Philip Pullman skapar en berättelse om sanning

Den brittiske barnboksförfattaren och ALMA-pristagaren Philip Pullmans trilogi Den mörka materian: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren tog världen med storm när de kom ut mellan 1995 och 2000. Men det var inte samma sorts storm som omgav de i princip samtida böckerna om den föräldralöse trollkarlen Harry Potter. Pullmans svidande uppgörelse inte bara med organiserad religion utan med Gud själv, svepte snarare fram som ett stilla sus. Medan kristna fundamentalister brände Harry Potter-böckerna, som är fulla av kristen tematik och rena bibelreferenser, på bål, passerade Pullmans öppet ateistiska propaganda nästan obemärkt förbi världen utanför de akademiska diskussionerna. Nu, 17 år senare, har Pullman återvänt till Lyras värld med den första boken i en ny trilogi, Boken om stoft. La Belle Sauvage gavs ut i oktober 2017 och kom våren 2018 i svensk översättning med titeln Lyras färd.

En kyrka utan Gud

Lyra, seriens huvudperson, växer upp utan sina föräldrar på Jordan College i Oxford, men inte i det Oxford vi känner till, utan i en parallell värld. I Lyras värld har kyrkan med sitt mäktiga Magisterium all makt. Kyrkans säte är inte i Rom eller Konstantinopel, Jerusalem eller Sankt Petersburg, utan i Genève. I Pullmans alternativa historieskrivning har förvanskad reformatorisk tradition blivit allenarådande. Varken dogmatik eller andlighet har någon framträdande roll i denna pullmanska version av kalvinism. Avförtrollningen av tillvaron har vunnit, trots existensen av både häxor, talande isbjörnar och änglar. Här firas inga gudstjänster och bes inga böner. Här finns ingen liturgi som drar in människor i ett skeende bortom tid och rum. I Pullmans kyrka finns det ingen mystik kvar, och den sanning som bara ryms i berättelser göms effektivt undan. Gud själv är sedan länge fråntagen all makt. Kyrkan bildar en auktoritär fond till händelserna i boken. Regimen har dock motståndare, nämligen forskare i ämnet ”experimentell teologi”, som undersöker alternativa förklaringar till frågor om universums uppkomst, om människans medvetande och om möjligheten till flera parallella världar. Det hot denna vetenskap utgör mot kyrkans maktbas skrämmer den från vettet.

Kyrkan påbörjar då projektet att för alltid utplåna arvsynden ur världen. I verklighetens kristendom, som miljontals människor lever i varje dag, sker denna seger över synd och död genom inkarnationen: att Gud blir människa genom Jesus Kristus för att sedan dö för mänsklighetens synder och uppstå på den tredje dagen. Pullmans synd- och straffokuserade kyrkostruktur saknar dock berättelsen om en frälsare. Det är i stället motståndarsidan, de experimentella teologerna, häxorna, de utstötta och barnen som står för de genomgripande berättelser som gör världen begriplig.

Pullman målar upp en bild av en kyrka som har tappat kontakten med både sitt ursprung och sitt mål. Kyrkokritiken skjuter delvis bredvid målet men svider samtidigt. I läsningen är det dock viktigt att minnas att kyrkans roll i berättelsen är att fungera som antagonist. För Pullman ligger det nära till hands att låta en kyrkostruktur fylla den rollen, även om det gör att beskrivningen av kyrkan tidvis ligger långt från den verklighet många kristna känner.

Barnet som ska rädda världen

I Den mörka materian-trilogin är Lyra Belaqua, barnet som ska rädda världen, 11 år gammal och upptäcker successivt sanningar om olika världar, om livet och döden och slutligen också om medvetande, vuxenblivande, kärlek och sexualitet. Den mörka materian är en metaberättelse, en inverterad frälsningshistoria där Lyra, i egenskap av en ny Eva, kan rädda hela skapelsen just genom att få kunskap om gott och ont. Förklaringen till hur hon kom att växa upp på Jordan College i Oxford, omgiven av ålderstigna, manliga akademiker, kommer först nu, i och med Pullmans senaste bok. Lyras färd utspelar sig när Lyra inte är mycket mer än nyfödd. Här är inte Lyra huvudperson, även om mycket kretsar kring henne. Den som driver handlingen framåt är i stället en alldaglig pojke vid namn Malcolm. Vid sin sida har han den motvilliga kompanjonen Alice. Malcolm inser tidigt att Lyra är ett speciellt barn. Hon förs till ett kloster där hon ska få skydd mot människor som vill henne illa. De sympatiska nunnorna gömmer henne för sin egen kyrka, vars ordningar de mer och mer börjar ifrågasätta. Men så blir det översvämning. Ett apokalyptiskt regn faller över England och Themsen svämmar över mer än någonsin tidigare. Hela hus sveps iväg och människor dör i vattenmassorna. Mitt i detta inferno räddar Malcolm och Alice Lyra ur det förstörda klostret och gömmer henne i Malcolms kanot för att ta henne i säkerhet. De förföljs samtidigt av kyrkans agenter som till varje pris vill fånga in Lyra.

Barnet som ska rädda världen guppar så fram på vågorna likt Moses i en vasskorg, hjälpligt omhändertagen av två andra barn, medan världen så som de tidigare har känt den faller omkring dem. Det finns inget sätt att vända om, kanoten måste följa med strömmen.

Guldkompassen

I alla böckerna, både den tidigare trilogin och Lyras färd, förekommer ett instrument som, använt på rätt sätt, kan förutsäga framtiden, ge råd och framför allt säga sanningen. För en författare som Pullman, vars böckers sensmoral utgörs av ett försvarstal för tillvarons komplexitet och en hård kritik mot positivism, entydiga svar och enkla lösningar, framstår det först som märkligt att introducera ett instrument som verkar ge enkla svar på svåra frågor.

Pullman är inte intresserad av förenkling, men han värdesätter sanningen. Också i Pullmans universum är det slutligen sanningen som ska göra inte bara människorna fria, utan hela tillvaron, med alla dess parallella världar. I Bärnstenskikaren är det bara sanningen, sanna berättelser, som kan förmå dödsrikets väktare att låta Lyra befria alla fångade själar som finns där. Kunskap är makt. Det är ingen slump att den som leder in Lyra i rollen som Eva, den som ”spelar ormen” är en akademiker, lika lite som att det är ett college i Oxford som formar barnet som ska bli frälsaren.

Lyra klarar att läsa alethiometern, guldkompassen, på ett sätt som ingen vuxen har varit i närheten av. När andra behöver år av studier och stora mängder litteratur för att kunna tolka något av dess budskap försätter sig Lyra i ett transliknande tillstånd och ”känner” hur hon ska göra. Alethiometern agerar självständigt i hennes händer och får henne att förstå saker som hon på ett medvetet plan inte kan redogöra för. Alethiometern i sig får en berättarroll och görs till ett aktivt och relationellt subjekt tillsammans med Lyra. Alethiometern är värdelös utan Lyra men tillsammans skapar de en berättelse som bär på den sanning de söker. Pullman skriver inte fram ett redskap som kan förse mänskligheten med enkla svar, utan ett som hjälper människor att förstå tillvarons djup. Varje symbol på alethiometern har tusentals och åter tusentals betydelser och föremålen som avbildas är meningsskapande. Varje sanning som genereras ur den kräver sammanhang och tolkning.

En verklighet genomsyrad av mening

Pullmans litterära hyllning till den mänskliga förmågan att med hjälp av intellektet göra sig oberoende av likaväl kyrkliga auktoriteter som Gud själv bygger omsorgsfullt upp en verklighet genomsyrad av mening. Pullman själv lär ha sagt att han visserligen är ateist, men en anglikansk ateist, formad av den engelska statskyrkans ordningar. Han värdesätter religiösa myter och erkänner gärna att han är präglad av dem. Böckerna om Lyra brottas med alla klassiska frågor: ondska och godhet, synd och frälsning, fri vilja och moraliskt ansvar, liv och död. Pullman har en obändig tro på berättelsens kraft att förklara och hjälpa oss att förhålla oss till våra existentiella villkor, så han skapar en ny berättelse.

Kyrkan i Lyras universum är en kyrka utan evangelium, genomkorrumperad av rädsla och maktambitioner. Dess företrädare har sedan länge slutat räkna med den Gud de inte tillber. Men inte heller motståndarna till den kyrkan är felfria. Även de förleds av makten och vartefter historien fortskrider blir läsaren varse allt fler oheliga allianser och svek. Kyrkan må vara upptagen av att försöka begränsa människors kunskap och medvetande, men motståndarsidan präglas alltmer av storhetsvansinne i sin övertro på vetenskapens möjligheter. Lyras föräldrar är upptagna av en konflikt som bokstavligen får kosmiska konsekvenser och där ändamålet helgar medlen. Under tiden är det Lyra som återställer balansen i universum, som har rubbats av människors många försök att göra sig själva till gudar. De destruktiva konsekvenserna av detta skildras tydligast genom den fatala översvämningen i Lyras färd, när naturen själv reagerar på människornas maktmissbruk.

Pullman må gå till angrepp mot Gud och har själv sagt att hans böcker handlar om att döda Gud, men de är samtidigt djupt religiösa. Människorna behöver sanna berättelser och kyrkan i Lyras värld har oåterkalleligen snärjt in sig i lögner. Lyra, barnet på flykt i en ranglig farkost, utgör redan som nyfödd ett hot. På samma sätt gjorde vetskapen om ett nyfött barn i ett stall i Betlehem Herodes så skräckslagen att han ville döda alla gossebarn under två år. Lyra blir barnet som genomskådar falskhet, drivs av kärlek och är ointresserad av egen vinning. Lyra är den som slutligen ger upp allt hon älskar för att världen ska bli hel. Pullman vet att vi behöver berättelser, sekulariserade eller ej, och han skäms inte för att låna från såväl religioner som annan kultur för att skapa en berättelse om sanning, kunskap och rätt, därför att sanningen ska göra oss fria, och Pullman balanserar skickligt den paradox den insikten innebär i en tillvaro som slits sönder av polarisering, farlig förenkling och enkla svar på svåra frågor.

En kritik mot maktmissbruk

Lyras färd har varit efterlängtad av många. Den mörka materian-serien är bland det mest intressanta och mångbottnade som har getts ut med barn och unga som huvudsaklig målgrupp. Den nya Boken om stoft-serien har potential att vidga Pullmans universum ytterligare. Komplexiteten i narrativet kan avskräcka vissa läsare och locka andra, men den ger berättelsen fler dimensioner för varje omläsning. I sin strävan efter att uppvärdera det konkreta och materiella, riskerar dock Pullman att gå in i en återvändsgränd av abstraktioner, eftersom hans ”nya” metaberättelse, till skillnad från de kristna berättelserna, saknar historisk förankring.

Lyras färd är bara den första delen av tre, men mitt intryck av denna nya trilogi är att Pullman har förstärkt budskapet att den verkliga faran uppstår när människor väljer makt och rädsla framför frihet och sanning. På ytan ser det ut som om Pullman primärt kritiserar den kristna kyrkan. Jag läser dock böckerna om Lyra snarare som en kritik mot alla former av maktmissbruk och mänskligt övermod. För Pullman kan detta exemplifieras genom en dysfunktionell kyrka. För den verkliga kyrka som läser hans böcker är det viktigt att å ena sidan ta till sig av viss kritik, å andra sidan kunna bortse från nidbilden och fokusera budskapet. Sanning, också historisk sanning, finns i berättelser och när kunskapen om det glöms bort kanske det bara är ett barn, på flykt i en kanot genom ett översvämmat landskap, som kommer att kunna visa på den. Lyra, ett skrikande spädbarn i Lyras färd, kommer att bli den enda som kan tyda alethiometerns symbolspråk och göra världen hel.

Karin Rubenson är doktorand i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.