Ikonens närvaro

”Konst är fromhet men aldrig renlärighet.” Så skrev Gunnar Ekelöf, en av våra tidigaste och mesta ikonälskare, i en anteckning. Ikonen – närvaro och källa är en nätt och till utförandet mjuk och behaglig bok som vittnar om en liknande inställning till ikonkonsten – ärendet är fromhet, inte renlärighet. Den bygger på föredrag från ett seminarium vid Sigtunastiftelsen 2007 i samband med ikonmålaren Lars Gerdmars vandringsutställning ”Ansikte mot ansikte”, som sedan tidigare finns dokumenterad i en praktfull volym med samma namn.

Det är också Gerdmar som redigerat föredragen, och i sitt förord anknyter han till de många sammanhang där vi i dag kan möta ikoner. Sedan ett par decennier tillbaka återfinns ju ikoner inte enbart i ortodoxa kyrkor utan i snart sagt varje svensk kyrka, i såväl lutherska som katolska kyrkor och i frikyrkor. Inte sällan är de målade av svenskar, och de har en kär plats i många svenska hem, hos både troende och icke-troende. Gerdmar skriver att ikonen i dag framstår som ”symbolbilden för ett gemensamt credo”. Han kallar den därför, utifrån ett ekumeniskt perspektiv, för ”enhetens bild”.

De fem essäerna har samlats runt underrubriken ”ikonen som liturgisk konst och personlig dialogbild”. Fokus ligger därför inte på renodlat historiska, teologiska och konstvetenskapliga frågor, och essäerna är inte heller skrivna utifrån något genomgående ortodoxt kristet perspektiv. I stället är aspekter såsom närvaro, dialog, helighet och andlighet i kombination med frågor om ikonernas tradition, estetik och funktion i kyrkorum och liturgi centrala. Som helhet lyckas essäsamlingen väl med att fånga upp, förmedla och ge respons på de upplevelser och tankar som användningen av ikoner har satt i gång i vår omedelbara närhet och samtid – i andakts- och gudstjänstliv, utställningsverksamhet och ekumeniskt arbete. De olika bidragen är inbördes mycket olika i tonläge och tilltal, och eftersom här finns en del dubbleringar vinner de på att läsas var för sig.

I en personligt hållen reflektion skriver Samuel Rubenson om ikonen som en bild på ansiktet av den vi älskar. Men ikonen hör till skillnad från fotografiet till trons värld – ikonen kallar betraktaren in i den tro som är Guds tydliga närvaro i skapelsen. Den avbildar gestalternas helighet, blir därför själv en helig bild och framkallar även helighet hos betraktaren i mötet med ikonens heliga.

Denna inledande betraktelse fungerar fint tillsammans med den avslutande essän om ikonen som liturgisk konst och andlig verklighet, skriven av Paul Meyendorff, professor i liturgisk teologi vid St Vladimir’s Orthodox Theological Seminary i New York och son till John Meyendorff, som är känd inte minst för sin presentation av bysantinsk teologi. Själv har Paul Meyendorff senast studerat dopet, och det är den tidigkristna dopritualen som merparten av hans fascinerande essä ägnas åt. I dopet återskapas personen till Guds avbild och likhet, förklarar han. Häri ligger också anknytningen till ikonerna: genom dopet men också genom liturgin, som är en levande ikon, och genom nattvardsfirandet ”blir vi kristna det som hela mänskligheten skapats för att vara, levande ikoner av Kristus”.

Per Beskow tar upp ikonerna som kristenhetens gemensamma egendom och en väsentlig del av det kristna arvet. Hans essä gäller därför även heliga bilder i vidare bemärkelse och kontakterna mellan öst- och västkyrkan, som ofta förmedlats just genom konsten. Med stöd i bibelord, kyrkofäder och teologer från både öst och väst berättar Beskow om ansiktets betydelse för ikonen, om människan som en ikon och om gudomliggörelsen.

I essän av Britt-Inger Johansson får läsaren ta del av en vandring genom en rad potentiellt heliga rum, skilda åt av stora avstånd i både tid, rum och konstuppfattning – från den mer än tusen år gamla klosterkyrkan i Hosios Loukas i Grekland till världsutställningen i Hannover 2000, där den så kallade Mandylionikonen visades i Vatikanpaviljongen. På plats i dessa olika rum diskuterar hon olika aspekter av helighet (helighet som egenskap respektive upplevelse), vad som gör ett rum heligt, och om ett kyrkorums bilder kan ha en heliggörande funktion. Endast genom sinnesupplevelser kan vi erfara det heliga, och här blir de rum som avskilts som kyrkorum viktiga ”som kontaktpunkt för vårt Gudsmöte”. Det räcker inte att fatta det heliga med hjärnan – hjärtat kräver upplevelsen, som Johansson skriver med sympatiskt enkla ord. Ett annat uttryck för en liknande tanke, att vi stärker ”vår andaktsupplevelse” då ”vi kommunicerar med ikonerna i bön och uttryck för vördnad”, framstår som jämförelsevis mer oprecist.

Johansson tar upp olika typer av bilder: Kognitiva bilder, som inbjuder till reflektion, och didaktiska bilder, som undervisar. Dessutom emotiva bilder, som berör oss känslomässigt, samt närvarandegörande bilder, som kan ha till syfte att göra någon närvarande inför oss eller omvänt göra oss närvarande inför någon. Hon belyser ikonens viktiga liturgiska funktion att helga både tid och rum genom att vara just närvarandegörande. På så vis kan även en ikonutställning på ett museum förvandlas till ett heligt rum, där besökarna till personalens förfäran tar sig för att kyssa ikonerna!

Lars Gerdmars essä är den längsta i samlingen. Här beskrivs människans uppgift som att vara både Guds avbild och medskapare, något som är särskilt påtagligt för just ikonmålaren. Det gäller för denne att förhålla sig innovativt inom de ramar som traditionen ger. Som Gerdmar nämner är ju ikonmåleriet en väl definierad och genomreflekterad konstart. Han berättar ingående om hur han gått till väga i arbetet med en nyskapad ikonografi som föreställer en gammaltestamentlig gestalt, den rättfärdiga Rut med sonen Obed, och gör då det viktiga påpekandet att även ikonernas material och deras måleriteknik i sig är en del av den tradition som det heliga ikonmåleriet utgör. Liksom flera av essäerna tecknar även Gerdmar något av ikonens historia och utvecklingslinjer i snabba drag, men han tar dessutom upp receptionsaspekter, såsom den omvärdering av ikonkonsten som skett under 1900-talet. De långa citaten från ryska konsthistoriker är vackra men tillåts nästan helt ta över ordet i slutet av Gerdmars essä.

Flera av de ikoner som Lars Gerdmar har målat, tillsammans med många andra ikoner från skilda tider och traditioner, återges i essäsamlingen. Men ibland är illustrationerna ofördelaktigt utformade. Samma ikoner återkommer vid flera tillfällen, i olika bildformat och mer eller mindre beskurna. Eftersom en ikon alltid utgör en väl komponerad helhet och enhet, där ramen på ett meningsfullt sätt ingår i eller samspelar med de motiv den omsluter, blir dessa tillfälliga beskärningar mindre lyckade. Helsidesillustrationerna och detaljbilderna fungerar bäst. En anmärkning kan också riktas mot enstaka citat, exempelvis i det fall där Johannes från Damaskus inte citerats i svensk utan engelsk översättning, eller i fallet med kerubhymnen, där de goda svenska översättningar som finns inte utnyttjats. Likaså kan ordförklaringarna verka ogenomtänkta i sitt anspråk, då inte bara specialiserade arkitektoniska, teologiska och måleritekniska termer förklaras utan även begrepp som frälsning, paradox och profan.

Ikonen – närvaro och källa aktualiserar och belyser ikonens betydelse här och nu, i sammanhang som sträcker sig långt vidare än till de bekännande ortodoxt kristna kretsarna och även utanför de strikt akademiska historiska, konstvetenskapliga och teologiska gränserna. Därför är essäsamlingen angelägen – den fyller ett tomrum. Men den skapar också genast ett nytt behov av att tydligare visa även på skillnaderna mellan ikonens funktion och innebörd i ett västkristet, ofta ekumeniskt sammanhang och i ett bekännande ortodoxt kristet sammanhang. I vilken utsträckning stämmer det Gerdmar skriver i förordet, att ikonen kan ses som den ekumeniska enhetens bild?

En sådan skillnad gäller att det framför allt är porträttikoner som tagits upp i essäsamlingen, medan festikonerna, som återger de händelser som ligger till grund för kyrkans helger, och som spelar en betydelsefull liturgisk roll inom den ortodoxa kyrkan, här saknas. Det beror säkert på att essäsamlingen utgår från Gerdmars ikonutställning, där just ansiktet var temat. Men om detta också avspeglar ett faktiskt förhållande, att det framför allt är porträttikoner som uppmärksammats i västkristna och ekumeniska sammanhang, så vore det en intressant fråga att belysa och diskutera.

En annan viktig skillnad finns i hur ikonerna hängs. I ett ortodoxt kyrkorum eller hem skapar ikonostasens placering och den traditionella hängningen av ikonen på skrå över ett av rummets hörn ett meningsfullt utrymme bakom ikonen, något som den ortodoxe teologen Andrew Louth påpekat, eftersom man i västkyrkorna i stället ofta hänger ikonerna som tavlor direkt på väggen: ”Men då finns ju ingenting bakom!”

Redan i bokens undertitel används ett nutidssvenskt uttryck – personlig dialogbild – som förklaring eller översättning av begreppet ikon. Mycket möjligt ger det i många fall en lämplig beskrivning av hur ikonen fungerar, inte minst bland svenskar i början av det tredje årtusendet. Men samtidigt är det bara en del av ikonens verkan och innebörd som täcks av det uttrycket. Det finns därför all anledning att fortsätta det samtal som med anledning av ikonens påtagliga närvaro ibland oss har inletts i de här essäerna.