Varken Lagerlöf eller Luther

Att främlingskapet inför religionen i mycket har präglat forskningen kring kvinnorörelsens pionjärer, det har Inger Hammar tydligt visat i sin avhandling Emancipation och religion (1999). En som däremot med stor energi griper tag i frågan om Selma Lagerlöf och kristendomen är Margareta Brandby-Cöster i sin doktorsavhandling Att uppfatta allt mänskligt med undertiteln Underströmmar av luthersk livsförståelse i Selma Lagerlöfs författarskap. Hon ställer dock inte frågan om Selma Lagerlöf var kristen utan avvisar den med rätta som anakronistisk. I stället vill författaren undersöka om Selma Lagerlöf – medvetet eller omedvetet – i sina romaner ger uttryck för en ”luthersk livsförståelse”. Med ett från Anders Nygren lånat begrepp, ”det självklara i historien”, ställs frågan om det inte i hennes uppväxtmiljö fanns en livsförståelse som till väsentliga delar var präglad av luthersk teologi. Att tidigare forskning inte upptäckt detta kan ha berott på dels att man fixerat sitt sökande på trosutsagor, dels att man varit allmänt främmande för religionen (Hammar). Men det är i berättandet som denna lutherska bakgrund kan upptäckas enligt den narratologiska tradition som Brandby-Cöster står i.

Så långt om Brandby-Cösters metodiska grepp. Det förefaller rimligt att Selma Lagerlöf är präglad av sin tids självklara förutsättningar. Att man kan tala om ett metafysiskt inslag i flera av hennes böcker är tydligt. Likaså kan man utan svårighet upptäcka ett religiöst intresse åtminstone när det gäller motivval – titeln Kristuslegender säger allt. Kanske man rent av kan tala om kristna inslag. Men Brandby-Cöster går ett steg längre och preciserar det till att vara lutherskt. Det är just här problemet ligger.

Lutherdom kan – liksom katolicism – rymma mycket. När Esaias Tegnér – en av de litterära favoriterna i Mårbacka när Selma växte upp – utlägger reformationen ligger dess värde däri, att den ger förnuftet en vidgad rätt gentemot tron. Och när Tegnér själv som präst och blivande biskop utlägger kristendomens centrala innehåll i dikten Nattvardsbarnen är tendensen starkt platoniserande och så långt från traditionell lutherdom som tänkas kan. Men den sanna lutherdomen skall inte sökas här, enligt Brandby-Cöster. Nej, det är danska teologer på 1900-talet som har skådat det sanna ljuset, främst K.E. Lögstrup. De citeras sida upp och sida ner, och bland andra teologer är det endast Gustaf Wingren i Lund som får erkännande ord. Den omfattande svenska lutherforskningen, främst i Uppsala, nämns inte med ett ord.

Det är givetvis Brandby-Cöster obetaget att välja vilken form av lutherdom hon önskar utgå från. Det är dock inte utan vidare givet att en svensk författare med tyngdpunkten i sin produktion under 1900-talets första decennier kan förstås klarast utifrån en tysk teolog på 1500-talet som han uppfattas av danska teologer på 1900-talet! Det förefaller inte vara helt orimligt att hänge sig åt den biografiska metoden och i likhet med Gunnel Weidel fråga sig vilka kyrkliga och religiösa impulser som Selma Lagerlöf faktiskt blivit utsatt för, inte minst under den formbara perioden på seminariet.

Lutherdomen blir, med den tolkning som här företräds, mycket allmänmänsklig, en inställning till tillvaron, präglad av öppenhet och förtröstan. Det är inte utan vidare givet att detta kan annekteras som något specifikt lutherskt. Som framhållits av den uppsaliensiske lutherforskaren Sigfrid von Engeström fäste Luther själv stor vikt vid tron som försanthållande, inte enbart förtröstan. Det märks också att varje profilerad utläggning av kristendomen för Brandby-Cöster är något suspekt och i varje fall olutherskt. På ett par ställen kritiseras Sven Stolpe för att han i sin monografi om Selma Lagerlöf (1984) skulle ha bedömt hennes eventuella kristendom utifrån sin egen romersk-katolska tro. Detta är just vad Stolpe inte gör. När det gäller Selma Lagerlöf, liksom andra författare och drottning Kristina, frågar Stolpe alltid efter om de haft en personlig relation till Kristus som frälsare. Skulle detta vara något specifikt romersk-katolskt? Om det är ett bra och framför allt ett tillräckligt kriterium på en författares relation till kristen tro är en annan fråga.

Risken med den urvattnade syn på kristendomen som Brandby-Cöster företräder och där uppenbarelsens historiska förankring helt förbises är, att kristendom och därmed lutherdom (ty de är ju i grunden detsamma) kan läsas in hos snart sagt varje författare. Det blir också svårt att inse varför man måste begränsa sig till dem som levat efter vår tideräknings början. Den livsförståelse, som här är det enda avgörande kriteriet, tycks kunna finnas hos många och är i egentlig mening något allmänmänskligt. Varför inte skriva en bok om underströmmar av luthersk livsförståelse hos Homeros (säkert en tacksam uppgift) eller hos Dante?

Men om vi nu antar att det finns underströmmar av luthersk livsförståelse hos just Selma Lagerlöf, vilka skulle dessa då vara? Här arbetar författaren med ett antal ”tankefigurer”, nämligen tron på ordets löfte (vilket implicerar rättfärdiggörelsen), tron på Gud som skapare med försyn om skapelsen, läran om kallelsen och en korsets teologi som betonar Guds nedstigande i det mänskliga. Att Luthers teologi i mycket präglas av detta är ju klart, men därmed är inte sagt att det skulle vara exklusivt lutherskt, vilket inte heller författaren hävdar. Här sker emellertid lätt en glidning, där Luther stora och positiva beroende av den kristna traditionen inte observeras. Ett exempel: i boken Höst (1933) ingår en berättelse kallad ”Det rena vattnet”, som enligt Brandby-Cöster är ett ovanligt tydligt exempel på tankefiguren ”ordet och tron”. Kontentan av den lilla berättelsen är att vatten är rent även om det kommer flytande ur en dödskalle. Det kommenteras så: ”Detta skulle faktiskt kunna vara skrivet av Martin Luther själv” (s 81). Nog så riktigt. Men de flesta skulle väl komma att tänka på Augustinus i dennes kamp mot donatisterna, som gjorde sakramentens giltighet beroende av ämbetsbärarens helighet.

Luther var en framstående polemiker. När Brandby-Cöster skall uppvisa vad Luther vände sig mot, är det två fiender som blir tydliga. Först har vi ”den grekiska tanken”. Den var inte Luther ensam om att vända sig mot, men han gjorde det sällsynt konsekvent. Författarens idéhistoriska kunskaper räcker här dock inte riktigt till. ”Den grekiska tanken” (vad det nu skulle vara) visar sig nämligen kunna rymma så oförenliga storheter som Platon, Plotinos och gnosticismen. Plotinos ansåg att gnostikerna var hans svåraste motståndare. Men Luther vände sig även mot katolicismen. Denna kännetecknas enligt Brandby-Cöster av två ting: ansträngningar och hierarki. Frälsningen kan förvärvas endast genom ansträngningar, och nåden kanaliseras via det hierarkiskt organiserade ämbetet. Den katolik som inte känner igen sig själv här må vara ursäktad. Ett försiktigt ljus har dock, enligt författaren, i dessa yttersta dagar börjat spridas bland katolska teologer, och hit hör främst amerikanen David Tracy.

Nu har man ibland velat finna ”katolska” inslag i Selma Lagerlöfs författarskap. Recensenten har själv i en artikel i Signum pekat på slutet av Antikrists mirakler, som kan läsas som ett kompendium på Leo XIII:s stora socialencyklika Rerum novarum (en byst av denne påve finns f. ö. i biblioteket på Mårbacka). Selma Lagerlöfs syn på den sakrala konsten var också, åtminstone för sin tid, ”katolsk”. Här är det kanske inte fråga om ”livsförståelse”, men nog hade detta och liknande förtjänat att vägas in mot det som Brandby-Cöster menar sig ha funnit. Författaren ignorerar också stora delar av produktionen. Antikrists mirakler tas över huvud inte upp, inte heller Herr Arnes penningar. För den senare romanen har f. ö. Vivi Edström påpekat, att Brandby-Cöster inte noterar en antiluthersk tendens.

Men viktigare är att Brandby-Cöster inte tycks notera helighetens förnyande och omskapande betydelse hos Selma Lagerlöf. Här ger berättelserna i Kristuslegender flera exempel. Martyriet och offret är två centrala begrepp hos Selma Lagerlöf, men de kommer inte heller till sin rätt. På bokens baksidestext heter det: ”I luthersk kristen tradition finns en nedåtgående rörelse med en stark betoning av hur Gud gör sig till ett med den gudlösa människan.” Denna föreställning finns förhoppningsvis i all autentisk kristendom. Det skall inte förnekas att korsets teologi varit särskilt stark i luthersk tradition. Men också där har man velat framhålla, att Gud stiger ner till människan för att helga och omvandla henne. Gudomliggörelse – denna term används kanske inte, men helgelse talar man om.

Detta intresserar inte Brandby-Cöster. Selma Lagerlöf skall motas in i den lutherska fålla som dansk 1900-talsteologi håller redo för henne. Det var en dansk, Georg Brandes – förvisso mycket oluthersk – som en gång upptäckte Selma Lagerlöf och gjorde henne berömd. Nu skall Danmark än en gång göra henne denna tjänst, men via Karlstad. Om Selma Lagerlöf trivs i sällskapet, är en annan fråga.