Inspirationen från öst har under de senaste årtiondena gjort sig alltmer märkbar inom västvärldens stora kyrkor, inte minst den katolska. Man kan finna en mängd orsaker härtill. Den ekumeniska rörelsen, arbetet inom Kyrkornas Världsråd och de helt nya relationer som sedan Andra Vatikankonciliet etablerats mellan Rom och östkyrkorna – allt detta har gradvis mjukat upp det månghundraåriga främlingskapet. Ökade kunskaper har gjort oss medvetna om ensidigheten i utvecklingen på ömse håll; prestige och maktlystnad har mildrats under historiens tuktan; emigration och turism har skapat nya förbindelser på gräsrotsnivå.
Men också på tros- och fromhetslivets plan finns det förklaringar. Smaken för ikoner är inte bara, inte ens främst, en moderiktning: den svarar mot ett behov och är en reaktion. En reaktion mot den ”ikonoklasm” som efter konciliet sopade ut konstnärligt undermåliga helgonstatyer ur församlingskyrkorna, som plötsligt fick ett drag av puritansk asketism, tilltalande för ett ringa fåtal. Å andra sidan en reaktion mot den subjektivistiska, av rådande smakriktningar präglade konst som alltsedan renässansen trängt in från den profana konstmarknaden till kyrkorummet.
Ett liknande orsakssammanhang kan man finna när det gäller teologin. Västkyrkans traditionella kreativitet på detta område, dess känslighet och öppenhet för tidens intellektuella utmaningar – om än med betydande fördröjningar – hör med till vårt omistliga arv. Men denna kreativitet har sina risker. Inte alltid har man lyckats så bra med tolkningen av tidens tecken. Det händer att man plötsligt finner sig långt ute i periferin och måste söka sig tillbaka mot centrum. Visst, men just därför har vi ju Rom och Troskongregationen. Räcker inte det?
Kanske för kyrkans esse, men knappast för hennes bene esse. Det räcker för att överleva men inte för att må bra. Utan att gå in på enskilda frågor kan man peka på två aspekter. Vi har våra traditionella kontroverser här i väst, filosofiska och teologiska, som dyker upp i ny kostymering gång på gång under århundradenas lopp och aldrig finner någon riktigt tillfredsställande lösning. Då kan det vara nyttigt, ja rentav förlösande, att se efter vad den ortodoxa kyrkan säger om dessa frågor. Av olika skäl har problematiken ofta varit en annan i öst än i väst: ortodoxin har haft (och har) sina konflikter (som jag här lämnar utanför); västkyrkan, katoliker såväl som protestanter, har sina. Klassiska kontroverser i väst kan ofta sakna motsvarighet i öst, där samma teologiska motiv kan ha behandlats på ett annat sätt, ur en annan synvinkel, där motsatserna upphäver varandra. Det går till exempel att behandla förhållandet mellan Guds nåd och människans frihet utan att hamna i meritum-dilemmats återvändsgränd.
Lika nyttigt kan det vara att se hur östkyrkan av hävd klarar upp sina moralteologiska problem – och här är problematiken förvisso densamma hos katoliker och ortodoxa, så sant människan är sig lik överallt där de omgivande förhållandena är likartade. Det västerländska kyrkliga arvet är – på gott och ont – starkt präglat av juridik och det är inte alltid lätt att förena det kyrkorättsliga tänkandet med en rak läsning av evangelierna. Inom ortodoxin råder en övergripande princip som tilllåter ett fasthållande vid idealet, inte bara som en chimär utan som förpliktande realitet, samtidigt som man kan ta hänsyn till varje människas faktiska belägenhet, så att hon inte behöver förvisas till det yttre mörkret om hennes livssituation inte stämmer med den idealiska normen.
Självfallet är det inte bara väst som skulle må bättre av att låta sig inspireras österifrån: det motsatta gäller också. Ingendera kyrkan är sig själv nog: schismen är djupt livsfientlig och ett brott mot en förpliktande grundprincip för Kristi kyrka. Den är ett våld mot Kristi kropp, och ingen av de båda isärslitna halvorna kan bli frisk utan den andra. Först när kyrkan, med Johannes Paulus II:s ord, kan andas med båda lungorna kan hon verkligen göra skäl för de epitet hon gör an-.- språk på: katolsk och ortodox.
Att vårt intresse gärna vänder sig till den ryska ortodoxin har sina naturliga förklaringar. Den ligger oss närmast, geografiskt, historiskt och kulturellt. Den är en nordisk ortodoxi, med bland annat det nära förhållande till naturen som är karakteristiskt för nordbor. Sverige har uråldriga relationer – av mycket skiftande slag – med det ryska riket, och genom litteraturen har vi fått en viss kontakt med ryskt fromhetsliv och ryska kyrkobruk. Den pågående utvecklingen i Sovjet och inte minst tusenårsjubileet av Rysslands kristnande har ytterligare ökat intresset – och nyfikenheten, ty det är i själva verket inte mycket vi i allmänhet vet om den ryska ortodoxin.
I detta läge är Per Arne Bodins bok, Världen som ikon (Artos, c:a 73 kr) verkligen välkommen. Författaren har med sin dubbla sakkunskap, den språklig-litterära och den kyrklig-teologiska, de bästa förutsättningar som introduktör till den rysk-ortodoxa världen. Han har också levat flera år i Sovjet, och det är alltså inte bara frukter av lärda studier som han kan bjuda läsaren.
Bokens åtta kapitel behandlar först ikonens teologi och den ryska liturgiska poesin, därefter två viktiga personligheter av typologisk dignitet: Josef av Volokolamsk och Nil av Sora; de ryska gammaltroende och deras legendariske ledare Avvakum; den typiskt ryska företeelse som kallas dårarna i Kristus, slutligen Ytterstadomsmotivet hos Gogol, och den märklige teologen Pavel Florenskij. Varje skildring av historiska skeenden får sin naturliga förlängning i reflexioner om nutiden: författaren visar hur samma mönster går igen från den ena epoken till den andra och hur samma symboler överförs från ett system till ett annat. Ett exempel på detta är ikonen: varifrån fick den segrande kommunismen sitt omåttliga bruk av ledarbilder om inte från kyrkliga sedvänjor och ceremonier som varit en del av Stalins liv som ung seminarist? Per Arne Bodin visar också hur den kyrkliga hymndiktningen påverkat ryska poeter, inte minst Pasternak.
De båda munkgestalterna Josef av Volokolamsk och Nil av Sora representerar två motsatta klosterideal: Josef ville att munkarna skulle utöva social verksamhet och till den ändan disponera över betydande egendomar; han står för en rigid auktoritetsutövning i både lära och liv. Nils kloster ägnade sig åt kontemplation, gärna också eremitliv, men dessutom åt lärda studier som bedrevs i en anda av öppenhet och tolerans. Det blev Josefs modell som avgick med segern; samma intoleranta maktutövning som präglat hans klosterliv karakteriserade också tsarväldet, och dess kyrka; den övertogs helt naturligt av den kommunistiska regimen. Det mest katastrofala exemplet på den ryska statskyrklighetens maktpolitik är behandlingen av de gammaltroende och den ödesdigra schism som blev följden; i detta ger kapitlet om Avvakum en skakande inblick. Genomgående i Rysslands historia är, sim Per Arne Boditi påpekar, oförmågan till kompromiss och smidighet, avsaknaden av mellanlägen mellan svart och vitt. Därför resulterar varje reformförsök i våldsamma omvälvningar. I dag frågar vi oss med bävan om mönstret är obevekligt definitivt.
Ett annat konstant fenomen i rysk kultur åtminstone sedan Peter den Stores dagar är motsättningen mellan dem som representerar en öppenhet mot väst och dem som framför allt vill bevara det urryska. Båda riktningarna har sina uppenbara för- och nackdelar, båda är nödvändiga för en kulturell – och politisk – balans. Bokens sista kapitel handlar om en av de intressantaste företrädarna för den ryska linjen: Pavel Florenskij. Han var både framstående naturvetenskapsman och teolog; hans verk är svårtillgängligt men läst och uppskattat i dagens Sovjetryssland; han finns också översatt till engelska och franska. Efter att ha deltagit som ingenjör i det väldiga företaget att elektrifiera Sovjetunionen slutade han naturligtvis i ett av Stalins fångläger. Men hans verk lever och inspirerar. Och framställningen av hans tankevärld hör till det mest inspirerande i denna utomordentligt läsvärda bok.