Sanningen och verklighetens motstånd

Standardanalysen av kunskap lyder att det är ”sann, berättigad tro”. Vad vi tror hör intimt samman med oss själva. Även berättigande måste vi klara av själva, i hög utsträckning. Men sanningen styr vi inte över. Något vi bara tror i liten utsträckning, och som vi inte egentligen inte har något belägg för, kan ändå visa sig vara sant. Jag kanske tror att häst nummer 5 vann i fjärde loppet på Solvalla i helgen (utan att ens exakt veta om det gick något sådant lopp). Det kan inte desto mindre visa sig vara sant.

Huruvida något är sant eller inte är i högsta grad oberoende av mig. Inte desto mindre – eller kanske just därför – har vi en outplånlig längtan efter just sanning.

Platon och Aristoteles

Hur har man då förstått sanning genom den västerländska filosofihistorien?

Sanning förstås från början av den filosofiska historien som en enhet mellan den som har kunskap om något och det som är objektet för denna kunskap. Man kan dock skilja mellan en mer platonsk respektive en mer aristotelisk ingång till sanningsfrågan (även om det också är viktigt att betona att det är mer som förenar Platon och Aristoteles själva än vad som skiljer dem åt).

I den platonska traditionen betonas sanning som en delaktighet (methexis). Sanning är egentligen ingenting vi upptäcker eller tillägnar oss, utan någonting som redan finns hos oss. Sanningen är ett avslöjande (aletheia) av verkligheten. Saker och ting i världen omkring oss är verkliga i och genom sin delaktighet i de oföränderliga formerna (eidos). Vi har redan kunskap om dessa former, eftersom de redan finns hos oss från födseln – vi måste bara påminna oss om denna vår kunskap (anamnesis). Sanning når vi alltså genom en resa inåt och uppåt.

I den aristoteliska traditionen betonas, å andra sidan, tillägnandet av kunskap genom sinnena. Det är genom umgänge med vår fysiska omvärld som vi också kommer i kontakt med en mer oföränderlig verklighet, nämligen tingens former eller strukturer, som vi inte har tillgång till på annat sätt än just via sinnena. Även i den aristoteliska traditionen förstås dock sanningen som en identitet mellan den som har kunskap och det som man har kunskap om, en identitet man kallar formell identitet (eftersom det är samma form i vårt tänkande och i tinget ”därute”).

Platon har ofta ansetts vara den som betonar det oföränderliga och att vi har direkt kunskap om detta, medan Aristoteles har ansetts ha en mer positiv syn på kunskapen genom den föränderliga världen. Vissa filosofer på senare år har dock läst dem på rakt motsatt sätt. Ty enligt Platon har allting omkring oss en delaktighet i de oföränderliga formerna och i den sanna verkligheten. Vi erfar alltså, egentligen, den sanna verkligheten i allting vi erfar. Hos Aristoteles, å andra sidan, krävs det en ganska lång och mödosam process, tycks det, för att i kontemplation nå fram till den oföränderliga, rena och sanna verkligheten, den ”rena aktualiteten” där ingen mer utveckling, ingen mer förändring är möjlig (till Gud, med andra ord).

Åtskiljandet av subjekt och objekt

Den ”klassiska” synen är alltså, i vilket fall som helst, att sanning handlar om en identitet eller överensstämmelse mellan den som har kunskap och vad denna kunskap handlar om, en adequatio mentis ad rem, en tänkandets överensstämmelse med tinget, som det kom att uttryckas på latin.

Denna enhet mellan kunskapsobjekt och kunskapssubjekt började dock brytas upp i senmedeltida filosofi. Begreppet, eller ”den intelligibla formen”, blev då något som snarast ställdes mellan oss och tingen. Det var genom begrepp vi hade kunskap om ”världen därute”, men begreppet var inte längre något som utgjorde en identitet mellan subjekt och objekt. En tredje ”beståndsdel”, mellan subjekt och objekt, hade kommit in i ekvationen.

Detta är också bakgrunden till den form av yttervärldsskepticism som blir möjlig i filosofin under 1500- och 1600-talet, och som René Descartes (1596–1650) behandlar i sin filosofi. Descartes var ju inte skeptiker, utan han vände sig tvärtom skarpt emot just skepticism. Vad han ville visa var att även om man skulle utgå från en skeptisk grundhållning så kunde man ändå komma fram till de väsentliga sanningarna om att själen är odödlig, att Gud finns och att yttervärlden existerar oberoende av oss. Möjligheten att ens ställa frågan på detta sätt bygger dock på att det finns begrepp om vilka man kan betvivla att det ens finns något ”bakom” dem, eller något som de ”syftar” på.

Frågor om kunskap och om sanning blir från och med senmedeltida och tidigmodern filosofi än mer centrala i filosofin än vad de varit tidigare.

Moderna sanningsteorier

Frågan om förhållandet mellan tänkande och verklighet, mellan begrepp och ting, utgör också mycket av bakgrunden till hela den moderna diskussionen om kunskap och om sanning. I modern filosofi brukar några huvudsakliga uppfattningar om sanning ställas upp bredvid varandra.

Den första är korrespondensteorin om sanning. Den kommer nära en klassisk uppfattning i sanningsfrågan. Men medan klassiska varianter av korrespondensteorin inte förutsätter dualism utan kan acceptera att subjekt och objekt är ett (som i subjektets kunskap om sig självt), menar man i moderniteten att korrespondensteorin förutsätter en tudelning mellan tänkande och värld. Sanning handlar sedan om att en trosuppfattning eller övertygelse korresponderar mot, eller motsvarar, hur världen verkligen förhåller sig. Ett slags ”minimal” korrespondensteori kan formuleras som att ”’p’ är sant, om och endast om, p”, där ”p” är en proposition. En proposition är en sats som utsäger någonting om världen. Exempelvis skulle sanningsanspråket för propositionen ”snön är vit” analyseras som ”’snön är vit’ är sant om, och endast om, snön är vit”. Denna version av korrespondensteorin kan nästan verka trivial, men nu är också mycket inom filosofi trivialt.

Kritiker av korrespondensteorin om sanning menar dock att det är svårt att tala om någon ”korrespondens” mellan tänkande, å ena sidan, och världen, å den andra. Vad skulle det innebära att tänkandet ”korresponderade” mot något i världen? Tänkande och värld är ju helt olika saker med helt olika egenskaper. Det är ett kategorimisstag, ungefär som om jag säger att en smak ”korresponderar” med, eller motsvaras av, en viss färg (även om det rent psykologiskt de facto finns en sådan koppling för vissa personer). Man har därför utvecklat några andra teorier om sanning, främst koherensteorin och pragmatism.

Koherensteorin säger att vad som är sant är det som passar ihop med andra sanningar. Det finns alltså ingenting utanför den egna världen och dess sanningar som sanningen syftar till. När vi utvärderar huruvida något är sant eller inte är ju andra sanningar som vi tillägnat oss eller accepterat det enda vi har att tillgå. Att gå utöver gränserna för sanning i jakten på sanning är meningslöst.

Pragmatismen, å sin sida, kopplar nära samman sanning med vad som fungerar och är användbart i praktiken. Vi säger att mycket av den moderna fysiken är sann eftersom den har fungerat när vi har byggt broar, konstruerat atomur, och så vidare. Detta stämmer ju också i mångt och mycket med hur vetenskaperna fungerar. Det är de facto så att de teorier som utväljs som ”sanna” är de som möjliggör för oss att göra vissa förutsägelser, att sätta samman många olika fenomen till en helhet, och så vidare.

Sanningen tar spjärn mot verkligheten

Problemet med dessa teorier är att det tycks finnas väsentliga drag hos sanningen som de inte fångar.

Vad gäller koherensteorier är naturligtvis ”samstämmigheten” mellan olika sanningsanspråk väsentlig när vi utvärderar vad som är sant eller inte. Men det räcker inte. Samstämmigheten är på sin höjd ett negativt kriterium på sanning. En person med Napoleonkomplex kan sätta ihop vilken sammanhängande verklighet han eller hon vill, och förklara olika fenomen på det sättet. Men förmågan att skapa sammanhängande system av trosuppfattningar är inte det avgörandet kriteriet för sanning. Avgörande är i stället om det verkligen är fallet att personen ifråga är Napoleon, eller inte. Alltså om utsagan ”jag är Napeoleon” verkligen svarar mot verkligheten.

På liknande sätt är det med pragmatism. Användbarhet, förutsägbarhet, och annat är förstås viktiga kriterier för sanning. Men sanning är någonting som går utöver användbarhet. Man har genom historien haft en mängd olika synsätt på världen och använt en uppsjö av olika tankemodeller på ändamålsenliga sätt, och på så sätt byggt hela civilisationer, fast utifrån uppfattningar som vi i dag skulle bedöma vara falska. (Ja, de är uppbyggda på motstridiga sanningsanspråk, och kan inte alla vara sanna.) Man kan också fråga sig om totalitära regimers konstruerande av sanningar skulle bli legitima, och ge upphov till ”verkliga” sanningar, bara regimen lyckas överleva och upprätthålla sin potemkinkuliss.

Användbarhet och sanning har förstås en nära relation, men att identifiera dem med varandra är att gå för långt. Motstridiga sanningsanspråk kan vara användbara för olika personer i olika situationer. Men de kan inte båda vara sanna.

Verkligheten gör motstånd.

Erik Åkerlund är fil.dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.