Varför vara kristen?

Vad ska det egentligen tjäna till?” Nyligen ställde en väninna helt frankt den frågan apropå att jag är katolik, en sen kväll efter några glas vin. Jag måste tillstå att jag blev en smula överrumplad – även om det långtifrån var första gången jag gjort den erfarenheten att det är i sådana sammanhang, utanför vardagen, som dessa annars tabubelagda frågor lättast låter sig ställas.

Frågan är också högst rimlig – i yttre bemärkelse tycks väl det mesta annars tala emot ett sådant ställningstagande. Medierna har i allmänhet inte mycket gott att säga i sin rapportering om det kyrkliga, i synnerhet inte om den katolska världen: bakåtsträvande, fundamentalism, homofobi – kyrkan kan anklagas för mycket.

Å andra sidan finns alla de argument för att tro som beredvilligt hålls fram av skeptikerna, som tror sig ha förstått de egentliga drivkrafterna bakom kristendomen. Men jag känner inte igen mig i dem. Jag är definitivt inte kristen för att få trygghet, inte heller för att få tillgång till en svarskatalog för livets alla frågor eller för att bemästra min egen dödsskräck. Så enkelt är det inte. Tvivel och ångest är självklara beståndsdelar i livet, för varje människa.

Ett annat möjligt svar att tillgripa – ett ganska vanligt argument idag från många som vill motivera sin tillhörighet till någon kyrka – vore förstås att jag fötts in i en kristen kultur. Det skulle alltså i någon bemärkelse vara nedärvt, och därmed ha en acceptabel sociokulturell förklaringsram. Delvis är detta naturligtvis sant. Men arv gör ingen kristen. Det är nödvändigt att själv träffa ett val.

Väninnan insisterade: ”Vad är det för nytta med det då? Är du mer harmonisk? Eller en bättre människa på något sätt?” Nej, knappast. Men spontant invände jag mot hennes resonemang att man inte kan välja att vara kristen utifrån något slags nyttoaspekt.

Faktum är ändå att även sådana argument idag har kommit på modet. Religion är bra om människan därigenom kommer i balans. Ikonmålning, meditation eller andra slags religiöst relaterade praktiker isoleras gärna som ”tekniker” och lanseras på olika kurser, bland annat för att åstadkomma bättre effektivitet i arbetslivet. Och på yoghurtpaketet på morgonen kan jag läsa om hur jag bäst når harmoni. Kanske religionen där kan ha en funktion, åtminstone om man inte tar den så bokstavligt? Omvänt, det faktum att världen inte blivit bättre under kristendomen (eller någon annan religion) anses av många som det mest vägande motargumentet. Den givna följdfrågan ifall det inte tjänar någonting till, eller om man i alla händelser inte kan peka ut den direkta nyttan, blir förstås: varför då alls vara kristen?

Själv har jag en viss svaghet för zentraditionens drastiska sätt att formulera sin kritik av ett sådant tänkesätt. Här är det uteslutet att åberopa någon nytta av vad slag det vara månde. Den som har ett syfte med sitt sökande inom zen söker endast sig själv. I den stund man hävdar att zen tjänar till något är det inte längre zen. Skulle man på frågan ”varför vara kristen” tillämpa zenmästarnas visdom skulle man komma fram till att frågan fungerar som ett slags koan – en olöslig paradox. I samma stund som den besvaras måste den upplösas, det är nödvändigt att gå bortom själva frågan.

Det finns sannolikt heller inget generellt svar – endast individuella, grundade i olika människors livshistoria, där frågan ”varför” istället övergår i ”hur”. För min egen del kom jag tidigt i kontakt med den katolska kyrkan – och att vara katolik blev snart nog för mig på ett självklart sätt synonymt med att vara kristen, helt enkelt därför att kyrkan är världsvid och spänner över århundradena, och att banden till urkyrkan alltjämt är levande i liturgi och tradition. Hade jag inte varit katolik hade jag med stor sannolikhet heller inte varit kristen idag. Därmed inte sagt att det alltid är lätt att vara katolik – eller att jag i varje fråga skulle vara överens med varje officiellt kyrkligt uttalande. Men det är någonstans oviktigt. Katolska kyrkan rymmer också en mångfald av sätt att vara kristen; en rikedom att ösa ur. Själv har jag formats i det kristna livet genom, och småningom inom, dominikanorden (vars lekmannagren jag tillhör). Hos Dominikus fångades jag främst av två saker: hans lidelse för dialogen och hans starka medlidande med allt slags nöd, både materiell och andlig. Av hans bröder och systrar genom historien, men inte minst i min egen samtid, har jag lärt mig ett sätt att vara kristen. Förutom de klassiska kristna dygderna innefattar det några specifika aspekter. Däribland Katarina av Sienas tanke om en ”inre cell”, också uttryckt i talesättet att ”havet skall vara deras cell och gatan deras kloster”: med andra ord, att det kontemplativa livet måste utspelas mitt i vardagen – och, som en logisk följd av detta, också en glädje, lätthet och snabbhet i firandet av liturgin. Men också en intellektuell skärpa som ställer krav – på att i trosfrågor kunna skilja centralt från perifert, eller att inte polarisera i onödan mellan tro och förnuft, utan tvärtom fullt ut bruka förstånd och kunskap i gudssökandet. Därtill en nyfikenhet och öppenhet för oliktänkande, som inbjuder till dialog. Inom denna tradition kunde jag också fullt ut mobilisera den kompetens jag själv förvärvat som filmforskare, skolad i kritiskt tänkande inom humaniora – och så skapa en enhet i min egen tillvaro.

Att tro är förvisso i grunden ett försanthållande, och det är en sida av saken som gärna förfuskas i vår subjektivt orienterade samtid. Denna aspekt av att vara kristen betyder alltså att tro att Jesus Kristus är Guds uppenbarade, förkroppsligade Ord. Det betyder i förlängningen också att våga sätta sin lit till alla dessa namngivna vittnen, som envisas med att försöka förmedla det oförklarliga som drabbat dem: deras älskade Mästare hade avrättats som en förbrytare, och allt de trott på hade förflyktigats i ett slag. Men nu har de, var och en individuellt, gjort en erfarenhet av ett möte, som får dem att med kraft våga hävda att han har övervunnit döden. Det är en obegriplig djärvhet.

Med detta är också redan sagt att tron är något annat och vida mer långtgående än bara att skriva under på vissa trossatser. Därför kan den heller aldrig jämföras med en filosofi eller en ideologi. Den innefattar framför allt en relation till personen Jesus Kristus: med all säkerhet unik för var och en, så som förhållanden plägar vara. För min del har denna relation inga som helst spektakulära drag, utan är enkel och beprövad – det handlar helt enkelt om praktik.

Denna kan emellertid också se ut på olika sätt. I katolska sammanhang betonas självklart mässan som en kungsväg – då inte sällan med tonvikt på det eukaristiska firandet. Om detta har mycket väsentligt sagts genom tiderna. Men det kan också hända att andra aspekter riskerar att försummas, inte minst av den som betraktar kyrkan utifrån.

Ofta har det sagts om judendomen att den är en Bokens religion, där ständig läsning och omläsning leder till att nya aspekter av mysteriet kan uppenbaras. Men beträffande kristendomen – och i synnerhet då katolicismen i viss motsats till lutherdomen – brukar tvärtom i stället de färdiga lärosatserna betonas; som om allt redan vore statiskt, på förhand givet. Tvärtom bekänner ju kyrkan att Ordet är dynamiskt, att den helige Ande alltjämt är verksam. Ordet som sådant må vara tidlöst, evigt – men det måste också ständigt födas på nytt i var och en av oss. En ständigt ny förståelse av det redan givna är alltså möjlig, ja nödvändig.

Av den som vill göra full rättvisa åt Ordet – vars liturgi ju trots allt också utgör mässans första del – krävs dock öppenhet. En till synes så enkel sak som att läsa är i själva verket inte alls lätt. Här fordras åtskilligt av kunskap, särskilt när man vill närma sig texter från tider och kulturer som är dagens läsare så främmande som de bibliska. Att inbilla sig att det går att läsa dessa texter på känsla enbart har lett, och leder alltjämt, mången på villovägar. Men i lika hög grad som rent historisk, kontextu-ell kunskap krävs också den ack så svåra förmågan att faktiskt läsa innantill. Först och främst att ”avlära” vad vi alltför länge inbillat oss vara självklart. Sedan att återupptäcka själva texterna för att se vad där egentligen står och hur det är skrivet, hur texten uttrycker det den vill förmedla, liksom att upptäcka de rika sambanden mellan olika bibliska texter från bägge förbunden. Och så till sist, svårast av allt, att göra allt detta till sitt, att aktivt införliva det; ett livslångt projekt. Det kräver uppmärksamhet, lyhördhet, ett öppet seende.

Att se, ja – till detta oerhört konkreta närmande inbjuder evangelierna gång på gång sin läsare: ”Var bor du?” ”Följ med och se” (Joh 1: 39). När Jesus uppmanar sina samtalspartners att ”se” är det inte för intet. Han har något radikalt nytt att komma med till sin samtid, något som samtidigt genom århundradena riskerar att ha blivit så välbekant att radikaliteten går obemärkt förbi. Att läsa och läsa om evangelierna och deras bibliska intertexter kan också innebära en återupptäckt av denne galilé, uppväxt och formad som människa i provinsens smältdegel mellan judiskt och hedniskt, denne rabbi som till den grad lyckades överväldiga sina åhörare med en helt ny föreställning såväl om Gud som om människan, där den sistnämndas värdighet återupprättas genom förkunnelsen om gudsriket som redan är mitt ibland oss.

Lika viktig, inte minst i förhållande till judendomens absoluta bildförbud, är nämligen också insikten att för den som kommer till tro på Jesus Kristus ryms Gud också plötsligt i någon mening med ens inom det synligas och mänskligt begripligas gränser. Men inte för inte fastslår Kristus själv aldrig direkt att han är Gud – han säger sig vara vägen. Så pekar han också alltid bortom, utöver sin fysiska person – mot det ogripbara mysteriet.

Å ena sidan är denne Gud verkligen, med Augustinus vackra formulering, intimior intimo meo – han står mig närmare än mitt eget innersta. Samtidigt, och i lika hög grad, är och förblir han alltid den absolut Andre, den som vi aldrig fullt ut kan förstå eller omfatta, den som ständigt gäckar våra färdiga bilder och leder vidare.

Ett annat sätt att praktisera denna läsning av Ordet, som också samtidigt är bön, är givetvis kyrkans tidegärd med Psaltaren i centrum. Att be psalmerna dag efter dag, att använda dessa ord som betecknar djupt mänskliga erfarenheter i alla dess dimensioner, höga som låga, innebär en konkret gemenskap med Jesus Kristus som själv bad dem – liksom med alla de generationer människor som bett dem tidigare, och med dem som ber dem nu, jorden runt, i varje ögonblick.

Till sist leder också denna läsning in i tystnaden, framför allt inför det som inte låter sig fångas i ord, det oerhörda som psalmerna istället gestaltar i bilder – men också i solidaritet med alla dem som inte förmår formulera sig i bön.

Varför vara kristen? Till sist, tror jag, låter sig kanske denna koan ändå besvaras ungefär så: genom delaktigheten i de heligas gemenskap, tvärsigenom tidens och rummets gränser, bekänner vi att vi – trots vår imaginära globalisering i dagens samhälle, trots resor och all annan sorts kommunikation – ändå långtifrån kan göra anspråk på att känna mänskligheten fullt ut. Men i den akt av total öppenhet som psalmerna – kyrkans bön genom tiderna – ger uttryck för, tar vi samtidigt emot denne andre som vi inte känner, och anförtror också henne och honom helt och fullt åt en Annan.