UP: Sverige i världen och världen i Sverige. Vad tänkte du på när du såg rubriken?
JH: Ja, det var väl truismen att ”världen har krympt”, och att vi numera har ett pluralistiskt samhälle. Men man kan ju också se den som en fråga: Har vi verkligen fått upp ögonen för vad det innebär? Är vi medvetna om att många av våra mest fundamentala föreställningar är kulturbetingade, euro-centrerade, och inte självklart allmänmänskliga?
UP: Är detta något nytt? Var det så väldigt annorlunda förr?
JH: Jag kommer att tänka på min barndoms stadiga radiomöbel, 50-talsradion. Den hade en fantasieggande glastavla med namnen på alla världens städer – tyckte jag då i alla fall. Men det var väl snarare ett urval europeiska huvudstäder. Radion hade fem kortvågsband. Jag roade mig då och då med att snurra mig igenom dem och lyssna till vad som kom ut. Vatikanradion sände rosenkransandakter med ständigt upprepade Ave Maria. Det var nog så exotiskt för en grabb i Göteborg på den tiden. Påven var något långt mer exotiskt och sällsamt än vad någon iransk ayatollah är för oss idag. Så fanns Moskvas svenska sändningar med den radioröst som (inte utan orsak) brukade kallas Hesa Fredrik. Den lät mig för första gången ana att ords innebörd inte bara berodde på vilket språk som talades. Jag anade då det som jag först senare fick en term för: referensramar. En främmande ideologi avgjorde nyheternas värde och art. Man lyssnade med förundran.
UP: Vad betyder ”olika referensramar” i praktiken?
JH: Låt mig ta ett exempel. ”Familj” är för mig en grupp på fem personer i en lägenhet i Lund. Jag tror att det är rätt så representativt. ”Familj” upplever vi nog spontant som något mellan 3 och 7 personer … Jag hade en gång en studiedag för lärarna vid komvux i Örebro. Där har man rätt många elever som har kommit från det oroliga Mellanöstern. En av lärarna berättade att man vid slutet av en vårtermin hade sagt till eleverna: ”Ni kan väl ta med era familjer på avslutningen!” Det visade sig att den ändå ganska rymliga aulan inte förslog, utan avslutningen fick bli utomhus. Det blev en lyckad friluftsfest. – Jag tyckte att hon gav mig ett bra exempel? Det visar ju att de vardagligaste ord, de till synes självklaraste termerna, kan ge olika associationer, här beroende på olikheterna i de samhällsstrukturer som utgjorde lärarnas respektive elevernas bakgrund. ”Familj” betecknade åtminstone tvåsiffrigt antal individer.
Det här gäller än mer de ofta använda, nödvändiga, men svårdefinierade orden som ”frihet”, ”solidaritet”, ”tolerans”, ”jämlikhet” osv.
UP: Allt det är ord som vi finner i beskrivningarna av skolans målsättning. Kan du ge exempel?
JH: Låt oss ta jämlikhetsfrågan. Vi talar om ”rättigheter” som man har – och menar med det något som samhället/staten ger individerna. ”Rättighet” brukar alltid översättas till arabiska med ordet haqq. Men det betyder inte bara ”rättighet” utan grundbetydelsen är ”sanning”, och associerar väl närmast till ”de eviga sanningarna”, det som är givet i naturen, eller t.o.m. ”Guds evigt giltiga lagar”. ”Sanningen”, al-Hagq, är förresten ett av namnen på Gud … När man då talar om ”kvinnans rättigheter” associerar vi till JÄMO och till statens regler för jämlikhet, till att män och kvinnor ska ha samma rättigheter och skyldigheter, och att kvinnan ska ha full valfrihet, och att hon kan avgöra det hon själv vill. Men om man säger ”rättigheter” och associationerna går till termen haqq, då får ordet gärna innebörden ”de speciella regler som Gud har utfärdat för kvinnorna”, det som motsvarar hennes skapade natur, det som s a s är (kvasi-) objektivt ”rätt” för kvinnan, oberoende av vad hon själv nu råkar tycka. Gud vet bäst. Då är inte kvinnans ”rättigheter” (=sanningar) vad hon vill göra utan vad hon bör göra.
UP: Så du menar att problemen som kan bli i en invandrarsituation mest är en fråga om att ord har olika innebörd?
JH: I en viss utsträckning, ja. Det är skäl att försöka upptäcka vilka premisser vårt bruk av orden bygger på.
Det man brukar tala om under rubriken ”problem för muslimska invandrare i Sverige”, det är oftast sådant som maten (fläsk- och blodmatsförbudet, vinförbudet), kläderna (gymnastikdräkten, simningen, huvudduken), möjligheterna att utföra bönen på arbetstid, fastan, hjälp till moskébyggen. Allt detta är ytligheter. På ett eller annat sätt går det alltid att ordna upp. De besvärliga frågorna ligger djupare och kan vara svårare att få syn på. Det gäller de verkligt grundläggande principerna i det svenska samhället.
UP: Kan du ge exempel?
JH: Först och främst subjektivismens princip. Den innebär tesen att sanningen inte kan objektiveras. En sanning utgör sanning för någon. Värderingar är inte objektiva utan subjektiva. Det får som följd t.ex. att ”demokrati” för oss förutsätter ett system med flera olika politiska partier. Om man däremot hävdade att ”rätt” och ”sanning” kan bestämmas objektivt, oberoende av människors uppfattningar och preferenser, oberoende av folkviljan, att värderingar och ideologi är objektiva sanningar, då behövs bara ett parti (det statsbärande) – eller inga partier alls. Vi kan ju jämföra inte bara med Sovjetunionen utan också med Iran, eller med det samhällsideal som de s.k. fundamentalistiska islamistiska rörelserna har. Där ses ideologin som given en gång för alla. Religionen ska utgöra samhällsordningen och är överordnad folkviljan. Ordet ”demokrati” kan användas ändå, men det innebär då person val inte partival.
Subjektivismens princip betyder också att vi med ”religion” menar individens personliga ståndpunkt, tro. Man är ”anhängare” av en religion. Vi ser det mycket tydligt i vårt sätt att uppfatta vad religionsfrihet är för något. Religionstillhörigheten är ett ställningstagande. Den är inte etnicitet, eller nationalitet, inget som avgör medborgarskap eller juridisk status – som fallet var förr.
Subjektivismens princip utesluter andra synsätt på religionens funktion, dess objektivering som samhällsordning (ghettosystemet, milletsystemet), alltså egen jurisdiktion för grupper med viss religionstillhörighet eller med viss religionsstatus.
Det för också med sig att individens rätt går över kollektivets, utom när det gäller samhället i dess helhet.
UP: Kan du ge exempel?
JH: Ja, så går t.ex. barnets rätt före familjens eller släktens/religionsgemenskapens.
UP: Hur menar du?
JH: Tänk dig flickan i den turkiska invandrarfamiljen. Hon är tjugo år, och så en dag kommer hon hem och talar om för föräldrarna att hon tänker gifta sig med Lasse och inte med Hasan. Det blir konflikt. Då är det helt klart att det svenska samhällets organ ställer sig på flickans sida och inte på familjens. Hon har rätt att välja själv, och det spelar ingen roll att föräldrarna pekar på religionens regler. De har ingen giltighet inför myndigheterna – såvida inte flickan själv åberopar dem. Konflikten kategoriseras så att ”hon har problem hemma”, inte tvärtom.
Subjektivismens princip menar jag är helt grundläggande i det svenska samhället, och att den inte kan bli föremål för kompromiss.
Men för att den ska fungera förutsätter den sekularismens princip, som innebär allas likhet inför lagen. Samhällets organ, institutioner, regler, förmåner och plikter ska vara oberoende av religionstillhörighet, etnicitet eller familjetillhörighet. Men det förutsätter i sin tur att stat, län, och kommun, har den makt och de resurser som krävs för att individen ska ha elementär trygghet även utan familj-släkt-religionstillhörighet. De miljöer som t.ex. flyktingar kommer från har inte utgjort sådana starka samhällen.
Sekularismens princip innebär att en lag är en lag genom lagstiftningen. Lagen har sin kraft genom ett riksdagsbeslut. Den uttrycker inte någon evig (naturlig eller gudomlig) rätt eller rättsprincip. En viktig konsekvens i vårt samhälle är den begreppsliga åtskillnaden mellan juridik och etik som ter sig svårbegriplig för människor med annan bakgrund.
En annan konsekvens är att man måste sträva efter att juridiken inte blir heltäckande. Individer och grupper ska ha valfrihet, så länge inte andra skadas. Statens uppgift är att skydda och hjälpa individen, men inte att gå därutöver, dvs. föreskriva individens hela livsföring i detalj. Vi kan ju jämföra med de islamistiska rörelsernas definition av statens uppgift: Att påbjuda det tillbörliga och förhindra det otillbörliga (amr bi 1-macruf wa nahy can al-munkar – det är ett korancitat!). Systemet ska vara heltäckande, ”a comprehensive system”. Då kan det te sig egendomligt att vi uttryckligen kräver att staten inte ska lägga sig i individualmoraliska frågor. Vi menar ju att det är en viktig förutsättning att ha ett icke-heltäckande system, för att man ska kunna använda begrepp som ”individuell frihet”, ”respekt för oliktänkande”, ”tolerans”, utan att ha ett ghettosystem där olika regler gäller för olika religionsgrupper.
Konflikten i skolmatsalen – eller gymnastiken och simningen – är inte frågan om fläskkött eller inte, gymnastikdräkt eller inte. Utan den fråga det gäller är om det är flickan själv som bestämmer om hon vill delta i gymnastiken eller om det är föräldrarna, eller någon religionsauktoritet som för fram ett krav – eller om det kanske är kamrattrycket som bestämmer. Religionsfrihetsfrågan kommer i konflikt med den troendes (eller organisationens) föreställning om religionens objektivitet.