Händ!, det är precis vad man önskar sig när man stavar sig igenom Stig Larssons diktrader, att något ska hända som gör att man får något grepp om dem. Men som Larsson själv säger:
”Du ska aldrig ha det du läser.
Det är den första satsen.”
Lika lite ska man få något av den av författaren beskrivna världen:
”Du har ögon och ser hur
världen förändras,
den går ner som solen i väster.
Du ska aldrig ha den, lämna den.”
(Under och över)
Det kanske mest gripbara, eller i alla fall det som är lättast att urskilja i ordmassan är diverse halvsmälta religiösa bilder.
”Båda är i rummet. Jesus och Djuret. Båda
dömer oss,
och vi förklarar. Vi är barn, förklarar vi. Fortfarande.”
(Vad vi är bra till)
Antikrist och saligförklaringarna får också vara med på ett hörn, och den rara utläggningen av det 4:e budordet:
”Dör jag nu? Älskar jag allt som är bra
hos min mamma och pappa? Jag frågar
inte det här.”
(Biografi I)
Stig Larsson gör det inte lätt för sina läsare, med sin retsamma rebusstil där raderna tycks lösryckta från varandra, och där så fort något börjar bli för entydigt orden flyr iväg åt ett helt annat håll. Vad han vill läsarna är inte lätt att se.
”Han ser då sig komma in i något,
som om det var något som gav honom andrum: en
verklighet.”
(Biografi III)
Det finns inte en dikt i Händ! som i strikt mening handlar om någonting. Aldrig kommer väl någon av dessa dikter att hamna i en antologi med kärleks- eller naturdikter, eller religiös dikt. Lika svårt är det att tro att någon av dem skulle bli tonsatt och sjungen av skolelever. (Hur skulle man kunna minnas en text som knappt hänger ihop med sig själv?) Säkert är Stig Larsson inte ute efter sådana ärebetygelser, utan skriver en helt annan sorts poesi.
”Det kanske är många som ska ha användning för det här paradiset”, skriver han (Biografi III).
Det kanske det är, men vilka då? Läsarna?