Det var under Pius XII:s sista år som påve som Gioventiu Studentesca (Studerande ungdom, GS) bildades i Milanostiftet, vilket i likhet med de övriga präglades av krisen inom ”Katolsk aktion”. På läroverken och universiteten förlamades ”Katolsk aktion” av segregationen flickor-pojkar, ständigt växande hierarkiska strukturer samt villfarelserna inom den politiska aktivismen (”civilkommittéerna”). Detta ledde å ena sidan till att deras inflytande snabbt avtog, å andra sidan till att man satte begreppen hos Maritain i system, vilka vilade på den berömda skillnaden mellan att handla som kristen och i egenskap av kristen i den nya generationen inom ”Katolsk aktion” där man var ivrig att anpassa sig till ett italienskt samhälle som blev alltmer sekulariserat.
Det är detta tvåfaldiga fenomen som Gioventiu Studentesca angriper. GS grundades av en präst, don Luigi Giussani, som var professor i apologetik vid det ärkebiskopliga seminariet i Venegono, kaplan vid Berchetläroverket i Milano och specialist på nordamerikansk protestantism. Med utgångspunkt i det läroverket utvecklade han från och med 1954 ”initiativ för kristen närvaro” på läroverken i Milano.
Det handlade först och främst om grupper som var genomsyrade av en ny anda: de bestod av såväl flickor som pojkar (något som till en början gjorde traditionalisterna tveksamma), de var obyråkratiska (de stod över splittringen inom de traditionella katolska intressegrupperingarna), samt integrerade, dvs. gemenskaper för bön (som fick en allt starkare ställning), ömsesidig hjälp, tjänst. Men de var även kulturella föreningar som vilade på en organisk uppfattning av relationen mellan tro och kultur. Mot den ”liberala” tendensen att skilja tro och kultur åt presenterade GS tvärtom en integrerad syn på den ”kristna kulturen” som ett världsomfattande och självständigt svar på de krav som formuleras av samhället. Denna återupprättade helhetssyn på den kristna kulturen formades i protest mot de utomkyrkliga kulturer som ville rasera eller marginalisera den (den kristna kulturen är alltså i grunden fientligt inställd till den liberala individualismen), liksom i protest mot ideologier (”sekulariserade religioner” som marxismen).
På denna grundval fick GS snabba framgångar som nådde läroverken i Milano och vidare till hela Lombardiet. Missionsarbetet prioriterades inom GS och man startade grupper på försök i Brasilien och Uganda.
Krisen 1965–68
Framgångarna gav GS många fiender utanför de katolska kretsarna, i all synnerhet när GS kastade sig in i polemiken mot att utomkyrkliga grupper skaffade sig makt på det kulturella området i Milano (Piccoloteatern 1962, utomkyrkliga läroverksföreningar 1965). Men GS mötte också motstånd från katolikerna i Milano: GS betraktades i många kyrkliga sammanhang och inom ”Katolsk aktion” som en rörelse som undslapp all kontroll och som lydde under en parallell auktoritet. 1965 utnämns don Giussani till professor i troslära och moralteologi vid det katolska universitetet, samtidigt som GS officiellt erkänns som en rörelse inom ”Katolsk aktion”. Mycket snabbt utvecklas rörelsen – som nu blivit av med sin ledare – i en riktning som dess upphovsman inte förutsett. Oroligheterna vid universiteten åren 1967–68 får de flesta medlemmar att lämna rörelsen för att engagera sig i den militanta studentrörelsen.
Härmed inleds en ny etapp för dem som förblivit trogna sin ledare och hans idéer. Som en reaktion mot att ha blivit ställd under hierarkins beskydd, bildas 1965 en parallell föreningsstruktur (med t.ex. Charles Peguy-kretsen). Detta gör det möjligt för dem att återupprätta sitt nätverk på läroverk och universitet och att därigenom kunna bilda Communione e Liberazione (CL) 1970. Samtidigt tas flera initiativ som gör det möjligt att vidga nätverket, i all synnerhet grundandet av förlaget Jaca Book, som kom att bli rörelsens främsta idébärare.
Uppsvinget för Communione e Liberazione
I betraktandet av den maktposition som omvälvningarna på 1960-talet givit de utomkyrkliga och marxistiska strömningarna, utformade Communione e Liberazione en mer defensiv strategi: det gällde att stå emot den utomkyrkliga dominansen och att motarbeta den nya konformismen genom att försvara friheten inom utbildning och kultur (därifrån kommer striden om katolska skolor).
Mot den dominerande kulturen ställde man alltså en kristen kultur, vars främste representant CL skulle vara. Denna ”motståndets” strategi består i att man strävar efter att systematiskt möta den extrema vänstern på universiteten. Under första hälften av 1970-talet är CL den enda rörelse som – ofta med framgång – bekämpar strömingarna från 1968 vid valen på universiteten och i offentligheten. En av dess huvudmotståndare är ingen annan än ”Kristna för socialism”, som försöker förena kristen tro och marxism och som utövade ett stort inflytande inom intellektuella och katolska syndikalistiska kretsar i Italien under första hälften av 1970-talet.
Den ideologiska kampen förs alltså inte bara mot marxister och utomkyrkliga grupper utan även i den katolska världen i Italien, där CL öppet bekämpar ”Kristna för socialism” och, på ett mer förstucket sätt, ”Katolsk aktion”.
Eftersom kampen är kulturell och ideologisk, skapar CL sina egna verktyg. För det ändamålet utvecklar rörelsen en intensiv publicistisk aktivitet med förlag, böcker, broschyrer men också seminarier och utbildning. Samtidigt fortsätter man systematiskt att utbreda sig, från Milano till hela Lombardiet, Romagna och Ligurien – Milanobornas rekreationsområden – och vidare till hela Italien. Från att ha varit en lokal och regional företeelse blir CL en rörelse av nationella mått som vänder sig till allt fler miljöer, allteftersom den fostrar nya generationer: på läroverken knyter elever och lärare till sig prästerna å ena sidan, å andra sidan vänder man sig till yrkesgrupper och familjer, i all synnerhet inom medelklassen. Om detta uppsving är obestridligt, sker det emellertid inte utan motstånd inom de katolska kretsarna, både från präster och lekfolk. Eftersom CL utvecklats helt utanför den hierarkiska fåran, betraktar man den med misstänksamhet: finns det inte inom rörelsen en tendens att i Milano grunda ett parallellt stift och i Italien en parallell kyrka – somliga säger en sekt – med sin egen hierarki, sina lojaliteter och sin dualistiska syn på människor och institutioner, inklusive katolska kyrkan (den som inte är med CL är emot den)?
Dessutom ser CL med ogillande på alla dem som spelar med öppna kort gentemot den värld som Andra vatikankonciliets kyrka representerar och dem som i CL ser en typisk frestelse att stanna kvar i en gången tid: där CL förordar kamp kultur mot kultur, där föreslår de mest beslutsamma bland de ”konciliära” en dialog om tron och de moderna kulturerna. Föga uppskattad av den italienska biskopskonferensen och förkastad av ”Katolsk aktion” befinner sig Communione e Liberazione på ett gungfly.
Dess situation ljusnar emellertid successivt på grund av flera faktorer. Å ena sidan är det i många stift omöjligt att ignorera CL. Eftersom de traditionella katolska organisationerna försvagats till följd av den efterkoncilära krisen, tvingas mer än en biskop att – med eller mot sin vilja – vädja till CL att komma till stiftet. För övrigt får den utomkyrkliga offensiven inom lagstiftning och kultur biskoparna att vädja till alla av god vilja att bilda front. Det är på så sätt som CL kallas till undsättning under folkomröstningskampanjen 1974 om skilsmässa. Denna strid – som förlorades stort – stärker rörelsen i dess medvetande om att befinna sig i centrum för den italienska katolicismen, men också – i och med resultaten från fyllnadsvalen – i övertygelsen om att katolicismen i Italien hädanefter är i minoritet, att man måste organisera ett kristet återerövrande av landet genom att först och främst stärka den katolska identiteten hos dem som fortfarande är katoliker. Häftigt bekämpade av de ”utomkyrkliga” – i massmedia – men också av ultravänstern – CL:s centra utsätts under 1975–76 för systematiska angrepp – vinner CL under denna offensiv ny sympati i kyrkliga kretsar som hittills varit återhållsamma – ända upp till Vatikanen. Samtidigt löper den en ny risk, nämligen att politiseras.
En sekulär gren utvecklas? Den ”folkliga rörelsen” – Movimento populare
Folkomröstningskampanjen 1974, som kom till stånd på folkligt initiativ, för att avskaffa skilsmässan samt den föregående om frihet inom undervisningsväsendet leder Communione e Liberazione in på ett område som inte längre är religiöst-kulturellt utan politiskt-kulturellt. Men man riskerar en glidning mot politisk aktivism, analog med den som förde Gioventic Studentesca mot undergången.
Det år i den andan som Movimento populare (”folkrörelsen”) föds, som på det politiskt-sociala området – ”handlingarnas” område – är en förlängning av CL:s projekt, dock utan att direkt engagera sig i det. Man deltar i folkomröstningskampanjerna (speciellt beträffande abortfrågan) och tvingas därför snabbt ta ställning på hela det politiska och sociala området. Till att börja med väljer man en aktion inom kristdemokraterna (som är fientligt inställda till de klarast uttalade utomkyrkliga tendenserna). Detta ger dem snabbt möjlighet att räkna med hela nätverket av lokala, senare även nationella representanter, i all synnerhet i Lombardiet med början i Milano.-
På det sociala området genomsyrar de – via den katolska arbetarrörelsen – mycket effektivt ACLI (Associazione Cristiani Lavoratori Italiani) och CISL (Confederazione Italiana Sindacati Lavoratori).
Begåvade med en egen karismatisk ledare, Roberto Formigoni, lyckas Movimento populare få hemortsrätt i det italienska politiska systemet, och underlättar för CL att tränga in i elitskikten utan att skada sin självständighet samt erbjuder CL en påtryckningsgrupp som når utöver de kyrkliga grupperingarna.
Bekräftelsen efter 1978
Om situationen för CL tydligt förbättras under de sista åren av Paulus VI:s pontifikat – speciellt i relation till påven, medan biskopskonferensen fortfarande är mycket reserverad – så är det i och med Karol Wojtylas tillträde på den heliga stolen som Communione e Liberazione blir officiellt erkänd.
Rörelsen drar fördel av de band som sedan länge funnits med öststaterna, särskilt med Polen där kardinal Wojtyla ofta tog emot representanter för CL (speciellt i samband med vallfärder). Sedan 1978 har Johannes Paulus II vid upprepade tillfällen framhållit sin sympati för rörelsen och även deltagit i dess mest betydelsefulla manifestationer – i all synnerhet årsmötet i Bimini 1982. I själva verket kan CL dra fördel av ett klart släktskap – som den helige fadern visat på – mellan sin plan för att återupprätta ett nära samband mellan tro och kultur och att bekräfta den ”kristna identiteten” och de påvliga talen. Detta släktskap och stöd gör det möjligt för dem att kräva en mer legal ställning inom kyrkan i Italien, något som inte sker utan vissa friktioner här och där – inte minst i Milano.
Denna nya lagenliga bekräftelse tog sig uttryck i olika initiativ. På det religiösa planet utverkade CL 1981 ett erkännande av lekmannaföreningen Memores domini, som samlar lekfolk som avlagt celibatlöfte. 1982 fick CL påvligt erkännande av Brödraskapet som samlar olika brödragrupper vilka bildats de senaste åren. Detta internationella Brödraskap lyder under en central ”diakonis” (i enlighet med rörelsens centralistiska tradition) och samlar närmare 10 000 medlemmar. Det är också uttryck för en vägran att gå in i en striktare institutionell form (efter exemplet från Opus Dei), eftersom CL alltid valt en politik som går ut på att tränga in i och få inflytande över framför allt kyrkans existerande klassiska strukturer.
På det kulturella planet har CL sedan 1978 vidareutvecklat sin närvaro i massmedia: en offensiv riktad mot den katolska pressen har lett till att man bildat en riktig pressgrupp (den dagliga L’Avvenire, veckotidningen Il Sabato, månadstidningen Trenta Giorni, man kontrollerar den italienska redaktionen för tidskriften Communio osv.). Man har också stärkt sin position på utgivningsområdet. Slutligen har CL sedan 1980 tagit initiativ till en stor manifestation under sommaren i Rimini (dit CL från Milano åker på semester), Vänskapsmötet mellan folken. Denna stora religiös-kulturella sammankomst – som är den enda som konkurrerar med det italienska kommunistpartiets Festa della Unità – ger en ide om vilket inflytande rörelsen uppnått i Italien under 1980-talet och i vilken grad den behärskar massmedia.
Rörelsens internationalisering
Missionsinriktningen hos Gioventu Studentesca hade tidigare – med skiftande resultat – fört organisationen till Uganda, Brasilien och Zaire. I de länderna har Communione e Liberazione trängt in alltmer, sedan den en gång väl övervunnit krisen från 1968, och den söker sig nu mot andra länder, som t.ex. Chile.
Denna utbredning som väl överensstämmer med den inriktning mot Tredje världen som rörelsen först valde har förstärkts i och med ansträngningarna att i Europa nå utanför Italiens gränser. Om brohuvuden upprättats i Schweiz, Spanien, Belgien och Västtyskland (varifrån CL får sin huvudsakliga teologiska inspiration), utgörs det verkliga problemet för rörelsen av att anpassa sig till de lokala traditionerna. Företaget är särskilt svårt i de områden där den katolska integralismen förlorat fotfästet och där sekulariseringen av samhället präglat livsföringen, som fallet är i Frankrike. Communione e Liberazione kan då frestas att ”omvända” uppifrån genom att söka stöd hos vissa lekmanna- eller religiösa grupper och i all synnerhet genom att spela ut sitt verkligt starka kort, nämligen sitt inflytande över massmedia.
Hur ser framtiden ut?
Communione e Liberazione föddes på tröskeln till Andra vatikankonciliet, som svar på krisen inom det katolska föreningslivet i skolans värld. Man presenterade en ny form av ”kristen närvaro” som baserades på en skicklig blandning av tradition och modernt tänkande. Tradition i den mån det handlade om att återigen betona betydelsen av bön, tjänande och mission och där rörelsen inte hade något revolutionerande att komma med i sin teologiska inriktning. Modernt tänkande då det gällde medlen tack vare att man systematiskt kunde utnyttja den moderna tekniken inom massmedia och för att samla folkskarorna. Modernt tänkande också i den mån som Communione e Liberazione, via elever och studenter – vid en tidpunkt då denna krets var i full färd att växa demografiskt – vände sig till den framtida medelklassen i Norditalien. CL hade sitt stöd i kretsar som höll på att växa och stiga uppåt och följde i viss mån med i den utvecklingen. Samtidigt skapade man en stabil ram för dem som anslöt sig till CL – fasta gemenskapsstrukturer, läromässig övertygelse, karismatiskt ledarskap.
Men den verkliga svårigheten som drabbade rörelsen var av religiös-kulturell karaktär. CL:s kristna projekt går in i den integralistiska traditionen: man avvisar varje form av dualism mellan andligt och världsligt, mellan tro och kultur. Den kristna närvaron i samhället skall vara global och omfatta samtliga kulturella, sociala och politiska områden. Denna inriktning gick på kollisionskurs med de förhärskande strömningarna i ett samhälle och en i italiensk katolicism som höll på att sekulariseras.
CL har därför ställt sig i spetsen för oppositionen mot denna utveckling i Italien och i kyrkan: eftersom det italienska samhället inte längre är övervägande katolskt, handlar det om att bilda ett katolskt mot-samhälle som kan stå emot i första hand utomkyrklig (och marxistisk) hegemoni, men som också kan återerövra förlorade positioner. Genom sina strukturer, sina ledare och sitt klarspråk har CL alltid varit en förebild för detta mot-samhälle, med risk för att av somliga uppfattas som en mot-kyrka, fram till den tidpunkt då kyrkans officiella språk sammanfaller med rörelsens inriktning. Då förklarar sig CL vara en legitim förespråkare för denna kyrka. Om man håller fast vid analysschemat av CL, blir resultatet tvetydigt: CL har förvisso haft framgångar såsom företeelse. Men vad har det blivit av dess projekt? De stora striderna om skilsmässa och abort förlorades, sekulariseringen av det italienska samhället har fortskridit i snabb takt (konkordatet som förnyades 1984 tog i viss mån hänsyn härtill) – Har då inte CL närmast gått kräftgång?
Det är sant att CL, genom att utgöra en tydlig och samlande motkraft, har bidragit till att vända processen inåt. Man har dragit fördel av krisen inom den italienska marxismen och den militanta utomkyrkliga rörelsen. Kvar står likväl att den italienska katolicismen idag är mycket splittrad och att CL utgör en av de mest dynamiska och mäktiga faktorerna inom den. Men där finns också andra som på ett annorlunda sätt tolkar inriktningen från Andra vatikankonciliet och som tror att de mönster är överspelade på vilka CL grundade sitt projekt, just på tröskeln till konciliet.
Hugues Portelli professor i statsvetenskap vid Universite de Paris-X Nanterre (ur Études, juni 1988).
Översättning: Elisabeth Högman
Noter
Påven Pius XI (1922–1939) gav upphov till begreppet ”Katolsk aktion”. Han syftade på en organisatorisk form av de katolska lekmännens medarbete i kyrkans pastorala uppgift och under kyrkans ledning. Som lekmannaorganisation fick den särskild betydelse ex.vis i Italien bland studenterna och i Frankrike bland, arbetarungdomen.