Sverige, säger människor med annan bakgrund, är det mest exotiska landet i världen. Det är inte utan att man frestas att instämma när man bläddrar igenom en av de mer omfattande självbilderna från äldre tid, Olaus Magnus historia. Nu finns ett rikligt omväxlande urval på svenska, Olaus Magnus bilder. Originalet presenterade de nordiska folken på dåtidens internationella språk, latin, och trycktes i Rom 1555. Det innehåller 476 kapitel, med illustrationer av tecknare som aldrig sett de länder de förväntades skildra, så att många säregenheter uppstod.
Verket tillkom i landsflykt. Liksom sin bror, ärkebiskopen Johannes Magnus, hade Olaus av reformationen tvingats lämna Sverige. Båda bröderna var lärda och flitigt skrivande män som var ivriga att göra vår andes röst hörd i världen. Olaus blev till en början känd för sin karta över de nordiska länderna, Carta marina; den reproduceras på insidorna av den svenska utgåvan. Sedan ägnade han sig åt att skildra sitt hemlands seder och bruk, med inslag av dess fiktiva historia.
Här har redaktören, folkloristen Jan-Öjvind Swahn, valt ut ungefär en tiondedel av materialet i översatt skick. Han har inriktat sig på de mer underhållande delarna, eller som undertiteln lyder ”muntert kommenterade av Jan-Öjvind Swahn”. Det är ändå en välmatad volym, i bläddervänligt brett format.
Kapitlen är uppdelade i sex huvudgrupper: Natur; Krig & Elände; Folklore; Hus & Hem; Mat & Dryck; Året & Livet Runt; Samerna. Presentationen är föredömligt lätt-överskådlig. Efter en fyllig inledning om bröderna och deras skriftställeri kommer uppslag med utdrag, vanligen en halv sida samt tillhörande bild, och sedan på nästa sida kommentarer. Denna utmärkta anordning stimulerar verkligen till läsning – och till funderingar över de mer säregna uppgifter som Olaus Magnus är frikostig med. I hans värld finns det mesta som blivit material för skrönor, från krigande ungmör till grävlingars sätt att använda en av de sina som skottkärra. Också symbolik och allegori kan smyga sig in, till exempel i skildringen av bisamhället. Lovsången till ölet och vissa typer av importerade viner verkar mer upplevd. Vi får för all del också glimtar av vardagslivet, där det gäller att få lyse till allt det arbete för vilket dagsljuset inte räcker om vintern. Många sysslor kräver att hela byn eller alla kvinnor i trakten arbetar tillsammans. Arbetsuppgifterna är strikt uppdelade efter kön, och kvinnorna släpper uppenbarligen inte in några män inom sina hävdvunna områden.
Som väntat är detta också en krigisk värld. Här presenteras en lång rad krigsmaskiner och sådana sätt att överleva en belägring som att låta boskapen beta på torvtaken i staden. Också snöbollskrigen är avsedda att härda pojkarna inför kommande strider. Korta avsnitt skildrar också samernas värld, främst jakten, trolldomen och den tysta handeln.
Vid läsningen blir man ofta förundrad över allt vad folk kunde föreställa sig om den synliga världen runt omkring sig, för att inte tala om främmande folk och hav. Kommentarerna pekar ibland på paralleller till uppgifter från andra håll och noterar även sakkunnigt egenheterna hos många av illustrationerna. Det kan läsaren sannerligen behöva, ja, ibland skulle man önska sig ännu mer av den varan.
Visserligen kan någon gång redaktörens alla lustigheter kännas överdrivna. Det var en hård och krävande värld, det gamla bondesamhället, med farsoter och krig som ständiga hot. Samtidigt är det märkligt att tänka sig hur denna hårdföra värld har omvandlats till dagens socialhjälpssamhälle. Vad finner vi, om vi krafsar på ytan?