Det var meningen att Barbro Alving skulle skriva en biografi över Elin Wägner, men materialet blev henne övermäktigt och hon såg sig tvungen att överlämna uppdraget till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder. 1977–1980 kom de två omfattande delarna av denna monografi ut.
Elin Wägner var författare och journalist. Intresset för hennes författarskap har växlat. Karl Lindqvist gav ut sin doktorsavhandling 1980 om de svenska tiotalisterna, där även Elin Wägners tidiga romaner behandlades. Bibi Jonsson disputerade år 2001 på en avhandling om Wägners trettiotalsromaner. Men 1920-talet har varit styvmoderligt behandlat av forskarna, något som Birgitta Wistrand ville råda bot på med sin avhandling Elin Wägner i 1920-talet. Rörelseintellektuell och internationalist.
Birgitta Wistrands syfte är att lyfta fram Elin Wägners betydelse för den svenska idédebatten under 1920-talet och hon koncentrerar sig därför framför allt på Fogelstagruppens tidskrift Tidevarvet, som Elin Wägner var redaktör för på 1920-talet. Tidskriften kom ut en gång i veckan under 13 år. Det måste ha varit ett enormt arbete att gå igenom alla artiklar som Elin Wägner skrev i den.
Elin Wägners artiklar kan handla om olika ting, men två områden var särskilt angelägna för henne, områden där hon verkligen ville påverka sina läsare: radikalpacifismen i Gandhis efterföljd och kvinnosaken. Gandhi och kväkarna blev, via fredstanken, grundpelarna för hennes religiositet i mogen ålder, men först 1936 anslöt hon sig till kväkarna.
Under 1920-talet publicerade Elin Wägner också ett antal romaner som exempelvis Den namnlösa (1922), Silverforsen (1924) och Svalorna flyga högt (1929). I dessa romaner belyser hon kvinnans situation i det samtida Sverige, och Birgitta Wistrand visar hur tidigare forskning oftast har knutit tolkningar av dessa verk hårt till Elin Wägners biografi, det havererade äktenskapet med John Landquist och brytningen med Sigfrid Siwertz, och att forskningen tenderat att se de medelålders kvinnliga huvudpersonerna som offer. Birgitta Wistrand skriver att hon i stället vill läsa dessa romaner som utvecklingsromaner, visa hur kvinnorna i romanerna får möjligheter till förändring och ökat livsrum. Hon talar om en ”visionär feminism” och tycks inte vilja ta ställning i den brännande frågan om särartsfeminism kontra likhetsfeminism.
Det är en lättläst avhandling utan alltför mycket tyngande teoretiskt bagage, oftare deskriptiv än egentligen analyserande. Vad man som läsare kan haka upp sig på är att Birgitta Wistrands väl snabbt växlar mellan de olika genrerna. Man skulle ha önskat att hon tydligare markerat när Elin Wägner är skönlitterär författare och när hon är artikelförfattare, kåsör eller något annat. Vad är fiktion och vad är fakta? När talar Elin Wägner själv och när gestaltar hon ett fiktivt skeende? Även Birgitta Wistrand kan stundom förfalla till att alltför lättvindigt sätta likhetstecken mellan verk och författare.
När detta är sagt skall samtidigt framhävas att Birgitta Wistrand har skrivit en avhandling som stimulerar till förnyad bekantskap med Elin Wägners romaner, och det är särskilt förtjänstfullt att hon lyfter fram alla dessa artiklar i Tidevarvet ur glömskan.