Makt, dialog och sanningssökande

”Men för mig betyder faktiskt ’flera’ mer än hundra”, förklarade sexår-
?ingen vid matbordet häromdagen.

”Fast”, sa jag, ”om jag säger ’vi pratar’, och ’prata’ för dig betyder att ’peta näsan’, då kommer vi inte att förstå varandra. Språket fungerar inte så.”

Sonen fnissade glatt åt näspetandet, och vi pratade vidare om språkets överenskommelser. Det finns flera saker att intressera sig för i den här lilla ordväxlingen. Dels frågan om begrepp, hur de relaterar till verkligheten och hur de formas av oss tillsammans. Dels frågan om problemformulering, auktoritet och maktordning – som förälder har jag väldigt självklart såväl konkret makt som tydlig auktoritet, åtminstone så länge barnen är små. Slutligen finns där den lite obekväma verkligheten att jag som är uppenbart starkare också ofta har rätt i sak, och behöver kunna förmedla det riktiga utan att förminska min son som människa. Metoden i det här fallet blev humor. Hade jag sagt att han var dum, hade han bara lärt sig att inte ge uttryck för sina egna funderingar. I stället används humor för att förmedla ett exempel, därtill hans humor och inte min egen. På det viset avväpnar jag mig själv, placerar mig på hans sida och utforskar situationen tillsammans med honom. Då ökar möjligheterna att samtalet går vidare. Förhoppningsvis lärde vi oss båda något.

Vad som är och vem som ser

Syftet i just den här artikeln är inte att diskutera vad som faktiskt är verkligt, det ontologiska, utan att i stället se på hur vi kan hantera att det finns olika beskrivningar av samma verklighet, och att det finns en maktdynamik som påverkar problemformuleringar och svar. Min utgångspunkt är att min egen erfarenhet av verkligheten med nödvändighet är begränsad, och att min förståelse av världen ökar om jag också tar del av andras erfarenheter och beskrivningar. Eftersom var och en av oss alltid tolkar världen, är det endast Gud som har tillgång till det objektivt sanna, men ju fler perspektiv vi tar del av desto närmare det objektiva kan vi komma genom en starkare intersubjektivitet. Jag kan själv inte se fasaden på mitt hus när jag sitter i köket, men om någon som står utanför beskriver fasaden ökar min sammantagna kunskap om huset. Diskussioner om sanning blir lätt luftslott om vi bortser från vår högst fysiska och påtagliga erfarenhet, med alla dess möjligheter och begränsningar.

”Vi kan aldrig uppfatta världen såsom den är, bara såsom den ter sig för oss”, hävdade Immanuel Kant. Det kan ses som en slags början för den diskussion Erik Åkerlund hänvisar till i sin artikel ”Sanningen och verklighetens motstånd” i detta nummer, där begreppen tycks tränga sig in mellan subjekt och objekt, vilket öppnar för en skepsis gentemot yttervärlden.

Nu är det inte så att begreppen tränger sig in och ställer sig i vägen. Begreppen är verktyg som låter oss kategorisera och förstå utan den verklighet vi tillhör och rör oss i. På samma sätt som våra sinnen inte främst begränsar våra erfarenheter utan möjliggör dessa, begränsar begreppen inte våra erfarenheter utan hjälper oss att göra dem begripliga och hanterbara. I själva verket kan vi inte tänka oss eller beskriva verkligheten utan de sinnen, begrepp och tolkningsramar som vi äger, och därför går det inte att tala om hur verkligheten faktiskt är beskaffad utan kunskapssubjekt som är i den, relaterar till den och tolkar den. Att ens försöka tala om en sådan ”ren” verklighet kan rentav anses meningslöst eller absurt, utom möjligen som en typ av kunskap Gud skulle kunna tillskrivas. Det betyder inte att verkligheten förnekas, eller görs beroende av språket, utan att vår förståelse av verkligheten är erfarenhets- och språkberoende.

Men begreppen kan tränga sig in mellan oss, och göra det svårt för oss att förstå varandra. Jag kan bara uppfatta vår gemensamma verklighet genom just mina sinnen och mina kategoriseringar, och eftersom vi är formade av olika gener, olika uppväxt, olika erfarenheter kommer våra intryck och kategoriseringar att skilja sig åt. Oftast innebär inte detta något större problem, vi är i grund och botten mycket lika. Att vara människa innebär vissa grundförutsättningar som vi i princip alla delar. Därför kan vi någorlunda förstå varandra, även om vi är uppvuxna i olika delar av världen.

När det skaver

Att vi har det mesta gemensamt kanske vi inte alltid tänker på, eftersom det inte stör kommunikationen nämnvärt. Svårare blir det när det plötsligt skaver och vi upptäcker att vi har olika verklighetsuppfattning. I detta nummers ledare föreslås att det som drar oss till sanningen är de anspråk den reser och att den inte helt kan formas efter oss själva. Men kanske fascineras vi också av det faktum att sanningen å ena sidan är utanför oss och gemensam, men å andra sidan kan uttryckas och uppfattas så olika. Det finns någonting där som irriterar, och som lockar oss att försöka finna vad som faktiskt är sant.

Ett inte alldeles ovanligt sätt att hantera det som skaver är att slå det ifrån sig. Om någon annan uppfattat världen annorlunda än jag, så har den personen fel. Vi gillar som regel inte synbara paradoxer, och vi föredrar det vi förstår och känner igen. Det är ren överlevnadsinstinkt: i alla tider har det okända innehållit sådant som är dödligt. Därtill är det arbetsamt att ändra verklighetsuppfattning, det gör vi helst inte i onödan, även om det ger vinster på längre sikt.

I samtal om sanning och verklighet diskuteras ofta objektet, det som är. Sedan Kants påpekande har många filosofer i stället fokuserat subjektet, den som uppfattar det som är. Det betyder inte ett förkastande av uppfattningen att det finns en faktisk, konkret verklighet som är oberoende av vår existens, men att det intressanta är hur de subjekt – vi alla – som finns i denna verklighet upplever och beskriver den. Detta intresse grundar sig i medvetenheten om att sinnen och begrepp inte bara möjliggör utan också begränsar verklighetsförståelsen. Vi behöver andra för att få en mer fullödig verklighetsbeskrivning. En sådan diskussion kan egentligen inte huvudsakligen kretsa kring ontologi, vad som faktiskt är, utan behöver i stället behandla semantik, hur språket fungerar, vilka begrepp vi använder och på vilket sätt vi använder dem. Först därefter kan vi börja reda ut på vilka sätt de relaterar till verkligheten.

I ett mer homogent samhälle kan begreppsapparaten antas vara ganska lika hos de flesta av invånarna. I dag, när samhället lokalt är mer heterogent och vi samtidigt dessutom i många fall har direktkontakt med människor i andra delar av världen, läser nyheter från andra delar av världen och dessutom tar del av dessa nyheter i internationella medier (och inte filtrerade genom utrikeskorrespondentens kunskap om kultur- och språkskillnader), är det lite mer komplicerat. På gott och ont krockar verklighetsbeskrivningar och begreppsanvändning. Att ta del av andras perspektiv är berikande och ger oss en vidare förståelse för det som skildras, men det innebär också att vi behöver utveckla förmågan att ställa frågan ”exakt vad menar du med det” lite oftare.

Väldigt tydligt blir det här behovet av dialog och av kontinuerligt grävande i begreppens olika innebörder när det får lokala konsekvenser. Vad menar vi är rimliga sätt att hälsa på varandra? Är kyrkklockornas uppgift i första hand att ange tid eller att samla människor till gudstjänst och bön? Vad menar vi med ”mänskligt liv”? Vad betyder ”religiös verksamhet”, och omfattas till exempel scoutläger och soppkök av begreppet?

Det ropas ofta på mer dialog kring sådana frågor, vilket ger incitament att gräva djupare i begreppet ”dialog”. Ganska ofta tycks det användas i betydelsen ”träffas och prata”, ibland med undertoner av ”så att ni tar ert förnuft till fånga och förstår att vi andra har rätt”. Detta resulterar lätt i debatt – där parterna aktivt tar ställning mot varandra – i stället för den typ av diskussion som kan leda till större ömsesidig förståelse och starkare gemenskap. Vill vi nå det senare är den en förhållandevis specifik typ av dialog vi är ute efter.

Dialog – genom samtal

Förutsättningarna för en sådan dialog kan beskrivas som tre. Först behöver vi ett någorlunda gemensamt språk, alltså möjlighet att kommunicera. Sedan behövs en spänning mellan uppfattningar, det vill säga någonting att tala om (en konflikt). Slutligen, kanske viktigast, behövs en vilja hos båda parter att förstå och att faktiskt föra en dia­log.

En dialog innebär att deltagande parter kommer till tals och lyssnar på varandra, annars är det en monolog (eller två monologer inför en pratsam enmannapublik). Med sig in i en dialog kan man ha Hans-Georg Gadamers påpekande: ett riktigt samtal blir aldrig det samtal man tänkt sig. Hamnar man exakt där man ville, är det troligt att deltagandet i samtalet inte varit ömsesidigt. Detta gör också att ett samtal kan uppfattas som skrämmande; det ingår i det ömsesidiga samtalets natur att jag förändras, eftersom det ömsesidiga samtalet innebär ett möte med någon annan, någon som inte är som jag. Mötet med den andra ger insikten att världen är större än det jag själv känner till.

Dialogens metod är att förstå, förklara och tillämpa. Förstå den egna och den andra synpunkten, förklara sin egen syn (och gärna även den andras – på det viset kan ytterligare brist på förståelse uppdagas) samt de slutsatser som kan dras, tillämpa detta på resonemanget för att hitta nya oklarheter som behöver redas ut. För att tala med Gadamer är strävan en ”horisontsammansmältning”, att verklighetsuppfattningarna alltmer sammanfaller. Gadamer utvecklade sin hermeneutik inom ramen för estetiken, och då särskilt litteraturtolkningen, men eftersom den handlar om att förstå den andra (författaren, i Gadamers fall) är hans verktyg användbara även i dialogen. Skillnaden är att dialogen innebär ett ömsesidigt tolkande, snarare än litteraturtolkningens enkelriktade.

Den hermeneutiska förståelsecirkeln måste börja i språket, såväl hela begrepp som termer och hur dessa relaterar till varandra. I den mer teologiskt inriktade ekumeniska dialogen kan man, utifrån den frågeställning som valts för diskussion, börja med att se på exempelvis begrepp som ”nåd”, ”kyrka”, ”tradition” eller ”ämbete”. Ofta har man börjat i en konflikt/åsiktsskillnad, men där är det lätt att fastna – inte sällan just för att samma term används för olika begrepp, varför man talar förbi varandra. När terminologin retts ut så långt det går, tillämpas nyvunnen förståelse på den valda frågeställningen och det går då förhoppningsvis att nå djupare. Som en god vän brukar uttrycka det: ”fortfarande förvirrat, men på ett högre plan”.

Men vem bestämmer frågeställning, vems begrepp och terminologi blir det som används och hur säkerställer man att dialogen verkligen leder till en bättre förståelse? Här kommer vi in på frågor om makt och auktoritet, frågor som är centrala i samtida diskussioner särskilt inom humaniora. Det har under det senaste seklet stått klart att de som i den västerländska kontexten i högst grad formulerat såväl frågeställningar som svar är en ganska smal grupp av privilegierade människor, främst män i västvärlden. Dessas perspektiv är naturligtvis inte ogiltiga eller oviktiga, eller för den delen lika, men även andra erfarenheter och perspektiv behövs för att vi ska få en fullare bild, på samma sätt som vi behöver två ögon för att ha fungerande djupseende. Medvetenheten om denna skevhet i perspektiven har lett till en skepsis mot auktoriteter och mot personer i uppenbar maktställning, ibland med resultatet att den som anses ha makt helst inte ska uttala sig alls.

Auktoritet och makt

Auctoritas översätts från latinet till ”makt”, ”stöd” eller ”ledning”. Till ”makt” kopplas begrepp som lydnad, hierarki och legitimitet. Auktoritet har då den som klättrat högre, oavsett om detta skett med vassa armbågar eller faktisk kompetens. Såväl ”stöd” som ”ledning” däremot kräver vissa typer av kompetenser, ofta såväl sakkunskap som en förmåga att förmedla denna och att hjälpa andra till insikter och utveckling.

Ofta är naturligtvis de olika aspekterna av auktoritetsbegreppet överlappande och sammanflätade, vilket kan leda till konflikter och missförstånd, inte minst när teori och verklighet inte riktigt hänger ihop. Så kan till exempel vara fallet när den som har uppgiften att vara ett stöd i stället mer påtagligt använder sin makt till att trycka ner, eller när den som har fått uppgiften att leda i stället för att visa vägen och själv ta initiativ främst håller fram andra.

I relation till detta är det också viktigt att göra skillnad mellan de två typer av makt som betecknas ”auktoritär” respektive ”auktoritativ”. Den auktoritativa makten är den makt som hör samman med visdom och kunskap, ledning och stöd. Auktoritativt kan den uttala sig som tillskrivs tolkningsföreträde på grundval av personliga egenskaper och förvärvade kunskaper, till exempel en professor eller läkare. I detta fall talar vi i vardagsspråket sällan om makt, utan snarare om ledning. Auktoritär är den som hävdar sitt tolkningsföreträde och kräver åtlydnad, utan att detta ges henne helt fritt av andra.

Inte minst den katolska kontexten är intressant ur det här perspektivet dels därför att katolska kyrkan för många i Sverige är sinnebilden för auktoritetshierarki (ofta antaget auktoritär), dels därför att hon har förståelse för alla de tre översättningarna av auctoritas ovan och för hur de hänger samman. Jag är uppvuxen i en katolsk familj i Sverige. Det innebär att man ständigt får sina värderingar och ställningstaganden ifrågasatta, och därför aldrig kan glida med strömmen och tycka som andra. Julie Zyka antyder detta i sin text om ungdomssynoden, att många i Sverige inte själva vet varför de tror som de tror. Det gäller sannolikt även katoliker i länder där katolikerna är i majoritet, det är när man hela tiden stöter på andra synsätt som man också måste formulera sina argument. Den kyrkliga auktoriteten har jag då kunnat använda som plattform att stödja mig på eller ta spjärn mot. Officiella teologiska utsagor är auktoritativa, och då ska jag kunna lita på att ett gott teologiskt förarbete är gjort, att mänskliga erfarenheter (det vill säga den verklighet där tron levs) fått utrymme och att det finns en kontinuitet med tidigare förståelse. Därigenom får jag en tydlig kärna att relatera min egen erfarenhet till, vilket gör mina egna överväganden och ställningstaganden tydligare och bättre underbyggda. Jag slipper uppfinna hjulet på nytt, men det betyder inte att jag, utifrån egen erfarenhet och förvärvade kunskaper, inte kan anse att ett annat däckmärke kunde vara rimligare eller att navkapslar kan vara en god idé.

Behovet av ömsesidighet

Inte sällan ställs krav på jämlik dialog. Jag talar hellre om ömsesidighet i dialogen. Det beror på att jag ser en fara i att tro att full jämlikhet är uppnåelig eller för den delen önskvärd i samtalssituationen. I en helt balanserad relation föreligger inte någon skillnad i makt och tolkningsföreträde. Båda parter har precis samma rätt och möjlighet att styra dialogen, definiera förutsättningar och begrepp samt förutsätta sin egen verklighetsförståelse som självklar. I verkligheten, där vi trots allt rör oss och interagerar, är alla relationer dynamiska även med avseende på maktförhållanden. Det beror på att vi alla har olika kunskaper, erfarenheter, egenskaper och färdigheter, som ger övertag eller underläge beroende på vad som diskuteras. Som exempel kan tas när jag diskuterar ett sjukdomstillstånd med min läkare. Läkaren har i många avseenden ett övertag, och bör ha det, i situationen, eftersom läkaren är den som bäst känner till hur mänskliga kroppar fungerar, hur sjukdomar interagerar med varandra och så vidare. Samtidigt har jag betydligt större erfarenhet av att vara just min kropp, och det är jag som bäst vet hur sjukdomen påverkar just mig. Ett gott läkarsamtal innebär därför ett dynamiskt utbyte mellan läkare och patient, där båda bidrar med sina kunskaper och erfarenheter för att finna den bästa vägen framåt i just det specifika fallet.

I praktiken blir det inte alltid så perfekt att parterna kan bidra optimalt. I vägen ligger sådant som fördomar, auktoritära tendenser, omedveten maktpåverkan och brister i relationen. Erik Åkerlund nämner i ledaren att det ibland verkar som om vissa grupper som uppfattas som mäktiga inte alls får uttala sig, och i dagens fokuserande av identitet och grupptillhörighet är det på sina håll svårt att gå utanför ”sin” grupp. Det innebär att vi förlorar perspektiv och kunskaper. Jenny Nordberg skriver i en krönika i Svenska Dagbladet i oktober 2014: ”Som utrikesreporter får jag ganska ofta frågan om jag kan berätta något om hur afghanska kvinnor har det, till exempel. Och det kan jag, men inte för att jag är kvinna, utan eftersom jag har gjort min hemläxa under flera år, varit på plats och är en bra reporter. Jag har till och med mer att säga i ämnet än vad många afghaner har.” Samtidigt är det naturligtvis bara den afghanska kvinna som Jenny intervjuar vid ett visst specifikt tillfälle som vet hur det är att vara just den afghanska kvinnan. Om vi återgår till Gadamer beskriver han just detta som en förståelsecirkel: delarna ger nycklar till helheten, som ger nycklar till delarna. Hermeneutikens uppgift är att genom växling mellan delar och helhet vidga helhetsförståelsen. Detta gäller även i dialektiken – genom att utgå från den gemensamma helheten och bidra med våra delar, vidgas den gemensamma helhetsförståelsen.

Maktmedvetenhet

Bland det viktigaste i en diskussion är att det finns medvetenhet om denna dynamik mellan parterna, och en medvetenhet om skillnader i makt och auktoritet. Det är när vi är medvetna om den som den kan användas. Det finns dock en stor risk att fastna i den egna uppfattningen om vem som äger vilken auktoritet. Inte minst verkar det för närvarande vara vanligt att betona sitt eget underläge, möjligen på grund av diskursen som säger att främst de marginaliserade ska få tala – då är det förstås tacksamt att förklara på vilket sätt man själv är marginaliserad (vilket i många sammanhang får motparten att replikera ”offerkofta”, och så är samtalet låst). Den som är trygg i sin auktoritet behöver inte slåss på det viset utan kan i stället öppna samtalet genom att bejaka den andras kompetenser. När båda parter känner sig sedda och får bidra, minskar risken för låsningar, och sannolikheten är större att man kommer någonvart.

Ett sätt att komma förbi den egna tendensen att förklara sin litenhet, är att fundera över hur man ser ut i den andras ögon. När jag som representant för Stockholms katols­ka stift har mött representanter för andra svenska kristna gemenskaper, har jag haft lätt att känna mig liten. Jag har inte stor internationell erfarenhet, är i det sammanhanget relativt ung och tillhör en – i Sverige – kristen minoritet. Det är en sits som gör det lätt att vända taggarna utåt, gå i försvar och hävda underläge. För några år sedan fick jag av en kollega i Sveriges största kristna gemenskap höra ungefär ”vet du, när vi pratar jobb måste jag hela tiden påminna mig om att det är du som talar och inte Rom, för det sitter så djupt att ’professionella katoliker’ representerar Rom”. I kollegans ögon var jag inte på något vis en ung och oerfaren minoritetsrepresentant utan en talesperson för en global maktspelare. Det var, ur kollegans synvinkel, definitivt jag som hade överläget. En ödmjukande erfarenhet, och viktig för samtalet. De ord jag använder och den eventuella kritik jag kommer med, uppfattas väldigt annorlunda om jag är den som är stor och stark. Därför är det väl värt mödan att reflektera över sin egen status i sammanhanget, inte endast den man tror sig ha. På samma vis är det naturligtvis om man anser sig vara i överläge: har den andra inte samma syn kommer samtalet inte att fungera. I värsta fall blir man utskrattad.

I samtalet är det av samma skäl viktigt att vara uppmärksam på sina egna reaktioner. Det är till exempel inte troligt att motparten byter åsikt för att jag ilsket kallar vederbörande ”idiot” eller ”kättare”, snarare kommer det att stjälpa varje möjlighet till samtal för ett bra tag framöver (det ger dessutom intrycket att jag saknar goda argument). I stället kan man om det inte går att förstå varandra ”backa” den dialektiska cirkeln för att finna en samsyn att utgå från. Så gjorde till exempel den katolsk-lutherska dialogen när man i stället för att diskutera skillnader i synen på nåd började diskutera skillnader i definitionen av ”nåd”. I de fall då det faktiskt råder skillnad i sak, finns det skäl att i stället fundera över skillnaderna mellan att säga ”du uttrycker dig idiotiskt” och att säga ”jag menar i stället så här” och ange sina argument. I det första fallet kopplas det idiotiska till personen, och att då kräva att den andre själv ska göra skillnad på sak och person och inte ta illa vid sig är rätt mycket begärt. Det andra alternativet innebär att saken plockas bort från personen, vilket förenklar diskussion av slutsatser och argumenten därför. På det viset kan kritik framföras samtidigt som båda parters värdighet upprätthålls. I den sakliga diskussion som därmed möjliggörs kan båda bidra med perspektiv och erfarenheter, vilket innebär att båda lär sig mer om världen. När bådas värdighet upprätthålls blir det också lättare för båda att erkänna egna svagheter och kunskapsluckor, och därför också för båda lättare att korrigera uppfattningar som är direkt felaktiga.

Vi behöver varandra

Vad som är sant går att formulera och förstå på olika sätt, men de flesta menar att det har någonting att göra med hur verkligheten vi lever i och är en del av är beskaffad. Den filosofiska position som säger att någon egentlig verklighet inte finns får betraktas som en extremposition, men det finns i stället gott om filosofer som säger att vi inte kan tala om en egentlig verklighet, eftersom verkligheten bara är tillgänglig och begriplig genom våra erfarenheter och begrepp. Vulgärtolkningen av detta tycks ha blivit att var och en formar sin egen sanning, men det fungerar inte riktigt i praktiken. Våra erfarenheter säger emot, det som inte faktiskt relaterar till verkligheten kommer att orsaka skavsår när vi skrapar mot verklighetens väggar. Därtill är vi sociala varelser, och om var och en har sin egen sanning kan vi över huvud taget inte kommunicera. Förutom att vi skaver mot verkligheten skaver vi också mot varandra.

Om var och en tillåts bidra med sina perspektiv till den gemensamma bilden får bilden större djup. För vårt eget djupseende behövs båda ögonen, som ser världen med lite olika perspektiv (och åtminstone i mitt fall lite olika färgåtergivning). Båda behövs för att vi till exempel ska kunna göra avståndsbedömningar, vilket i sin tur är en förutsättning för allt från fotboll till fysikforskning. På samma sätt ger andras erfarenheter av familjeliv, gudstjänst, sjukdom och annat som hör livet till en djupare gemensam verklighetsuppfattning, som möjliggör fler aktiviteter, ger nya svar och väcker nya frågor.

Av det skälet är det också viktigt att alla kommer till tals, och att vi är uppmärksamma på hur auktoriteten växlar i ett samtal: vem formulerar frågorna, vem bestämmer förutsättningarna och vilka kompetenser finns var? Vems erfarenhet är det som inte hörs, och vem är det som hindrar att den hörs?

Läsning
Anglican – Roman Catholic joint preparatory commission, Authority in the Church, 1976.

Hans-Georg Gadamer: Sanning och metod i urval, Daidalos 1997.

Hugo Strandberg: The Possibility of Discussion. Relativism, Truth, and Criticism of Religious Beliefs, Diss. Uppsala universitet 2005.

Ulf Zachariasson: Forces by which We Live. Religion and Religious Experience from the Perspective of a Pragmatic Philosophical Anthropology, Diss. Uppsala universitet 2002.

Magdalena Dahlborg är red.sekr. för Signum, Uppsala.