Vad är sanning? – en inventering av sanningens frågor och existentiella utmaningar

Sanning och lögn kan tyckas vara något enkelt, bara man inte krånglar till det. I gammaldags barnuppfostran hade barnet antingen nallat karamellerna eller inte, och erkände man brottet fick man i bästa fall förlåtelse. Uppfostraren kunde känna sig nöjd med att ha inplantat rätt och moral i sin avkomma. Här fanns en klar och tydlig sanning. Inte alltid är saken så lätt.

Vi kan ju börja med att undersöka vad ’sanning’ heter på olika språk, och vad orden har för etymologi. En varning: etymologier är visserligen fantasieggande, men ord har inga inneboende essenser, inga av Gud eller naturen bestämda ”egentliga” syftningar; det faktiska samtida bruket av ett ord (usus loquendi) avgör dess innebörd, inte bara ordboken.

Med detta sagt: det fornnordiska adjektivet sannr är från början particip av den indoeuropeiska roten es- (”finnas, existera”) och betydde alltså ”varande = faktisk”. Tyskans wahr och latinets verus (och de romanska språkens vero, vrai, osv.) betyder från första början ”vänlig, förtroendeingivande = pålitlig, sann” (jfr se-verus, ”utan vänlighet, sträng”, och svenskans all-var, från början ett adjektiv, ”alldeles sann”). De slaviska språkens pravu, ”sann” betyder från början ”rak, rättfram, som inte slingrar sig”. Sedan 1000-talet använder ryskan två olika begrepp för sanning: pravda, den praktiska aspekten, rätt och rättfärdighet, och ístina, den teoretiska aspekten, det korrekta uttrycket. Sanningens motsats är lögn (Lüge, lie), ett ord släkt med svenskans lönnlig, ”undangömd” och lönnfack, inrett för att hemlighålla. Om man i nästa språkhistoriska vända vill ha motsatsen till något som är fördolt kan man välja grekiskans a-lethés, ”icke-hemlig eller ljusskygg; sannfärdig, sann” (grekiska för sanning är därför a-létheia). Och slutligen: engelskans true är etymologiskt samma ord som vårt trygg, och det motsvarande substantivet truth detsamma som gammalsvenskans trygd, ”känsla av säkerhet”, samtliga med samgermanskt ursprung, som ytterst går tillbaka på roten dru-, ”träd”, något som står stadigt rotat.

Man märker att alla dessa indoeuropeiska ord har en relationell innebörd: de syftar inte på en mental akt, på en korrekt uppfattning av ett sakförhållande, utan de avser förhållandet mellan personer, huruvida detta är rakt och ärligt eller smusslande och präglat av dubbel agenda.

Filosofen Martin Heidegger, förtjust i grekiska etymologier, byggde upp en hel filosofi kring grekiskans a-létheia, ”sanning”, och läste däri in ”avtäckning, av-glömskning” i det ordet. Sanning för honom var en ontologisk, dynamisk utveckling, ett successivt medvetandegörande av vad som är verkligt för människan. (Vi kan förstås aldrig veta vad antikens greker associerade till, när de uttalade det ordet, lika litet som svenskar normalt tänker på varande-akten när de säger sann.)

Västerländsk kluvenhet

Det gör förstås inte den filosofiska teorin mindre beaktansvärd. Det ligger något i Heideggers kritik av den västerländska överbetoningen av sanning som ”korrekt uppfattning och utsaga” på bekostnad av den exi­stentiella aspekten ”uppdagande, upptäckt”. Sant är förvisso det korrekta omdömet om något i hjärnan, men det är också något dynamiskt, något som stegvis går upp för en människa, inget statiskt som kan mätas, räknas, vägas och registreras. Heidegger såg denna västerländska splittring mellan mentalt och existentiellt vidga sig redan kring år 400 e.Kr. i Augustinus Bekännelser, bok X: spänningen mellan en kristendom som bygger på levande erfarenhet respektive på kunskaper om Gud. Att vara troende är mer att leva i något än att veta något. Hos Augustinus, menade den tyske filosofen, krockade kristendomen med den nyplatonska tanken att tron är att ”avnjuta” Gud som det högsta Goda, en Gud som lever i orörlighet och som från sin upphöjda oföränderlighet bortom tid, rum och jordiska förvandlingar mättar människans oro. Gud är ”förhanden”, för att njutas och kontempleras.

Det är inte troligt att Heidegger, trots sin ursprungliga avsikt att bli präst, hade någon förståelse för inkarnationen. När Jesus lärde ut Herrens bön lade han en paradox redan i öppningsorden: Fader – i himlarna. ”Fader” är ett relationsord som uttrycker stor närhet, ”himlarna” är något ogenomträngligt, inne i ovetandets moln. Man måste kunna hålla båda dessa aspekter i medvetandet samtidigt (jfr Jes 66:1–2).

Det är missvisande (och standardformulär 1 A i många predikningar) att ställa det grekiska tänkandet mot det bibliska och/eller att dra höga växlar på etymologier i bibelhebreiskan och andra semitiska språk, ett ofog som effektivt kritiserats av den skotske exegeten James Barr (d. 2006). Det är sant att den grekiska, främst aristoteliska filosofin, tillhandahöll tankemönster och terminologi för den högmedeltida skolastiken, inte minst hos Thomas av Aquino, som betonade att ”sanning” i första hand syftar på en mental akt, överensstämmelsen mellan det faktiska och någons uppfattning därom. Man såg sanning främst som föremål för logiken, den utveckling som kulminerade i nominalismen och som på 1300-talet inledde ett skede i teologin där Skriften degraderades till experimentalfält för formallogiken. Så stegrades spänningen mellan fromhet och universitetsteologi, mellan liv och doktrin, en spänning som skulle brisera i renässanshumanismen och reformationen. Båda dessa rörelser kom paradoxalt nog att i längden skärpa denna utveckling. Professorernas fakticitet blev en allt syrefattigare atmosfär högt över vanliga männi­skors vardagsliv.

Och än en gång: när detta är sagt måste man peka på faran att de troende trillar i motsatt dike och frånkänner tänkandet all kompetens i trosfrågor. Pläderingar för blind tro och förtröstan kan få en att längta tillbaka till den tid då dogmatiken hedrade logik och glasklart tänkande utan fusk och genvägar. Man måste kunna hålla två aspekter, tro och tanke, fides et ratio, i samma huvud samtidigt. Logiken, det korrekta tänkandets trafikregler, är inte motsatsen till existensen. Men lika litet som trafikförordningen i min kommun talar om vart jag ska köra (däremot hur jag ska köra, utan krockskador eller värre), lika litet kan den analytiska filosofin tillhandahålla tillräckligt material för en livsåskådning, däremot finna och formulera frågorna och presentera de många möjliga svaren.

Sanning i Bibeln

Bibeln har inget enhetligt, lättdefinierat sanningsbegrepp. Hur skulle det kunna vara fallet, om man tänker på att det inte är någon enhetlig skrift utan ett bibliotek av texter, tillkomna och sammanställda under mer än tusen år. (Vi kräver inte att Carl XVI Gustaf menar samma sak som Olof Skötkonung.) Det vanligaste ordet för sanning på bibelhebreiska, æmæt, hänger samman med stammen mn, ”fast, tillförlitlig”, det som kan konstateras och visar sig trovärdigt och pålitligt. Det kan gälla riktigheten i en utsaga (sanningen och inget annat, 1 Kung 22:16) eller något äkta (en vinranka av yppersta slag, Jer 2:21) eller ett orubbligt löfte (Ps 132:11, översattes med alétheia till grekiska). Herrens stadgar är sanna (Ps 19:10), det vill säga att deras löften och straff kommer att förverkligas. Sanning kan beteckna Guds trofasthet (1 Mos 32:10). Erfarenheten bekräftar med tiden om en profetia motsvarar sanningen, men omedelbara garantier lämnas inte (Jer 28).

Det finns ingen strikt skillnad mellan Gamla och Nya testamentet på tal om sanningen. Också i Nya testamentet återkommer aspekter av æmæt. Hos Paulus och hans lärjungar kan ordet alétheia stå för sanningen i evangeliet (Gal 2:5 och 14) eller Guds trohet mot förbunden (Rom 3:7, 15:8). Man får alltså inte strikt skilja det bibliska sanningsbegreppet från det grekiska. Men den intressantaste användningen av begreppet sanning görs i de johanneiska skrifterna. Sanningen är något man gör (Joh 3:21). Genom Kristus har nådens och sanningens epok inletts, efter lagens tid (1:17). Sanningen lär man känna successivt, och den är befriande (8:32). Det preexisterande Logos, Ordet som var i begynnelsen (1:1), är den inkarnerade sanningen och dess innehåll, garant och vittne. Varje människa som ”är av sanningen” uppfattar Ordets tilltal (18:37). Budbärare och budskap är identiska: Jesus förmedlar den sanning som han själv har hört och som han själv är (8:40, 14:6). Han har kommit i världen för att vittna om sanningen (18:37). Den helige Ande är ”sanningens Ande” som kommer att vägleda de kristna med hela sanningen (16:13). Djävulen har avfallit från sanningen, är mördare, lögnare och lögnens fader (8:44).

Några uttryck värda att notera finns hos Paulus: kärleken finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen (1 Kor 13:6). Mot sanningen är man i längden chanslös, man kan bara verka för den (2 Kor 13:8).

Sanning inom förståelsehorisonten

Sanningen i den kristna tron gäller ytterst inte satser utan själva verkligheten (actus fidei non terminatur ad enuntiabile sed ad rem, Thomas av Aquino), som är en person. Sanning har att göra med Guds relation i Kristus till skapelsen, Israel, kyrkan, människan och mellan människor (jfr Andra Vatikankonciliet, Dei Verbum, 11) och är en livsform, en livsstil, möjliggjord genom inkarnationen.

I kristendomens historia har accenterna i sanningsbegreppet lagts olika, beroende av konfliktsituationen. Irenaeus av Lyon (ca 200 e.Kr.) riktade sig mot gnostikerna och hävdade att sanningen är Kristi och kyrkans lära. Under västerländsk medeltid sade Bernhard av Clairvaux (d. 1153) att sanningen tillägnar man sig i tre steg: självkännedom, kärleksfull medkänsla här på jorden, skådandet av Gud i himlen. På 1800-talet hävdade Kierkegaard att endast en fri varelse kan uppfatta sanningen: friheten är aldrig abstrakt, friheten ”alstrar” sanning, frihetens innehåll är den sanning som gör människan fri.

Också förnekaren Friedrich Nietzsche står i den kristna traditionen, just som förnekare: viljan till objektiv, vetenskaplig sanning är livsfientlig (!), en falsk längtan efter trygghet, och den ”sanna” världen är förljugen och förnekar liv, natur och historia. Efter Heideggers definition av sanningen som ”upptäckthet”, att varat slits ur glömskans klor, menade Hans-Georg Gadamer (d. 2002), tolkningslärans portalfigur och författare till Sanning och metod, att sanning bara kan upptäckas inom en viss tradition, en ”förståelsehorisont”. I poesin kan man, enligt Gadamer, upptäcka en annan verklighetsdimension: den säger inte vad som är utan hur det är och blir så en befriande nytolkning av världen. Postmodernismens profet Michel Foucault (d. 1984) hävdade i Nietzsches efterföljd att den politiska makten ”producerar” den sanning som ligger i dess eget intresse.

Och många förmenta ”sanningar” har i sanning avslöjats som det bekväma sättet att hålla massorna i schack. Den arabiske tänkaren Ibn-Rushds (på latin Averroës, d. i Spanien 1198) hävdade att religionen består av fabler, nödvändiga fabler för att upprätthålla moralen, särskilt med hotet om eviga straff. Han hade många senare efterföljare, inte minst under upplysningstiden. De medeltida averroisterna anklagades för att predika en ”dubbel” sanning: det som är sant i religionen kan vara lögn i vetenskapen, och den mentala splittringen kunde upprepas i Sverige under Hedenius attack mot tron i vetandets namn på 1950-talet, som tog det teologiska etablissemanget på sängen.

En allmängiltig sanning?

Sanningsfrågan låter sig aldrig avfärdas. Att det inte finns några sanningar, det brukar många för övrigt kloka människor vara överens om som en absolut sanning, i synnerhet de som har läst (populär)filosofi under 1900-talets andra halva. Att reducera sanningen till något relativt, till ren perspektivfråga (allt beror på hur man ser det), det kan aldrig trösta oskyldigt fängslade eller offer för ryktesspridning och övergrepp. Då hamnar man i diktaturens sanningsbegrepp, det som Joseph Ratzinger kallar relativismens diktatur. Om inget är sant, vad kan man då sätta emot de krafter som identifierar fakta med det som gynnar deras omedelbara intressen? De som måste hitta på en ny och böjligare sanning varje gång sanningen sviker deras förväntningar? Om inget är sant, varför skulle tidningen införa rättelser, folk överklaga domar, någon försvara sig mot förtal? Hur avslöja propaganda, manipulation, subliminal påverkan, desinformation, trollfabriker och bottar, om det inte finns sant och falskt? Här finns gott om exempel.

Sanningen finns och kan inte dödas med stridsvagnar, häxprocesser eller mediedrev – detta har varit miljontals samvetsfångars övertygelse, tröst och kraft att härda ut. I den gammaltestamentliga vishetslitteraturen är Visheten en kvinnlig personifiering av de goda egenskaper som inte bara utmärker en mogen och hänsynsfull människa utan också den makt som samverkat med Skaparen sedan begynnelsen. Visheten är oskiljaktig från sanningen, som uttrycker sig med Herz und Mund und Tat und Leben (enligt den tyska psalmen, välkänd genom J S Bachs koralförspel), genom en livsstil i harmoni med Guds lag, sanningens väg (Ps 119:30).

Att Kristus framställs både som Ordet, Sanningen och Visheten i Nya testamentet (t.ex. Joh 1:1, 1 Kor 1:24) har sin bakgrund i dessa tankegångar, i kortaste formel i satsen: ”Ordet blev kött”. Denna proposition är obetingat sann, enligt de kristna: subjektet är genom kopulan blev numera identiskt med det indefinita predikativet i satsen. Höga sanningsanspråk, som kostade Jesus och tiotusentals efterföljare livet.

Många sanningar är visserligen tidlösa men kan verifieras (ordet betyder ”konstateras vara sanna”) som giltiga först efter lång tid. Men man kan skilja tidsbundet från tidlöst först genom den test som själva historien utgör, den personliga och den kollektiva. Först i backspegeln ser man vad som var hållbart och vad som var sken.

Några metodfrågor

Frågandet är basen för all forskning. En forskare (i någon mening varje människa) ställer inte samma frågor i början som i slutet. Ofta var de inledande frågorna felställda, naiva, ogenomtänkta. Först mot slutet fattar man hur man borde ha formulerat dem i början.

Jesus själv satt som tolvåring mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor (Luk 2:46). Innan han gav svar, lyssnade han och frågade. Alltså en förebild för alla lärare, en tankeställare för dem som har alla svar innan de lyssnat på frågorna. När Kristus och kyrkan påstår sig ha sanningen, är detta inte en sanning som täpper till munnen på sökare och frågare. Det är nu frågandet börjar på allvar. Sanningen frågar ut frågeställaren, den Pontius Pilatus som bor i oss alla. Kristus ställer frågan: vem säger du att jag är? Vad har du för grund för ditt svar, och vad får det för konsekvenser för ditt liv?

Upptäckten av en sanning rubbar alltid mina cirklar och vidgar min horisont. När Kopernikus, Kepler och Galilei kom fram till att jorden inte är universums centrum utan ett stoftkorn i en oändlig, iskall, likgiltig rymd försvann den tidigare trygghetskänslan. Till detta stoftkorn har universums upphov och mål sökt sig. En provocerande sanning. Guds tankar är högre än människans.

I naturvetenskap och medicin gäller principen att en hypotes byggd på experiment eller beräkningar av tillgängliga fakta ska kunna kommuniceras och upprepas av alla med tillräckliga förutsättningar, och då alltid ge samma resultat (upprepbarhet och generaliserbarhet). På sådana resultat kan man sedan bygga eventuella praktiska, politiska eller medicinska val. Naturvetenskapen har vidare uppgiften att undanröja missförstånd och humbug. Den är framtidsinriktad. Om kraven på stringens och nytta inte kan uppfyllas är det ingen hållbar vetenskap, i värsta fall fuskforskning (exempel finns på nära håll). Detta förutsätter i sin tur en fri diskussion bland jämlika forskare, som inte styrs av ideologiska agendor, som inte bara letar argument för en slutsats som egentligen redan är formulerad. Eftersom man numera kan kommunicera i realtid med sina kolleger världsvitt är förutsättningarna goda att finna hållbara nya arbetshypoteser, som kan prövas vidare, tills en konsensus infinner sig bland de sakkunniga, och där vunna resultat inte längre ifrågasätts. Ingen vettig människa betvivlar numera att evolutionen existerar, eller att det finns global uppvärmning, trots att det fortfarande finns tvivlare, drivna av sin ideologi eller tankelättja.

Men hur är det då med ”sanning” i de humanistiska vetenskaperna? Finns den enda sanna bilden av Beethovens musik och Strindbergs texter, den protestantiska reformationen eller koloniseringen av Sydamerika? Naturligtvis inte. Sanning är här självklart en perspektivfråga, att med utgångspunkt i tillgängliga källor se mönster, linjer, drivkrafter och utvecklingar, med klart redovisad utgångspunkt och metod (det finns andra!).

Här kan man inte säga allt som skulle kunna sägas: ett urval måste ske bland miljarder fakticiteter. Den som lyfter ut formen ur materien ljuger inte, sade skolastikerna (abstrahentium non est mendacium). Vad är relevant, vad kan lämnas därhän? Det klassiska exemplet är: ”Kaptenen var nykter i dag”, skrivet i en loggbok om en befälhavare som var nykter alla dagar. Promilletalet i dag är därför inte relevant.

Efterhand utvecklar humanioraforskaren kompetens att se det väsentliga mönstret, att förenkla utan att förvanska, att vägleda andra i utbudet av tydningar av en mångtydig verklighet: att söka förstå och förklara. I många fall tar man hjälp av naturvetenskaplig metod, till exempel vid åldersbestämning av fornfynd. Min egen forskningsgren, den filologiska textkritiken, kommer rätt nära det naturvetenskapliga idealet, med hög sannolikhetsfaktor. Vi är rätt säkra på vad Platon och Cicero har sagt eller skrivit eller åtminstone tänkt, och långt mer då Strindberg. Värre är det med De tolv apostlarnas lära från cirka år 100: är vissa stycken utelämnade i de nu tillgängliga handskrifterna? Finns det senare inskott i Flavius Josephus Judiska fornminnen? Menade Paulus att man kan utlämna sin kropp till att (enbart) ”skryta” eller till att ”brännas på bål” (1 Kor 13:3)? Forskarvärlden är uppdelad i läger och samtal pågår, tills nya källor kanske kan läggas i den ena eller andra vågskålen.

Att tolka en lag, tavla, stråkkvartett, roman, sonett, rap, blogg eller helig skrift kräver historisk förståelse, en operation väsensskild från naturvetenskapens kvantifiering av naturen. Här krävs personlig erfarenhet av vad det är och kan vara att vara människa. Här fordras ett annat slags kritiskt tänkande, en dechiffrering av vad som är i det som synes vara, av vad som står mellan raderna. Här finns få automatiska handgrepp, när man väl redogjort för forskningen hittillsvarande ståndpunkt. Generaliserbarhetskravet (det allmänmänskliga) kvarstår, men upprepningskravet bortfaller – det individuella är odefinierbart (Aristoteles). Om forskningen gäller en individ, gäller den ett unikum med dess singulära komplexitet.

Beskrivningarna ovan är naturligtvis förenklade, då utrymmet inte tillåter en redogörelse för den diskussion om kunskapsbegrepp och reproducerbarhet som i dag finns inom naturvetenskaperna, och inte heller de beröringspunkter som finns mellan humanistisk och naturvetenskaplig forskning, men åtminstone i allmänhetens medvetande lever fortfarande denna dikotomi och det har konsekvenser även för samhällsdebatt och politiska beslut.

Humanistiska forskningsresultat får inte alltid politiska konsekvenser men kan bidra till andliga och politiska klimatskiften. Samtalet får inte avbrytas, och total konsensus nås aldrig. Alltför många politiker saknar förståelse för det historiska perspektivets och den humanistiska överblickens värde, därför att de själva saknar kunskap, och ambition att skaffa den. När Churchill under kriget ställdes inför kravet att skära ner i kulturbudgeten för att lägga pengarna på krigsansträngningen, lär han ha frågat: ”Then what are we fighting for?”

Äkta och falskt

Men tillbaka till utgångspunkten: vad är sanning? Paulus skulle svara: det man gläds med och åt. Glädjen tycks vara följeslagare och kriterium om något är sant och äkta, i djupare mening. Osant är det som är förljuget och hycklande.

Men är det då inte sant att världen vill bedragas (mundus vult decipi), som både Sebastian Brandts Narrskeppet (1494) och teaterdirektör Oscar Ekdahl i Fanny och Alexander (1982) hävdar, och med tillägget: ”Må den då bedragas!” Jo, vi vill mycket gärna låta lura oss, om det sker frivilligt genom ett sant konstverk, en fiktiv värld att sjunka in i som i en dröm. Verklighetsflykt? Nej, verklighetsexploration. Vi bedras av konsten, därför att den (om det är sann) avslöjar djupet under ytan. All verklig konst är ett fönster mot en helig och gäcksam verklighet.

De som avförtrollade världen åt oss, Marx, Nietzsche, Weber, Freud, Foucault, ville blottlägga att denna helighet är pompöst självbedrägeri. Nu sipprar förtrollningen in igen, genom sprickorna i det moderna projektet, och framstår som alltmer oundgänglig. Men konsten har aldrig bett om ursäkt. Som konstsamlaren Herbert Batliner i Liechtenstein (f. 1928) säger: ”Jag samlar inte för att äga ting. Jag lever med mina bilder. De utmanar mig, stör mig och tröstar mig. De berikar mig emotionellt och andligt, långt mer än någon finansiell värdestegring nånsin skulle förmå.”

En viktig aspekt av sanningen är alltså motsatsparet äkta/falskt. Många vill ståta med falska titlar och examina men paradoxalt nog aldrig acceptera falska pengar. Det sanna är det äkta, det fullgiltiga. Om jag ärvde Rembrandts Symeon i templet och kände djup tillfredsställelse varje gång jag såg den, skulle inte den glädjen försvinna om jag fick veta att den var en mycket skicklig förfalskning? Rent objektivt ger den fejkade bilden samma synintryck, fast glädjen (och marknadsvärdet) förflyktigas. Vetskapen att ha blivit förd bakom ljuset förtar all glädje på grund av förfalskarens avsikt att bedra och profitera på min aningslöshet.

1900-talets mest bekante konstförfalskare var holländaren Han van Meegeren (d. 1947) som serietillverkade okända verk av 1600-talsmästaren Vermeer van Delft. Till och med sprickorna i färgen verkar äkta – som det blir om man stoppar oljemålningar i ugnen. Van Meegeren har numera sitt museum och sin ryktbarhet, som illusionist.

Jag vill inte ärva en van Meegeren, hur stämningsfulla hans tavlor än är. Jag gläds däremot åt Van Veeteren, eftersom jag vet att han är fiktiv och är något på spåret.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.