Orden räcker inte alltid till. När katolska tankar och förhållanden skall uttryckas på svenska, vet vi att ord och framför allt nyanser understundom fattas oss. Samma erfarenheter görs i andra sammanhang. När svenska förhållanden skall presenteras i europeiska sammanhang, går det inte alltid att översätta rakt av. Hur förklarar vi vad en folkrörelse är? Går det att förstå vad en utredning är? Vad menas med folkkyrka?
För att råda bot på okunnigheten om det senare har Uppsalahistorikern Björn Ryman, verksam vid Svenska kyrkans forskningsråd, som slutprodukt av ett nordiskt projekt om folkkyrkorna i ett europeiskt perspektiv gett ut en kortare presentation av de nordiska majoritetskyrkorna för en engelskspråkig publik. Det är en informativ och välskriven bok, som gärna kunde sättas i händerna på katoliker på väg in i den nordiska samhällsgemenskapen. Ryman har tagit god hjälp av sina nordiska teologkolleger Gunnar Heiene, Aila Lauha och Peter Lodberg. Ett perspektiv från Island saknas dock.
Björn Ryman påpekar i sin inledning att skillnaderna oftast brukar poängteras vid beskrivningar av de nordiska lutherska majoritetskyrkorna med deras fasta anknytning till staten. Dessa skillnader brukar understundom generaliseras med formuleringen ”Den norska kyrkan och dess kristna, kyrkan i Finland med sina väckta, den danska folkkyrkan och dess menigheder (församlingar) och Svenska kyrkan med sin svenska folkkyrka”. Föreliggande bok vill peka på de stora likheterna som den parallella och till stora delar gemensamma historien medfört och hur dessa kyrkor i sin samtida praxis mycket påminner om varandra. Här kan vi påminna om det numera självklara förhållandet att folkkyrkorna lever i full kommunion med varandra, inte minst genom den så kallade Borgådeklarationen från mitten av 1990-talet, vilken åtminstone i teorin medfört att man har en sorts konciliär gemenskap. Paradoxalt nog hindras de från att vara en och samma kyrka endast av det faktum som förenar dem allra mest, nämligen att de i så hög grad är knutna till den nationalstat som de verkar inom.
Efter en kort beskrivning av kyrkornas i Norden tusenåriga historia presenteras utvecklingen inom de enskilda kyrkorna från och med andra världskriget till idag. Här finns mycket som är gemensamt både i kontexterna (statskyrkosystem, demokrati, välfärdssamhälle, sekularisering) och i kyrkorna själva. Ett förhållande som i hög grad skiljer Svenska kyrkan från hennes nordiska systerkyrkor är hur kriget påverkat kyrkans ställning och inre liv. Även om parollen ”den svenska linjen är den kristna linjen” myntades i samförstånd i början på kriget, kom den inte att få några konkreta krigserfarenheter att relatera till. Annat var det i grannländerna med motståndsrörelser, förräderier, efterkrigsuppgörelser, offer och lidanden för nationens och rättfärdighetens skull. Sverige och Svenska kyrkan går ut ur krigstiden snarare med ett dåligt samvete, medan de nor-diska systerkyrkorna såg framtiden an kanske med alltför stora förhoppningar om ”en kyrkans vår” med fortsatt och förnyad uppslutning i folk- och sockenkyrkorna.
Det största enskilda kapitlet i boken är det om ekumeniken. Det handlar som sig bör om arvet efter Nathan Söderblom, Nordiska ekumeniska institutet, deltagandet i Lutherska Världsförbundets, Kyrkornas Världsråds och Europeiska biskopskonferensens aktiviteter samt om biståndsfrågor och om relationerna med kyrkorna i missionsländerna i tredje världen. I ett kort stycke refereras det till Andra Vatikankonciliet och Birgittajubileet. Anmärkningsvärt nog sägs ingenting om ekumeniken med andra kristna i de nordiska länderna. Här hände det ju mycket i lokalsamhället och på nationell nivå.
I ett avsnitt görs ett försök att fånga in något som med viss försiktighet kallas ”nor-disk spiritualitet” och ”nordisk teologi”. Framställningen av denna svårfångade materia blir ganska spretig. Här skrivs bland annat om hur ’kyrkan’ blir mer betydelsefull som teologiskt fokus, om ekumeniken med katolska kyrkan, diverse teologiska kontroverser, liturgisk förnyelse, olika väckelserörelsers framväxt. Kärnan i den lutherska teologin och hjärtpunkten i spiritualiteten kommer författaren inte fram till. Som utomstående trodde man att det förra inte minst skulle handla om rättfärdiggörelsen och nåden och det senare om ordets förkunnelse och sakramentens firande samt om hur detta sker i förnyade former.
Det avsnitt som måhända avslöjar mest om den ovan antydda paradox som hindrar de nordiska folkkyrkorna från att vara i fullständig kommunion med varandra är kapitlet om hjältarna – ”Nordic Heroes of Church and State” som det heter. Här beskrivs en kyrkoman och en politiker från varje land. Från Sverige är det Olof Palme som lyfts fram och, måhända litet oväntat, Anders Nygren. Den senare var förvisso en internationellt uppmärksammad teolog och ekumen, men på hemmaplan kanske främst ihågkommen som kvinnoprästmotståndare och den som förlorade kampen mot Ingemar Hedenius och hans filosofiska frontalangrepp på grunderna för teologins rationalitet. Andra hjältar som lyfts fram är Urho Kekkonen och Gro Harlem Brundtland. Att på detta sätt lyfta fram politiker, som inte hade någon särskild kristen övertygelse som utgångspunkt för sitt handlande, blir obegripligt om man inte ser det i ljuset av statskyrkosystemet. Varför inte Dag Hammarskjöld väljs som det självklara och mest lysande exemplet på en djupt kristet förankrad svensk statsman – dessutom i Nathan Söderbloms efterföljd – ter sig märkligt, särskilt som boken gavs ut under det hammarskjöldska jubileumsåret.