt vad gäller sanningsbegreppet.

Namnet nouvelle théologie kan ju leda tanken till ”nyheten” i denna typ av teologi. Men det främsta mottot för rörelsen var ressourcement, alltså ungefär ”tillbaka till källorna”. Inriktningen i hela tänkandet inom nouvelle théologie var alltså att återvinna något som man menade gått förlorat, i alla fall i väst. Det handlade om att gå från en ”dialektisk” till en ”symbolisk” teologi, och att gå från en ”rationalistisk” till en ”poetisk” förståelse av sanning.

Här gällde det, för övrigt, inte att ställa en äldre tradition mot exempelvis Thomas av Aquino. I stället försökte man visa på hur man inom nyskolastiken i själva verket förvanskat Thomas av Aquino genom ett modernt, rationalistiskt raster. Där det hos Thomas av Aquino finns en öppenhet för mysteriet har nyskolastikerna stängt in teologin i ett slutet system. Inom nouvelle théologie läste man Thomas av Aquino ”bakifrån”, från de kyrkofäder som han så ymnigt citerar.

Ett nyckelord inom nouvelle théologie var ”sakramental”. Latinets sacramentum är en återgivning av grekiskans mysterion. Skapade realiteter pekar mot och är delaktiga i det oskapade. Världen är symbolisk, och kan leda människan in i en allt djupare förening med Gud, även om fullheten i denna förening bara kan åstadkommas på Guds initiativ och genom Guds handlande. Vad som påbörjats i den mänskliga historien och i den enskilda människans erfarenhet söker sin fullkomning hos Gud. Denna Guds närvaro är dock samtidigt redan aktiv och känd i och genom historien och genom enskilda människors erfarenheter.

nouvelle théologie kan på det viset ses som en bro mellan äldre tider och nyare sätt att förstå världen, genom att den söker sig tillbaka till de kristna källorna. Vi ska nu se hur sanningsbegreppet ser ut inom skolbildningen, och varför den uppfattades som modernistisk av en del företrädare för kyrkan.

Sanning i nouvelle théologie

Detsamma gäller för mänskligt språk och mänsklig kommunikation. Sanning i detta sammanhang blir ett både-och: ”redan nu, men ännu inte”. Här kopplar man samman förståelsen av sanningen med den förståelse av varat som man hämtat från Thomas av Aquino. Allt som är, allt som finns till, är och finns till genom en delaktighet i Gud, som är själva varat> (ipsum esse). När man säger att Gud ”är” och att något skapat ”är” använder man ordet ”är” på lite olika, men ändå besläktade, sätt. Detta kallas för en ”analogi”. Alltså talar man vad gäller varat om en ”varats analogi”, en analogia entis.

Hur blir det då, parallellt, med sanningen? Ja, Gud är sanningen själv. (”Jag är vägen, sanningen och livet” Joh 14:6.) Vad som är sant i mänskliga sammanhang är sant genom en delaktighet i Gud, själva den absoluta sanningen. Sanning i mänskliga sammanhang får alltså sin sanningshalt genom sin relation till den absoluta sanningen, som ”genomstrålar” den enskilda begränsade sanningen. Åt andra hållet pekar den enskilda, kontingenta, begränsade sanningen just mot den absoluta sanningen och sin fullkomning i den.

För att göra en liten avstickare från Boersmas artikel måste man bara anmärka hur nära denna förståelse av sanningen kommer Hans-Georg Gadamer (1900–2002) och dennes behandling av samma ämne. Enligt Gadamer måste vi förutsätta en absolut sanning för att någonting över huvud taget ska vara meningsfullt i mänsklig kommunikation. Han kallar denna akt av hopp och tro för en Vorgriff der Vollkommenheit, ett ”fullkomlighetens föregripande”. Vi förutsätter alltså en absolut meningshorisont i varje tolkningsakt, om det så gäller daglig mänsklig kommunikation eller om det gäller förståelsen av historiska dokument.

Om vi återgår till Boersma, konstaterar han att tänkandet inom nouvelle théologie vad gäller sanning framstod som farligt nära modernismens sanningssyn från ett nyskolastiskt perspektiv. Sanningen gjordes alltför beroende, menade man, av den historiska kontexten och av den enskilde uttolkaren. Men faktum är att den sammanställning av vara och sanning som gjordes inom nouvelle théologie också skar sig med modernismens tänkande. För en modernist som George Tyrrell, konstaterar Boersma, behövde begreppslig sanning, å ena sidan, och personlig erfarenhet, å den andra, strikt skiljas åt (dogmatiken skulle här främst hänföras till den senare kategorin). Man kanske kunde sammanfatta det som att modernisterna och nyskolastikerna båda var rationalister, som betonade att begrepp måste ha samma betydelse i olika sammanhang. Här hamnade alltså nouvelle théologie, med sin ”sanningens analogi” (analogia veritatis), på kollisionskurs med såväl modernister som nyskolastiker. Detta är också, enligt Boersma, den mest meningsfulla uppdelningen och grupperingen av de tre skolorna vad gäller sanningsfrågan.

Ratzinger och sanning

Boersma ger i artikeln lite ytterligare intellektuell bakgrund till nouvelle théologie, och går också in på skillnaderna mellan tänkarna inom rörelsen. Men låt oss i stället vända blicken i andra tidsriktningen och titta på detta tänkandes återverkningar. En av de mer namnkunniga lärjungarna i denna skola är nämligen Joseph Ratzinger, eller Benedictus XVI. Hans påverkan på utvecklingen inom den katolska kyrkan de senaste 35 åren, särskilt doktrinärt, kan knappast överskattas. Det kan om inte annat av den anledningen vara intressant att se hur sanningsbegreppet behandlas i hans tänkande.

För detta kan man gå till Tracy Rowlands artikel ”Ratzinger on the Timelessness of Truth”, alltså ”Ratzinger om sanningens tidlöshet”. I denna presenteras Ratzingers reflektioner om just sanning, särskilt utifrån boken Theologische Prinzipienlehre (”Teologisk principlära”) från 1982.

Ratzingers tänkande är, liksom det inom nouvelle théologie, historiskt inriktat. Man märker dock att Ratzinger varit verksam främst under ”modernismens” tidsålder, för att ansluta till språkbruket i Boersmas artikel som refererades ovan. Även om Ratzinger alltså själv lägger stor vikt vid en historiskt medveten teologisk reflektion, så är det främst en historisk kontextualisering som gått för långt som han såväl kritiserat som själv har behövt avgränsa sig mot. Man kan också konstatera att Ratzingers tänkande om sanning huvudsakligen rör sig närmare de mer rent teologiska spörsmålen än de ibland mer filosofiskt inriktade tänkarnas inom nouvelle théologie.

För att börja med de negativa poängerna är det enligt Ratzinger i och med Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) som vi ser en definitiv vändning till historien i västerländskt tänkande. Historia ”blir” sanning för Hegel, och vad som är sant är enbart sant i relation till tidsåldern och dess utvecklingsstadium. Vi finner här ett uppgivande av absoluta sanningsanspråk som skulle vara giltiga för alla tider. Allt som är möjligt är en assimilering av tidigare sanningsanspråk in i nya. I vänsterhegelianen Karl Marx (1818–1883) tänkande förstås detta som en förvandling eller transformation av sanningsanspråken i varje tidsålder, en transformation som är kopplad till en revolution och en omstöpning av samhället i stort.

Marx, Frankfurtskolan och teologin i dag

Just Marx blir här en viktig person. Han skulle nämligen komma att visa sig spela en viktig roll för dagens teologi, och bli en väg för hegelianskt tankegods in i densamma. Vägen går via Frankfurtskolan, en nymarxistisk filosofisk skolbildning under efterkrigstiden. Företrädarna för denna skola försökte förena marxismen med andra tankeströmningar, bland andra freudianskt tänkande, och skapade vad som kallas för ”kritisk teori”.

Frankfurtskolans filosofi och sociala teo­ri anammas inom många fält under 1960- och 1970-talet, däribland även inom teologin. Viktiga företrädare här är enligt Rowland den belgiske dominikanen Edward Schillebeeckx (1914–2009) och dennes lärjungar. Schillebeeckx menade att teologi är, eller bör vara, ”den kristna praktikens kritiska självmedvetande”. Genom denna typ av teologi blir, menar Rowland, teori och sanning underordnad praktik och kontext. Denna inriktning av teologin har sedan resulterat i olika skolbildningar inom modern teologi. I Sydamerika har den givit upphov till befrielseteologin, där stark betoning läggs på sociala och ekonomiska faktorer. Det blir här viktigt, exempelvis, vilken social och ekonomisk status den person som uttalar sig i teologiska frågor har. I Europa har denna teologiska inriktning främst tagit sig formen av postmodern och feministisk teologi, med sin strävan efter att omstöpa den kristna trons traditionella former.

Ratzinger och kyrkans minne

Vad är då Ratzingers ingång i historiefrågan? Enligt Ratzinger förs kyrkans tro vidare i ”Kyrkans minne”, memoria Ecclesiæ. Som han på ett ställe uttrycker det är för detta minne ”växande och avtagande möjligt, glömska och återerinring möjliga, men däremot ingen radikal omstöpning av sanningen över tid möjlig”.

Enligt Rowland är nyckeln till att förstå hur Ratzinger liksom nouvelle théologie skiljer sig från mer Hegel-influerad teologi att Ratzinger och nouvelle théologie förstår det som att sanningen har givits i sin helhet till de första apostlarna av Sanningen själv, Kristus, Ordet – Logos – som har blivit kött. Kristus är Guds ansikte, uppenbarelsen av Guds härlighet och sanning för oss. Denna sanning är kyrkan sedan satt att föra vidare intill tidens ände. Sanningen kommer att ta sig olika uttryck genom olika tider och hos olika personer, i olika nationer och folkgrupper, och så vidare. Men det är likväl samma sanning som förs vidare, traderas, genom alla tider.

En viktig inspiration för Ratzinger är John Henry Newman (1801–1890) och dennes reflektioner om dogmats utveckling över tid. I sin bok om just detta tema, An Essay on the Development of Christian Doctrine (”Avhandling om den kristna lärans utveckling”), ställer Newman upp sju olika kriterier för att avgöra om en förändring i historien är en genuin utveckling eller om den är ett tecken på förflackning och degenerering. Det viktigaste av Newmans sju kriterier är enligt Rowland det som handlar om att det nya utvecklingssteget måste vara organiskt i förhållande till tidigare utvecklingssteg och tidigare utvecklingsstadier. En förändring måste stå i en tradition och fördjupa den, inte bara utgöra en anpassning till tidsanda eller samtid. Anpassningar till omvärlden måste förstås göras i varje tid det är en del av livet – men anpassning utan kontinuitet betyder att någonting dött och någonting annat kommit i dess ställe. Det var Newman som enligt Ratzinger lärde honom ”att göra teologi av historisk reflektion, eller än mer, att tänka historiskt i teologin och på så sätt känna igen det bestående i tron genom alla förändringar”.

Ontologi och historia

Hur får man då ihop historisk medvetenhet och absolut sanning i teologin? Enligt Ratzinger är detta ingenting man någonsin kommer att få ihop, i någon snygg formel eller hegeliansk ”syntes”. Historia och ontologi är i stället inom teologin två poler som utgör varandras korrektiv, som kompletterar varandra och som tillsammans pekar mot en helhet. Inom teologin är det främst inkarnationsteologin, den teologiska reflektionen över Guds människoblivande i Jesus från Nasaret, som ansluter till ontologin, medan korsteologin, den teologiska reflektionen över Guds Sons utgivande av sig själv för hela människosläktet, som ansluter till det historiska. Dessa olika delar, dessa moment, i teologin kommer alltid att dra åt olika håll och utgöra olika ingångar till mysteriet, men inte på så sätt att de konkurrerar med varandra, utan på så sätt att de ger oss möjlighet att ”se i stereo”, att få en mer fullständig bild av verkligheten.

För att Jesus förkunnelse även ska kunna anknyta till dagens människor måste man även inom teologin reflektera över männi­skans natur och vad hos människan som är konstant över tid. Det är denna sida av teologin som särskilt anknyter till ontologin, till reflektionen över verklighetens struktur. För denna sida av sitt tänkande har Ratzinger fått hård kritik från postmodernt teologiskt håll, men det är enligt honom en sida som måste till för att den kristna trons sanningsanspråk över tid och rum ska kunna såväl reflekteras över som bevaras.

Möjliga vägar, outtömliga möjligheter

Såväl Boersmas som Rowlands artikel är ett slags apologier för nouvelle théologie respektive för Ratzinger och dennes tänkande (liksom, får man anta, för dem själva och deras teologiska tänkande). Inte desto mindre ger artiklarna också, var för sig, koncentrerade uttryck för just det sökande efter jämvikt och efter en medelväg i sanningsfrågan som ämnet självt i slutändan kräver. Balansen mellan den absoluta sanningen och den givna kontexten, mellan ontologi och historia, är ingenting som kan räknas ut utan något som man måste komma fram till genom teologisk-filosofisk reflektion, grundad i en receptiv och lyssnande attityd.

Vissa tycker att de lösningar nouvelle théologie och en teolog som Ratzinger anvisar är för lösa och i alltför låg grad anvisar en metod för att hitta fram till sanningen. Men är det inte så, att om sanningen är transcendent och ständigt överskrider mänsklig förmåga till tillägnande, så kommer man heller aldrig att kunna fånga den med en aldrig så lång formulering, räckte den så över flera bokvolymer? Sanningen har enligt kristen tro – så säger nouvelle théologie och Ratzinger – kommit till oss i en person, Jesus Kristus, som aldrig kommer att fångas in oavsett hur många hyllmeter vi skriver om honom. Och detta, om något, är väl hoppingivande för teologin och dess framtid?

Artiklar

Boersma, Hans: ”Analogy of truth: the sacramental epistemology of nouvelle théologie”, i Gabriel Flynn och Paul D. Murray (red.), Ressourcement. A Movement for Renewal in Twentieth-Century Catholic Theology, Oxford University Press, 2012; kap. 10.

Rowland, Tracy: ”Ratzinger on the Timelessness of Truth”, Communio (engelska utgåvan) 2017, sommarnumret; s. 242–264.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.