En av historiskt-bibliska associationer laddad ort vid sjön Genesarets norra ände: Tabgha. Nyligen hamnade den i spalterna i den västtyska pressen. Här, mellan Kefar – Nachum (Kafarnaum) och Tiberias med utsikt över de politiskt omstridda Golanhöjderna ligger alldeles vid sjön ett till benediktinklostret Dormitio i Jerusalem sedan 1940 hörande kloster. Som det står ett prospekt, drar det årligen till sig ungefär en miljon pilgrimer och turister genom de 1500 år gamla mosaikerna i Brödunderskyrkan. Sedan några månader får palestinska sårade vård här. Närmare bestämt förses de med proteser och får rehabilitering. Detta arbete sker i ett komplicerat sammanhang.
Fred, Shalom, Salam, Paz, Pax – dessa ord verkar som hån i den här delen av världen, där man visserligen hälsar på varandra med orden Shalom (israeliska) och Salam (arabiska) – men där hatet jäser redan i nästa hörn, och där vilken nationell fåfänga som helst retar gallfeber på folkgrupperna. För den besökare som sympatiserar med båda folken ligger det nära till hands att jämföra erfarenheterna här med kivet i en familj. Men som korrespondent upplever man – jag citerar reportern för ZDF, Norbert Brieger – att ”engagerad journalistik är en våldsam slalomåkning mellan begrundanden, som redan kort därpå åter är ifrågasatta och konstateranden, som ännu lång tid efteråt stämmer. Detta gäller alla platser och överallt, men särskilt för Israel, därför att detta land endast under starkt motstånd tillåter en reporter en viss distans.” I varje fall märker man snart att jämförelser i detta fall bara bagatelliserar. Oändligt lidande döljer sig bakom ”släktfejden”. Ett av världens mäktigaste folk står emot ett förödmjukat folk och håller det nere i ständig förödmjukelse. Palestiniernas förödmjukade arabiska folk försöker värja sig men känner sig aldrig förstått, än mindre godkänt.
Jag sitter på en restaurang i Paris tillsammans med en övertygad muslim, en arabisk algerier. Vi äter den algeriska nationalrätten couscous. Vi pratar om varför man ännu inte har lyckats etablera en relation som handlar om konkreta människor, en relation mellan islam och kristendomen när nu i allafall hundratals muslimer bor i våra städer och byar. Den gapande avgrunden kan inte fyllas igen med vackra ord. Det handlar om en lång inlärningsprocess – en god förberedelse för arbetet i tredje världen – innan rumin dvs. romaren som europén i Nordafrika fortfarande kallas, överhuvudtaget lägger märke till denna avgrund. Den första dygden i denna inlärningsprocess är ärlighet (hos våra partner och oss själva). Och man får aldrig glömma: man måste alltid göra litegrann för att sakta, försiktigt förändra lite grann. Bara prat och vältalighet förändrar ingenting. Därför ska jag nedan låta det passera revy som jag fick reda på om inlärningsprocessen vid mina senaste besök och genom att läsa tidskrifter, för att sedan berätta om gärningen i det fördolda, hjälpen till de nu 140 sårade och protesförsedda palestinierna. Vid behandlingen och vården av dem medverkar också israeliska experter.
Stötestenen vapenexport
Israel är gott och Israel är ont, det tycker israelerna själva, men de för det inte så gärna vidare. Boken ”Smutsiga allianser” av Benjamin Beit Hallahmi innehåller mycket som vi med ett missvisande ord betecknar som ”otroligt”. Författaren själv säger i sin bok följande för att varna läsaren: ”En del av det som ni läser här kommer kanske att förefalla er otroligt. Varje gång som ni stöter på något som verkar otroligt, så kom ihåg Vorsters besök i Yad Vashem, minnesmärket över judeutrotningen.” Vad hände där? Författaren beskriver det själv. En kväll i april 1976 satt han framför teveapparaten i sin våning i Haifa och tänkte ingenting ont. Plötsligt såg han bland många ”faits divers”, blandade nyheter, en bildåtergivning av det besök som Balthasar Johannes Vorster, premiärminister i republiken Sydafrika, gjorde i Yad Vashem. Författaren Benjamin Beit Hallahmi berättar i förordet till sin bok: ”Det som jag lade märke till var den surrealistiska kvaliteten i denna händelse. Att det israeliska utrikesministeriet gjorde sig skyldig till den stora taktlösheten att ta med sig en enligt alla dokument nazistsympatisör och -medarbetare till ett minnesmärke över offren för nazismen och så låta honom åhöra ett föredrag om nazisterna, tyckte jag var högst förvånande. ”Men så surrealistisk som författaren anser, är historien inte. Denne har ju också skrivit en bok om alla de statens aktiviteter som kan förefalla surrealistiska. ”År 1979 visade kvällsnyheterna på TV hur sandinistiska rebeller vid uppmarschen mot den nicaraguanska huvudstaden Managua tog splitt nya israeliska gevär som byte. Dessa hade skickats till Anastasio Somosa under hans regerings sista dagar.” Staten Israels vapenexport, i synnerhet till spänningsområden och till regeringar som förtrycker sina folk, överstiger all tidigare export. En av de senaste nyheterna: Israel har sålt 13 KFIR-jetjaktplan till Colombias regering. Till allt detta står Israels ovillkorliga solidaritet med andra – med judar och sådana som överdomstolen förklarar vara judar – närmast i klar motsats. I det sätt på vilket Israel bekymrar sig om sina över hela världen kringspridda förlorade söner och döttrar, antingen det handlar om de hebreiska falachas i Etiopien, de svarta judarna, eller om judarna i Burma, i Iran osv, framträder gång på gång exemplen på absolut solidaritet.
Israel har uppnått största möjliga framgångar i utvecklingsarbetet, i kampen med de mest elementära naturkrafterna – vatten, öken, torka, hetta, uttorkning. Det har återupptäckt och med framgång använt uråldrig bevattningsteknik och därmed har det bevisat för hela tredje världen att man till och med på mager jord kan bygga upp något för den egna existensen. Men på grund av den aktuella politiken inriktas inte energi och uppfinningsförmåga på att förmedla dessa erfarenheter vidare utan på en allt mer raffinerad teknik i vapenproduktionen. Vapen exporteras sedan till länderna i tredje världen.
Vid en tillbakablick på staten Israels grundande blir man medveten om de förlorade och övergivna motiv som man nu bara kommer ihåg vid högtidliga tillfällen. Så tryckte till exempel Jerusalems dagstidning Haaretz den 31 mars 1980 ett öppet brev från historikern Jaacov Talmon till Menachim Begin, den dåvarande ministerpresidenten, i vilket det stod: ”Hur gamla och ädla våra motiv än må vara, liknar försöket att dominera och behärska en fientlig befolkning, som skiljer sig från oss i språk, historia, kultur och religion, i sitt nationalmedvetande och sina förhoppningar, ungefär försöket att idag återuppliva feodalismen.”
Kan religioner kompromissa?
Talmon visar också på underlåtenhetssynderna hos en stat, som ständigt tillåter Gusch Emunim något som den under inga som helst andra omständigheter skulle godkänna. Gusch Emunim är sannskyldiga terrorister, brutala, olagliga, rabiata på ett sätt som fundamentalisterna på andra sidan, ”Hizbollah”. De fromma terroristerna överträffar i konsekvensens namn alla andra när det gäller grymhet. Om man är uppmärksam på hur konfrontationen mellan fanatikerna på båda sidor förbereds, blir man ruggig till mods.
I augusti for vi vägen från Jerusalem via Jeriko till Tiberias och mötte en kolonn på sammanlagt 20 personbilar och jeepar. Alla hade demonstrativt fäst en israelisk flagga på sina bilar före färden genom det ockuperade området. Just när de passerade oss, bröt våldsamma känslor fram hos vår chaufför, en fridsam palestinier. Där jag satt bredvid honom, kände jag hur ett inte bara förtryckt utan åter och åter förödmjukat folks öde förkroppsligades i honom och att han helst hade farit rakt in i denna bilkolonn, för honom en symbol för förtryck och förkvävande. Yaakov Talmon berättar om en liknande händelse. Han rör vid en nerv i Mellanöstern-problemet, något som vi sekularisera= de mellaneuropéer knappast kan förstå, när han säger: ”Det finns knappast något som är värt mer förakt, något mer avskyvärt än när man använder religiösa sanktioner i konflikter mellan folk och stater.” Och han berättar om en ung man i Gush Emunim som vid en rättslig förhandling ”tydligt argumenterade som en som inte kan gå emot sin egen övertygelse”, närmare bestämt när han förklarade att det inte var för statens säkerhets skull som han och hans vänner bosatte sig på den plats de hade valt ut åt sig. Tvärtom hade ”Gud befallt israeliterna att ärva Kaanans land”. Talmon ställer sig då frågorna: ”Hade denne unge man någon föreställning om vilken Pandoras ask han öppnade genom detta uttalande?” och ”Kunde man inte lösa religionskrig med kompromisser där man ger litegrann och tar litegrann?” Enligt Talmon framkallade denne unge israel faktiskt utropandet av ”Jihad”, det heliga kriget, bland de troende muslimerna.
För den tysk som känner sig solidarisk med Israel förblir just detta, att två Jihad-begrepp står emot varandra, en skandal som är omöjlig att förstå och klara upp. Och PLO som representant för palestinierna väcker likaså, så snart det inte utan krumbukter tar avstånd från förfärliga terrorattentat, djup sorgsenhet hos alla som skulle vilja vara vän såväl med palestinier som med israeler.
Problem i vardagslivet
Det verkar vara lätt att formulera grundproblemet: Judarna kan (vill?) inte leva normalt ihop med araberna. Araberna kan (vill?) det inte heller. Här finns två folk, svartsjukt måna om just sitt liv och just sin religion, på ett territorium i vilket livet tillsammans på sin höjd kommer att vara ett ganska åtskilt liv bredvid varandra. I verkligheten, och det måste man lära sig se, är problemen mycket sammansatta och låter sig inte lösas vare sig snabbt eller genom goda råd. Detta blir man medveten om, när man snokar i dokumenten om sionismens uppkomst och ställer det man får reda på mot det som sker idag. Så var till exempel Theodor Herzl god vän med Berta Suttner, förkämpen för den internationella fredsrörelsen. Så här kan det till och med heta: ”I tankarna såg Herzl ett fredspalats i Jerusalem – araberna kunde bara glädja sig.” Men redan då ville sociologen och statsvetaren från Graz, L. Gumplovicz, ta ner Herzl på jorden med realistisk profetia. Han vädjade till honom ”Ni vill grunda en stat utan blodsutgjutelse? Var såg Ni någonsin något sådant? Utan våld och utan list? Alldeles öppet och ärligt?” Komplexiteten i problemet antyddes med rätta i frågan om man kan föreställa sig en stat utan monopol på våldet. Men vi ska akta oss för att teoretisera. Det rör sig om en svår situation i livet tillsammans, och att ge en sida rätt i denna situation vore ödesdigert. Det handlar om svårigheter som börjar i vardagslivet.
Kan hjälp i Israel fortfarande hjälpa?
Mot den skisserade verklighetsbakgrunden försöker alltså några tyska läkare och sjukgymnaster i en Morale de l’Ambulances anda, (nödhjälpsetik), ge en smula hjälp till självhjälp. Hjälpen ska leda till att några få, till exempel dessa 140 palestinier, som fram till början av december fick bra proteser utprovade i Taghba och som under två veckor fick uppleva en atmosfär utan hat och misstro, men med sympati, godhet och tillgivenhet, får tillbaka tron på mänskligheten. Men svårt blir det när alla tvingande fakta, alla statsskäl och all realanalys – för att helt tiga med realpolitiken – avhåller oss från att göra det lilla – må vara att det är droppar på den heta stenen i förhållande till den evigt växande katastrofen, som omfattar misstro, våld, motvåld, misstro tillbaka osv. I ett armé-meddelande från den fjärde oktober kunde man alltså läsa följande:-De israeliska trupperna använder en modern plastprojektil mot demonstranter i de ockuperade arabiska områdena. Detta rapporterade stridskrafternas överbefälhavare, generallöjtnant Dan Schomron, på tisdagen för ett parlamentsutskott i Jerusalem. Projektilerna förorsakar få dödsoffer men många fler sårade än förut. Plastammunitionen används, enligt utsagor från generalen, inte (generellt) till självförsvar utan bara i de fall när soldater angrips med stenar, hackor eller brandbomber. Han tillbakavisade kritiken från utlandet enligt vilken användandet av denna ammunition innebar ett brott mot folkrätten.”
I samma meddelande, som kunde göra läsaren ledsen intill döden, talades det om ministerpresidenten Yizhak Shamir. Han lovade vid ett valmöte för ungefär 4 000 jublande israeler att Likud-blocket i händelse av valseger skulle ”utöka antalet judiska bosättningar i det bibliska Judéen och Samarien (västra Jordanstranden)”. Enligt en uppgift från bostadsministeriet finns det på Västbanken och i Gazaremsan 131 bosättningar och där bor för närvarande knappt 70 000 israeler. Den ursprungliga judiska bosättningsrörelsen, som ledde till grundandet av staten Israel, byggde som bekant på den inställning av solidaritet, som framför allt kännetecknade den judiska arbetarrörelsen. De dåförtiden över hela världen beundrade Kibuzzim var de tydliga och strålande exemplen på den unga statens utvecklingsarbete. I klar motsats till detta står statsskälen som utvecklat sin egen dynamik. De blir inte tillfredsställda med något alls utan skapar bara en absolut motvilja mot att ge efter: Man är inte tillfreds med det, som man en gång uppnått. Genom en sådan upphettad och hos folket förankrad utveckling blockeras vägen till fred.
Ari Geiger från den religiöst motiverade fredsrörelsen ”Netivot-Shalom” berättade för mig hur han teologiskt såg på problemet: ”Det må så vara att judarna utifrån sin religiösa tradition har en sorts anspråk på Judéen och Samarien, men vi lägger stor vikt vid att fastställa att även om det faktiskt finns sådana anspråk, så får detta inte hindra oss att förhandla om detta och i förekommande fall ge tillbaka ockuperade områden. Vår rörelse håller fast vid att livets helighet har det största värdet för judarna. Men tror man verkligen på livets helighet, kan man, måste man – för att bevara liv – förhandla om landet”.
”Man behöver inte veta, bara bota”
Det sammanlagda antalet skjutna sedan början på Intifadaupproret uppgick i början på december till 370. Dag för dag tickar teleprintern fram nyheten att en eller två palestinier åter har skjutits till döds vid sammanstötningar i Nablus, Hebron, Ramallah eller på Gazaremsan, för att inte tala om demolerade hus, möbler som vräkts ut på gatan och palestinier som ”bara” sårats. Vi har vant oss vid dessa nyheter liksom vid själva Intifada-upproret som i oförminskad omfattning fortgår sedan den 10 december 1987 och ge= nom vilket palestinierna vill värna om sitt nationella värde. ”Resultatet” av det som under loppet av ett år har nått våra öron i korta nyhetsinslag är utöver dödsoffren ca 7 000 skadade och 18 000 tillfångatagna palestinier: 5 600 ”obekväma” övervintrar som fångar i otillräckligt utrustade ökenläger (ANSAR I och II) utan rättegång eller rättegångsbiträden. Ja, vi har vant oss vid de här nyheterna.
Efter nämnda 10 december har de så kallade Israeliska försvarsstyrkorna verkligen grävt in sig på Västbanken som ockupationsarmé. Där de tidigare fortfarande pratade med befolkningen kommer de nu inte längre fram ur sina skyttegravar. Följderna blir psykologiska problem och blockeringar i soldaternas hjärtan och själar. Resultatet av en rundfråga visar att flertalet av de israeliska soldater som satts in på de ockuperade områdena hellre vill bli förlagda vid den farligare Libanongränsen. Armspsykologer försöker förgäves att begränsa ”den sönderfallande soldatmoralen”.
I ett meddelande från Reuter i Jerusalem från oktober 1988 heter det: ”Emellertid meddelade direktörerna för de nio statliga sjukhusen i Västjordanlandet att de inte förde upp behandlingen av de sårade palestinierna på räkningen. Dessa sårade var ju oskyldiga förbipasserande: ’Vi tror att de inte bär ansvaret för sina skador och därför behöver de inte betala.”’ Men på just dessa sjukhus fattas specialister inom kirurgi, framför allt ortopedisk kirurgi. Specialister som kan amputera eller operera vid de delvis ytterst komplicerade skottskadorna och benbrotten saknas. Genomgående råder också i dessa zoner brist på nödvändiga proteser och goda rehabiliteringsavdelningar. Härav kommer sig vårt förtvivlat lilla hjälpförsök i Taghba, där vi försöker förse fler sårade palestinier med proteser. Därav följer vår önskan att engagera europeiska kirurger och sjukgymnaster i detta helande- och fredsarbete-humanitärt arbete har alltid dessa båda tyngdpunkter!
Den 22 september 1988 presenterades projektet vid en presskonferens i Bonn. Spontant närvarande var professor Rita Sussmuth, senare vald till ordförande i den tyska förbundsdagen. Hennes närvaro är något för tyska politiker främmande, i synnerhet när det gäller en fråga som berör Israel och palestinierna. Rita Sussmuth, minister vid denna tidpunkt, hade nyss orienterat sig vid ett besök i Tagbha och hon återvände med följande övertygelse: Om också allt annat i Israel just för ögonblicket inte pekar i riktning mot fred, så tjänar det här projektet uteslutande freden, helandet och försoningen. Situationen i detta lilla hörn av världen är nästan så förtvivlad att man skulle vilja utropa med Tarrou i Camus’ Pesten: ”Il ne faut pas savoir, il faut gusrir.” (Man behöver inte veta, man behöver bara bota.) Rita Sussmuth avgav ingen politisk förklaring men hennes ord borde åstadkomma politik: ”Därborta upplever vi hur människor, som lever i nära fiendskap med varandra, kan gå varandra till mötes, i en situation när de är skadade och sårade. De som efter några dagar är i stånd att tala med varandra, gör det. Allt detta sker just på brottstället genom konkret medmänsklig hjälp. Detta är nog så viktigt – i all den vanmakt, som upplevs som mycket deprimerande av alla inblandade, när det gäller den politiska konflikten. I Taghba möter man en dubbel atmosfär, dels en som är helt genomsyrad av hjälp, hjälp åt själva livsnerven, och så en annan karakteriserad av djup förstämning och förtvivlan över att inte kunna uträtta mer än man klarar just för ögonblicket.” Denna atmosfär håller i sig. Den upphävdes inte genom utropandet av den palestinska staten och de delegerades glädjeyra vid den palestinska nationalkongressen i Alger 14 och 15 november 1988. Återigen samma vanmakt. Små barn som vill höja glädjerop på gatorna i Nablus och Hebron får inte göra så, för att armen genomdriver starkare tvångsåtgärder. Inte fler än tio palestinier får vara församlade, dvs. vara på en enda plats. Vilket hav av hat och missunnsamhet, av mörker och avgränsning? Vilken ynklig vilja att komma överens, att prata om konflikterna, att acceptera en annan människa som en annan människa!
Författaren är läkare och ordförande i en internationell förening: ”Läkare för Tredje världen”.
Översättning: Birgitta Carlquist