Vad är mystik? Ibland får ordet en så vid innebörd, att praktiskt taget all levande religion kan sägas innebära någon form av mystik. Ibland får ordet mycket speciell innebörd och används då om människor med märkliga syn- eller hörselupplevelser.
I varje fall är det så, att beteckningen mystiker har kommit att fästas vid vissa personer, och vi som är intresserade av den tysta, ordlösa bönen, som ibland kallas djupmeditation, ibland kontemplation, finner anknytning särskilt hos dem som kallats mystiker.
I England framträdde under 1300-talet mystiker, som efterlämnat ännu läsvärda skrifter, skrifter som kan tjäna som vägledning också för nutida kristna.
Man kan iaktta ett ökande intresse i vår tid för 1300-talet. På svenska har nyligen utkommit andra upplagan av den amerikanska historikern Barbara W. Tuchmans bok En fjärran spegel. Det stormiga 1300-talet. (A Distant Mirror – The Calamitous 14th Century. Calamitous borde väl hellre ha översatts med ”olycksdigra” än ”stormiga”.) 1900-takmänniskan möter i 1300-talet mycket som hon kan känna igen. Likheterna finner Barbara Tuchman främst i olyckorna (calamities). Hon finner en tröst i att 1300-talets människor kom igenom sina olyckor. På samma sätt skall vi, hoppas hon, komma igenom 1900-talet.
1300-talets Europa var fyllt av oro och uppbrott. Mitt i århundradet, omkring 1350, kom pest till Europa, the black death, digerdöden, och dess härjningar kom att prägla tänkandet under resten av århundradet. Många trodde att den yttersta domen var nära, tidens och världens slut. Somliga hoppades på en ny värld, ett tredje, Andens rike, efter Faderns och Sonens tid. Kyrkan var i förfall. Kaos i dess högsta ledning ledde 1378 till val av en fransk och en italiensk påve. Kyrkan blev alltmer beroende av staten, av kejsare och kungar. Stater fick alltmer karaktär av nationer i krig med varandra. Det s.k. hundraårskriget mellan Frankrike och England började 1337. Krigen fördes främst av riddare och legosoldater, men bondebefolkningen blev hårt pressad genom ständigt nya skatter och armeernas plundringar. I Frankrike gjorde bönderna uppror 1358, i England 1381 Bägge upproren nedslogs med stor grymhet.
Också i tankens värld, som Barbara Tuchman inte skriver så mycket om, var det fråga om uppbrott, 1200-talets syntes mellan arven från Jerusalem, Aten och Rom ifrågasattes och började upplösas. I början av 1300-talet framträdde William av Ockham och underkände skolastikens samsyn av tro och vetande. På 1370-talet framförde John Wyclif hård kritik av påvedömet och hela den kyrkliga organisationen. Båda var engelsmän, hemmahörande i Oxford.
Det är inte svårt att för oss 1900-talsmänniskor känna släktskap med 1300-talet. Präglas inte också vårt århundrade av oro och uppbrott, av krig och uppror, av fruktan för världens undergång, nu genom miljöförstöring av olika slag, av upplösning av traditionella tankemönster?
Men det är aldrig så, att en tid är bara ond. Ont och gott existerar alltid samtidigt. Mitt i all nedbrytning skapades under 1300-talet mycket nytt som blivit vägledande för senare tider. Det olyckliga 1300-talet var på många områden en stor tid. 1300-talet var mystikens stora århundrade. Man kan tänka på Eckhart och Tauler i Tyskland, Birgitta i Sverige, Katarina av Siena i Italien, förutom dem i England. Hårda yttre förhållanden driver människor att söka ökad kraft. I sitt inre finner de kraftkällor som gör dem i stånd att uthärda yttre nöd. När allt går bra och förefaller problemfritt, slår människorna sig lättare till ro med den yttre synliga verkligheten. Mystik innebär upplevelse av en inre, osynlig värld bortom allt yttre, också bortom alla ord och begrepp.
När man talar om engelsk 1300-talsmystik, är det fyra författare det främst är fråga om. Den förste är Richard Rolle, som levde under seklets första hälft. Troligen på 1370-talet tillkom Icke-vetandets moln av en okänd författare, som också skrev några andra böcker. Den tredje är Walter Hilton, som levde mellan 1340 och 1395. In på 1400-talet levde slutligen Julian av Norwich.
Rolle
Richard Rolle (1300–1349) räknas som den förste av de stora engelska 1300-talsmystikerna. Född i Yorkshire, kom han vid unga år till Oxford, men han vantrivdes där och tog aldrig någon examen. Vid 19 års ålder begav han sig hem igen, men snart flydde han hemifrån för att bli eremit. Det berättas, att han en dag tog kläder från sin far och sin syster, skar sönder dem och gjorde sig en trasgrann eremitdräkt. Hans syster, som hjälpte honom med klädbytet, trodde att han hade blivit tokig. Han fick en tillflykt hos en vän till familjen, som hjälpte honom till en ordnad eremitbostad. Under många år tycks han ha fört en ostadig och osäker tillvaro och bott på olika håll. Han fick många ovänner genom att ofta skarpt angripa det etablerade samhället. Han beskriver hur han en gång frestades av en kvinna, och han skrev ofta hårda ord om kvinnor, tydligen därför att han kände sig frestad av dem. Mot slutet av sitt liv tycks han ha fört en lugnare tillvaro som själasörjare för cisterciensnunnor i Hampole i närheten av Doncaster ett stycke söder om York. Där slutade han sitt liv 1349, troligen bortryckt av pesten. Nunnorna försökte få honom helgonförklarad, vilket dock inte lyckades.
Rolle bedrev ett omfattande författarskap både på engelska och latin, både på vers och prosa. Det finns bevis på att hans skrifter lästes och uppskattades av många. Eftersom han skrev på engelska och inte på franska, som vid den tiden var de bildades normala språk i England, har han blivit kallad ”den engelska litteraturens fader”. Men mest uppskattad och läst blev den på latin skrivna ”Kärlekselden” (Incendium amoris, på engelska The Fire of Love), 1343.
Grundläggande för Rolle var den starka inre upplevelsen av värme, en värme som han uppfattade som eld, som sötma och som sång. Så här beskriver han sin första upplevelse av denna kärlekseld i sitt inre:
”Jag kan inte säga, hur förvånad jag var första gången jag kände mitt hjärta börja värmas. Det var fråga om verklig värme, inte inbillad, och det kändes som om det faktiskt brann. Jag häpnade över hur hjärtat brusade upp och över hur denna nya upplevelse förde med sig stort och oväntat välbehag. Jag var tvungen att känna på bröstet för att bli säker på att det inte fanns någon fysisk orsak? Men när jag väl insåg, att värmen kom helt inifrån, att denna kärlekseld inte hade någon materiell eller syndig orsak utan var en gåva av min Skapare, blev jag helt glad och önskade att min kärlek skulle bli ännu större. Och denna längtan var desto ivrigare på grund av den behagliga effekten och den inre sötman som denna andliga låga födde i min själ.” (Prolog)
Rolle tröttnade aldrig på att skriva om denna inre upplevelse av något som ligger bortom allt förstånd. Man får den bäst i stillhet och i sittande ställning, inte under samtal med andra.
Icke-vetandets moln
När Rolle skrev sin Kärlekseld (1343), var förhållandena i England relativt ljusa. När skriften Icke-vetandets moln (The Cloud of Unknowing) tillkom, troligen tre årtionden senare, var situationen långt mörkare. Pesten hade härjat förödande inte bara 1348–50, då bortåt halva befolkningen lär ha ryckts bort, utan också återkommit i nya vågor. Kriget i Frankrike gick sämre. Kungen, Edward III, var gammal och blev alltmer senil. De sista åren före sin död 1377 var han helt i händerna på sin älskarinna. Förhållandena blev inte bättre under Richard II, hans sonson, som vid 10 års ålder efterträdde honom på tronen. Förfall i kyrkan gav Wyclif anledning till hårda angrepp.
Under detta mörka 1370-tal tillkom ett av den kristna mystikens viktigaste och mest inflytelserika verk, ”Icke-vetandets moln”. Ingenting nämns i det om yttre förhållanden i stat och kyrka. Hela uppmärksamheten riktas inåt mot den enskilde och Gud. Men ”den heliga kyrkan” förutsätts som ramen kring den enskildes fromhetsliv.
Boken är skriven som en undervisning om kontemplation, riktad till en 24-årig elev. Författaren varnar i sitt förord andra än dem som är inställda på att lära sig kontemplation för att läsa den. Men han är inte främmande för att den skall läsas också av sådana som inte, som den direkta adressaten, kan ägna sig he åt kontemplativt liv. Han skriver:
”Världsliga pratmakare, som skamlöst smickrar eller kritiserar sig själva och andra, ryktesspridare, skvallrare, pladdrare och felfinnare av alla slag – jag vill helst att sådana aldrig får se denna bok. Min avsikt var aldrig att skriva för dem. Jag vill inte att de skall få att göra med den, vare sig de är lärda eller olärda. För hur framstående de än är i det aktiva livet, så är mitt ämne inte för dem. Men vi måste göra ett undantag för dem som till det yttre hör till det aktiva livet och ändå, därför att de i sitt inre rörs av Guds dolda Ande, vars beslut ingen kan förstå, genom ett överflöd av nåd är skickade att ägna sig åt kontemplation på den högsta nivån, naturligtvis inte ständigt, såsom det är möjligt för de sanna kontemplativa, men då och då. Om sådana läser denna bok, kan den genom Guds nåd bli en källa till styrka för dem.”
En grundtanke i Icke-vetandets moln är att Gud är oåtkomlig för vår tanke, för vårt förstånd, men vi skall med kärlek och längtan sträcka oss mot det mörka moln som skymmer honom för oss:
”Nu frågar du mig: ’Hur kan jag tänka på Gud själv? Och vad är han?’ På sådana frågor kan jag bara svara: ’Jag vet inte’. Med dina frågor har du försatt mig i samma mörker, samma moln av icke-vetande, där jag vill att du själv skall vara. Fastän vi tack vare Guds nåd fullständigt kan lära känna alla andra skapade varelser och deras gärningar, ja till och med Guds egna verk, och reflektera över dem, kan ingen människa tänka på Gud själv. Fördenskull vill jag lämna åt sidan allt det som jag kan tänka på och för min kärlek välja det som jag inte kan tänka på. Gud kan mycket väl bli älskad men kan inte bli föremål för tanken. Genom kärleken kan vi gripa honom och hålla honom kvar, men inte genom tanken. Fastän det ibland kan vara bra att särskilt tänka på Guds godhet och upphöjdhet, och detta kan upplysa själen och utgöra en del av kontemplationen, så måste du i denna övning lämna det åt sidan och svepa in det i ett glömskans moln. Du måste med fast beslutsamhet men i kärlek lämna det åt sidan och med en from och brinnande kärlek försöka genomtränga mörkret ovanför dig. Din längtande kärleks vassa pil skall du rikta mot detta tjocka icke-vetandes moln. Du får på inga villkor ge upp” (Kap. 6).
Gud själv är alltså bortom alla våra tankar om Gud, våra ord om hans godhet, upphöjdhet osv. Men på vägen till kontemplationen, den tysta bönen utan alla ord, behöver vi meditation, där ord har sin plats. Författaren till ”Icke-vetandets moln” tar alls inte avstånd från sin tids gudstjänst- och böneliv. Men gudstjänstens ord och de formulerade bönerna är aldrig slutgiltiga. De är alltid utbytbara, för Gud själv är bortom alla ord. I kontemplationens tystnad måste även våra bästa ord om Gud insvepas i glömskans moln. På ett annat ställe heter det:
”Ingen kan hoppas nå fram till kontemplationen utan att som utgångspunkt använda meditationer över sitt eget elände, Vår Herres lidande, Guds godhet och upphöjdhet. Men man måste lämna dem och sänka dem ned i glömskans moln, om man någonsin skall kunna genomtränga ickevetandets moln mellan sig själv och Gud” (Kap. 7).
På vägen till kontemplationens tystnad uppmanas vi alltså meditera över vårt eget elände, Jesu lidande och Guds godhet och upphöjdhet. Vårt eget elände är det som författaren på andra ställen kallar synd. Han är angelägen om att betona, att meditation över vår synd inte skall innebära ett rotande i enstaka synder utan skall avse hela vår situation:
”Du bör fylla din ande med den andliga meningen av det enkla ordet ’synd’ utan att koncentrera dig på något särskilt slag av synd, förlåtlig synd eller dödssynd, stolthet, vrede, avund, girighet, lättja, frosseri eller liderlighet. Vad spelar det för roll för kontemplativa människor av vilket slag synden är eller hur stor den är? När de ägnar sig åt kontemplation, tycker de att alla synder är lika stora, eftersom den minsta synd skiljer dem från Gud och förstör den andliga friden. Uppfatta synden som en helhet, utan att urskilja någon särskild del, och denna helhet är du” (Kap. 40).
Sorgen över synden, över vårt elände, får dock inte gå så långt att vi inte känner glädje över att leva, över att finnas till:
”Man har i all denna sorg inte någon önskan att inte finnas till, eftersom det skulle innebära djävulskt vansinne och förakt för Gud. I stället är man glad över att finnas till, och man är uppriktig i sitt hjärtas tack till Gud för den goda gåva som består i att man finns till” (Kap. 44).
De två korta orden ”Gud” och ”synd” står för allt som är gott och allt som är ont. Men också de orden är utbytbara, ingenting annat än vägvisare till sanningen som är bortom alla ord. Författaren skriver:
”Eftersom allt ont innefattas i synd, när denna betraktas till sin verkan eller till sitt väsen, så bör vi, när vi ber om att undvika det onda, varken säga, tänka eller mena något annat och inte använda andra ord än detta lilla ord ’synd’. Och när vi ber om att förvärva det goda, så låt oss inte, varken i ord, tanke eller begär, be med något annat ord än ’Gud’. I Gud finns ju allt gott, både som verkan och som väsen. Var inte förvånad över att jag framhäver dessa båda ord framför alla andra. Om jag kunde finna några kortare ord som så helt kunde omfatta allt gott och allt ont som dessa ord gör eller om Gud lärde mig använda några andra ord, skulle jag ta dem och lämna de förra. Detta är mitt råd även till dig. Men reflektera inte över dessa ord, för om du gör det, kommer du aldrig att lära dig kontemplation” (Kap. 39).
Detta att även sådana centralt religiösa ordsöm ”Gud” och ”synd” är utbytbara är något som är värt att ta fasta på. Ordet Gud har blivit svårt att använda nu för tiden. Det beror bl.a. på att det har belastats med så många antropomorfismer, mänskliga egenskaper, som t.ex. att Gud tänker, ser, hör, planerar, avser, vill, vet. Om vi i vår tid skall uttrycka det som vi längtar efter och söker som det goda i tillvaron, ligger andra ord närmare till hands, såsom kraft, liv, mening. Och det som skiljer oss från det goda, Gud, och som traditionellt kallas synd, har på ett motsvarande sätt blivit belastat med så många slags syndkataloger, att det har blivit svårt att använda. Det onda och synden ter sig för oss ofta snarare som meningslöshet, hopplöshet, kraftlöshet.
Författaren hänvisar till Maria i Betania, som satt vid Jesu fötter och som han identifierar med den Maria som smorde Jesu fötter med olja och fick sina synder förlåtna. Han skriver:
”Steg hon kanske ned från sin längtans höjder till djupen av sitt syndiga liv för att gräva i sina synders smuts och ruttenhet och för att gripa dem, den ena efter den andra, och gruva sig över dem och begråta dem, var och en av dem särskilt? Nej, naturligtvis inte … Där satt hon fullkomligt stilla, i innerlig glädje, och försökte med sin brinnande kärlek nå upp till och genomtränga det höga moln av icke-vetande som fanns mellan henne och Gud” (Kap. 16–17).
Vad människan kan göra i kontemplationen är att röja plats i sitt inre, röja undan egna tankar och föreställningar, och sedan vara stilla. Vad som sedan händer rår hon inte över. Guds gåvor ges på olika sätt till olika människor – den ene upplever mer, den andre mindre. I ”Icke-vetandets moln” talas mycket om Guds nåd. Även den längtan och den kärlek som finns i människan och som tar sig uttryck i kontemplation är ett uttryck för Guds nåd, en livets gåva. Författaren skriver:
”Om du vore riktigt ödmjuk, skulle du ha samma uppfattning om den kontemplativa bönen som jag har: att Gud ger den fritt utan vår förtjänst” (Kap. 34).
Ibland kan det under kontemplationen komma glimtar av ljus, av upplysning. Men man bör inte fästa sig mycket vid sådana sköna upplevelser, i varje fall inte låta kontemplationen bli beroende av dem. Det är väl troligt, att författaren här tänker på allt vad Richard Rolle hade skrivit om inre upplevelser av värme, sötma och sång. Rolles namn nämns inte, men författaren varnar för att göra de ljusa inre upplevelserna till något viktigt. Han skriver:
”Vi måste fästa hela vår uppmärksamhet på den ringa och till synes obetydliga rörelsen av kärlek i vår vilja. Gentemot alla andra former av sköna och tröstande upplevelser, sinnliga eller andliga, bör vi förhålla oss likgiltiga, om vi vågar uttrycka oss på det sättet. Om de infinner sig, så hälsa dem välkomna, men var inte beroende av dem för din svaghets skull. Att dröja i sådana sköna upplevelser och tårar för länge förvekligar och förslappar. Det kan till och med hända, att du blir frestad att älska Gud just därför att du får uppleva sådant. Du kommer att finna att så är fallet, om du klagar för mycket, när de uteblir. Om det förhåller sig så, är din kärlek inte ren eller fullkomlig. En kärlek som är ren och fullkomlig erkänner visserligen att kroppen mår bra och får tröst, när sådana känslor eller tårar infinner sig, men beklagar sig inte heller. Den är fullt tillfredsställd även utan dem, om det är Guds vilja” (Kap. 50).
Om författaren till Icke-vetandets moln vet vi ingenting annat än att han skrivit också andra böcker. Men vi vet inte när böckerna skrevs eller vad författaren hette, vem han var. Genom analys av hans språk och av innehållet i hans böcker har man kommit fram till att han troligen var från mellersta England och skrev sina böcker på 1370-talet. Somliga forskare tror att han var munk, andra tror att han var församlingspräst.
Hilton
Walter Hilton, som föddes 1340, tycks ha studerat och undervisat i Cambridge och sedan ha blivit präst och augustinkanik i Thurgarton i Nottinghamshire i mellersta England, där han dog 1395. Liksom Rolle utövade han ett flitigt författarskap både på engelska och latin, och också hans skrifter blev flitigt lästa långt fram i tiden. Mest känd är Fullkomlighetens trappa (The ladder – eller stairway – of perfection, Scala perfectionis). Den innehåller två delar. Den första är uttryckligen riktad till en kvinnlig eremit. Den andra delen har en mer allmän inriktning.
I sina råd om meditation och kontemplation går Hilton en mellanväg mellan Rolles starka värdering av ljusa inre upplevelser och Molnets varning för att fästa sig vid sådana upplevelser. Hilton räknar med att människor är olika och att inga råd kan gälla alla människor. Han skriver uttryckligen, att han inte själv upplevt allt han skriver om och att läsare av hans skrifter får ta till sig det som passar dem, inte försöka tillämpa allt:
”Du måste förstå att det i fråga om meditation inte finns någon viss, etablerad regel som man alltid måste följa. Meditationer kommer från vår Herres fria vilja till utvalda själar. Allt efter deras olika förutsättningar, de livssituationer de befinner sig i och allt efter den grad som de har gjort framsteg i fråga om dygder ökar han deras meditationer i fråga om både andlig kunskap och kärlek till honom” (I:34).
Man skall vara trogen de gåvor man fått och inte tro att man ska behöva göra likadant som andra:
”Hunden som springer efter haren, därför att den ser andra hundar springa, kommer att vila sig när den är trött eller återvända hem. Men om den springer, därför att den har sett haren, kommer den inte att stanna, hur trött den än blir, förrän den har fångat haren. Med andliga ting är det på samma sätt. Den som har fått en nådegåva, om än så liten, och som ger sig iväg och arbetar med en annan som han ännu inte har fått, bara därför att han ser eller hör att andra har gjort så, han kommer säkert att löpa ett slag tills han blir trött, men sedan vänder han hem igen. Och om han inte är uppmärksam, kan han komma att skada sina fötter genom några inbillningar, innan han kommer hem igen. Men den som arbetar inom den nådegåva han har och önskar mer i ödmjuk och uthållig bön och som sedan känner sitt hjärta berett att följa den nåd som han har önskat, han kan tryggt löpa efter den, förutsatt att han bevarar sin ödmjukhet” (I:41).
Man får göra så gott man kan med de gåvor man fått:
”Du säger att du vill lyfta ditt sinne och hjärta till Gud i din bön, så upplever du så många meningslösa tankar om vad du haft för dig eller om vad du planerar att göra eller om vad andra har för sig och så många andra hinder och fördröjningar, att du inte kan finna riktig vila och inte heller andakt i dina böner. Ofta, säger du mig, är det så att ju mer du flitigt bemödar dig att vakta ditt hjärta, desto längre bort är det för dig. Och ibland tycks det dig vara så svårt att komma från början till ditt slutmål att du tycker att allt det du gjort har gått förlorat … När du ska be, gör då din avsikt och din vilja att börja så odelad och ren inför Gud som du kan. Gör det så gott du kan, kort, i ditt inre, och börja sedan, hur det än går. Även om du sedan möter aldrig så många hinder för din ursprungliga avsikt, så bli inte alltför förskräckt eller alltför arg på dig själv – eller alltför otålig på Gud för att han inte ger dig det välbehag och den andliga njutning i bönen som du tror han ger andra. Håll dina ögon på din egen bön, med ödmjukhet i hjärtat, och lita med absolut tilltro på vår Herres förbarmande, att han kommer att göra det bättre och nyttigare för dig än du föreställer dig eller upplever” (1:33).
Sådana råd är lika giltiga nu som på 1300-talet.
I kontemplationen går människan in i sig själv för att lära känna sig själv på både gott och ont. Det är i sitt inre man också kan finna Gud – eller Jesus. För den kristne är det inte någon skillnad om man säger Gud eller Jeus. Hilton skrev:
”Du har förlorat Jesus, men var? I sanning, i ditt eget hus, din själ. Om du hade förlorat honom utanför ditt hus, dvs. om du hade förlorat förnuftet i din själ genom den första synden, så skulle din själ aldrig ha funnit honom igen … Han är i dig, fastän han är förlorad för dig, men du är inte i honom om du inte har funnit honom … Du behöver inte resa till Rom eller Jerusalem för att söka honom där. Vänd bara dina tankar inåt, till din egen själ, där lian är dold …” (I:49).
”Vad är det då som hindrar dig från att se och höra honom? Sannerligen det finns i ditt hjärta så mycket buller, så mycket högt ropande från dina tomma tankar och köttsliga begär, att du varken kan se eller höra honom. Tysta därför detta oavbrutna buller” (I:50).
Kontemplation innebär övning i att tysta bullret inom oss så att vi finner Jesus i djupet av vårt hjärta, bortom allt bullret, bortom alla tankar och ord. Den kontemplativa övningen beskriver Hilton så här:
”Till en tid måste du, så gott du kan, avstå från all kroppslig aktivitet och allt sysslande med yttre angelägenheter. Du måste dra dina tankar bort från dina kroppsliga sinnen och in i dig själv, så att du inte ägnar någon uppmärksamhet åt vad du hör, ser eller erfar och så att ditt hjärta inte fastnar i dessa saker. Drag sedan dina tankar ännu längre in, om du kan, bort från alla föreställningar om något kroppsligt och från alla tankar på vilka kroppsliga gärningar du eller andra människor tidigare utfört” (1:52).
Att vårda sin kropp är också viktigt. Det fanns mystiker på 1300-talet som menade sig komma närmare Gud genom att plåga sin kropp, men den vägen rekommenderar inte Hilton:
”Fastän det är sant att kroppslig smärta, orsakad av askes, av sjukdom eller av kroppslig sysselsättning ibland inte hindrar kärleksfylld andakt utan ofta ökar den, så tror jag inte desto mindre, att den hindrar kärlekens glöd i kontemplationen. Denna kan upplevas sunt bara i kroppens och själens vila. Gör därför förnuftigt vad du förväntas göra, bevara din kropp på förnuftigt sätt och låt det vara nog att Gud sänder dig vad han vill. Det må vara hälsa eller sjukdom, tag glatt emot det och klaga inte avsiktligt på Gud” (1:75).
Julian
Julian av Norwich är den mest kända och omskrivna av de engelska 1300-talsmystikerna. Vad som främst väckt eftervärldens intresse hos Julian är hennes tankar om Gud, om hur Gud kan tänkas vara god trots allt ont och allt lidande i världen, och om Gud och Jesus som moder. Om den kontemplativa bönen, som fått stå i centrum för intresset i denna uppsats, skrev hon inte så mycket, och jag går därför förbi henne här.
1300-talets engelska mystiker angår de oss? Vår tid är liksom 1300-talet på många sätt en mörk tid. Vi lever liksom 1300-talets människor i fruktan för att framtiden skall bli ännu mörkare. Vi är osäkra om vilka vägar vi skall gå. Gamla tankemönster och levnadssätt håller inte längre. Styrka och mod att leva vidare kan vi liksom 1300-talets människor hämta i vårt inre, genom att söka oss ner till de djupaste livskällorna. I det sökandet, där meditationen är ett medel, får vi i vår tid hjälp av österländska traditioner. Men vi kan också få hjälp i vår egen tradition, särskilt bland dem som kallas mystiker. Det finns, som jag har försökt visa här, hos dem mycket som kan vara till vägledning och stöd också för oss.
Inom kort utkommer på Proprius förlag Bön utan ord – Texter om kontemplativ bön av engelska 1300-takförfattare – i urval och översättning av Sten Rodhe.
Litteratur
Allmän bakgrund
Tuchman, Barbara W.: A Distant Mirror – The Calamitous 14th Century. Ballantine Books 1978. Sv. övers.: En fjärran spegel – Det stormiga 1300-talet. Atlantis 1981. 2 uppl. 1988.
Rolle
Rolle, Richard: The Fire of Love. Translated into modern English with an introduction by Clifton Wolters. Penguin 1981, first published 1972.
Icke-vetandets moln
The Cloud of Unknowing, edited with an introduction by James Walsh. The Classics of Western Spirituality. Paulist press 1981.
Icke-vetandets moln där själen möter Gud. Översättning av Tryggve Lundén. Artos 1983.
Hilton
Hilton, Walter: The Stairway of Perfection. Translated with an introduction by M. L. Del Mastro. Image 1979.