”Varje steg är ett underverk”

Nyligen utkom diktaren Jesper Svenbro, ledamot i Svenska Akademien sedan 2006, med en ny samling, Inget andetag är det andra likt (2011). Dess mottagande präglades i viss mån av den religionsblindhet som alltjämt tycks dominera den svenska kulturella offentligheten. Somliga recensenter – som Anna Hallberg i Dagens Nyheter – hade uppenbarligen svårt att ta till sig det som författaren själv i rubriken till en av dikterna kallade ”Genrebyte”:

”Om du ska fortsätta så här, kommer resultatet att bli en bönbok

och inte en diktsamling”,

säger en uppbragt röst i mitt inre,

men jag känner mig inte tillintetgjord

av denna radikala kritik.

Då får det helt enkelt bli en bönbok!

Jag är mogen för genrebytet.

Det oförutsedda var ju alltid diktens

domän.

Men Hallberg gillar inte att han, som hon säger, ”skriver bön istället för dikt” – som om det ginge att dra en skarp gräns mellan de båda.

Svenbro hör till de mer särpräglade svenska diktarna; tillika är han lärd klassicist, som i såväl vetenskapliga verk som i essäer – bland de senare Myrstigar (1999) eller Fjärilslära (2002) – har ägnat sig åt att tolka läsandets konst under antiken. Hans tidigare diktsamlingar, som Hermes kofösaren (1991) eller Samisk Apollon och andra dikter (1993) hämtar också i hög grad sin näring ur hans klassiska studier. Följaktligen har han också gärna betraktats som en ”svår”, ”akademisk” diktare.

I samling efter samling har Svenbro samtidigt under senare år på nytt närmat sig den kristendom han fått i arv, och i samma grad har också konkretionen i hans diktning ökat. I Pastorn min far (2001) skriver han framför allt om fadern under krigsåren, utifrån dennes efterlämnade anteckningar: om hur hans tro och hans tolkning av samtidens händelser gradvis befruktat varandra. Som i dikten ”Talgoxen”, om den kommentar fadern skrev till Apokalypsen:

Med skarpa smällar träffar typerna färgbandet:

’Johannes satt alltså i koncentrations-

läger.’

Han märker plötsligt att han är skakad av slutsatsen.

Hos Svenbro, som den graecist och textanalytiker han är, finns alltid en omedelbar förbindelse mellan texten och livet, vare sig texten sedan är hämtad från Sappho eller Nya testamentet. Men texten kan också vara annat än ren skrift. I Himlen och andra upptäckter (2005) handlar det bland annat om en målning av Gustav Rudberg, som författaren minns från barndomshemmet, men där en ny sanning med ens uppenbaras om det som han tidigare bara förmått uppfatta som en slarvigt vitmålad logdörr: det ”var i själva verket en genomfart; / den vita färgen var himlens. För första gången förstod vi / att sikten var fri genom vagnsporten / och att det var himlen / som där bortom / stod öppen”.

Svenbros modus är epifanins. Det är upptäckterna av det helt oväntade – i en text, en målning, en situation i vardagen – som plötsligt uppenbarar det gudomligas närvaro. Småningom tycks författaren själv också i allt högre grad våga sig in även i den bibliska texten.

Men när Svenbro kretsar kring textens mysterier sker det alltid ur läsarens perspektiv, som gradvis närmar sig Ordet. I Vingårdsmannen och hans söner (2008) skriver han inte om Bibelns kanoniska böcker, men väl om det apokryfiska Thomasevan¬geliet, ”sammanställt / av någon som uppger sig vara Jesu tvillingbror Thomas. / Didymos Judas Thomas./ Om Jesus är Ordet

är varje skriftligt logion hans tvilling!” Där kunde han också, i en lång dikt med rubriken ”Pronomenbruk”, pröva att nyöversätta ett av evangeliets logion, för att komma fram till en nytolkning:

Närhelst ni låter honom

som ni har framför er

bli till i ert inre,

kommer hans närvaro i ert inre

att rädda er.

I sin senaste bok lämnar författaren för första gången (nästan) helt och hållet bakom sig det rent akademiskt analyserande perspektivet, det som tidigare krävts för att, om inte ursäkta så dock rättfärdiga, denna upptagenhet av texterna och vad de kan uppenbara. Men redan i den förra samlingen noterade han:

Ordet har ingen helighet

som skrifttecken

utan får det först ”i våra hjärtan”.

Nu är han drabbad av en stroke, som han mot all förmodan överlever. På sjukhuset drömmer han att han ur minnet skriver ut Fader vår på grekiska:

”Som texten strålade på min datorskärm!

I synnerhet var det viktigt att notera grekiskans spiritus-tecken,

som vi på svenska transkriberar med h,

andningens konsonant.

I någon mening markerar den

möjligheten

för den Helige Ande

att ge liv åt en bokstavsföljd.

Inget andetag är det andra likt …”

Lovsången, dittills förborgad i dikten, bryter med ens fram i denna samling. Men Svenbros tidigare förståelse av hur Ordet ska tolkas gäller också här, att det är läsarens insikt som krävs för att bokstaven skall få liv. Men hur omsätta diktarens egen insikt i en dikt som läsaren verkligen kan ta emot? Denna drabbning upptar nu Svenbro, utmanar honom och gäckar honom ständigt. Till sist kan han dock inte annat än utgå från sin egen, dubbla erfarenhet. Här finns kyrktantens förnumstiga frågor till barnet, pastorns son, som han inte utan förtjusning gör upp med i dikten med den karakteristiskt utmanande titeln ”Snorfanan”. Men här finns framför allt, och viktigare, något som antyder en öppning också i de låsningar där han upplever att kristendomen understundom tycks ha stängt sig själv inne. Han visar själv på utvägen. I dikten om Matteusevangeliets slut talas om ”den reva i vårt nu som är frihetens möjlighet.

’Se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.’ / Våldsamt bryter sig evangeliet

in i vårt mörka nu / och är bara / ren / framtid.”