Vart tog religionsfriheten vägen?

Efter fem års utredande – i den senaste omgången – har Svenska kyrkans kyrkomöte den 28 augusti antagit regeringens principförslag om ändrade relationer mellan k-yrka och stat från och med den 1 januari år 2000. Beslutet som innebär en kompromiss har betecknats som historiskt, ty därmed förändras ett system som har rått i 400 år sedan Uppsala möte 1593. Vad som nu återstår är ytterligare utredningsarbete genom vilket Svenska kyrkans framtida status närmare bestäms.

I alla moderna stater har ett åtskiljande mellan stat och kyrka varit det normala. I vissa fall har staten och kyrkan därefter ingått avtal om samarbete på områden av gemensamt intresse som i Tyskland och Italien, i andra fall, som i Frankrike. har kyrkan och staten efter skilsmässan knappast några beröringspunkter alls. Oberoende av eventuella sannarbetsformer har statens förhållande till kyrkan präglats av den moderna formen av religionsfrihet. Den innebär att kyrkan är oberoende från och självständig i sitt förhållande till staten.

Förändringen innebär bl. a. att doper nu blir medlemsgrundande och att Svenska kyrkan själv kan

utnämna sina biskopar och viktiga ämbetsbärare, vilket måste ses som en berydande frihet för Svenska kyrkan själv och i dess relationer med andra samfund.

Ser man regeringens principförslag om ändrade relationer mellan kyrkan och staten, som kyrkomötet nu har accepterat i dess helhet, måste man emellertid konstatera att religionsfriheten inte är genomförd fullt ut. Av regeringens förslag och dess behandling av kyrkomötet framgår att regeringen avser att samfundet Svenska kyrkan också i framtiden skall höra till den offentligrättsliga sfären. Svenska kyrkan ges därmed ett konstitutionellt ”skydd” i avsikt att garantera ”en stabil och långsiktig reglering av kyrkans organisation”. Kyrkomötet framhåller att Lagen om Svenska kyrkan skall innehålla tydliga bestämmelser om kompetensfördelning mellan Svenska kyrkans lokala, regionala och nationella nivåer, liksom om vissa allmänna principer av betydelse för Svenska kyrkan såsom en öppen och evangelisk-luthersk folkkyrka med en demokratisk organisation och rikstäckande verksamhet.

Den tilltänkta förändringen av kyrka-stat-förhållandet kan kritiseras på flera punkter. Bristen på kon-

sekvens i genomförandet av religionsfriheten innebär i klartext att staten återigen och mot sin vilja

för att kunna åstadkomma en politisk lösning – ger sig in på religionens område, ty den avser att lagstifta om Svenska kyrkans inre angelägenheter, om dess struktur och dess trosbekännelse. Staten handlar därmed mot de i grundlagen fastlagda principerna för religionsfrihet och demokrati. Som tankeexperiment vore det intressant att låta en författningsdomstol (som inte finns i Sverige) pröva om statens ingripande i det som borde vara kyrkans egen sfär skulle tåla en sådan granskning.

Svenska kyrkan kommer alltså också i framtiden att vara beroende av staten genom ett avtal som den tilltänkta Lagen om Svenska kyrkan innebär. Att en kyrka söker trygghet hos den politiska makten och låter sin struktur och sin trosbekännelse garanteras av staten har skett tidigare under kyrkohistorien, men detta kan idag inte bidra till kyrkans trovärdighet i ett modernt sekulariserat samhälle. Den katolska kyrkan vet det av bittra erfarenheter. Den betalar fortfarande ett högt pris för att den har sökt och – här och var – fortfarande söker befästa sin dominerande ställning genom närhet till den politiska makten. Andra vatikankonciliet har tydligt sagt att ”kyrkan har ett uppdrag och ett kompetensområde som under inga omständigheter får förväxlas med det politiska samfundets och som inte är bundet vid något bestämt politiskt system”. Det är alltid på nytt en viktig uppgift för kyrkan att förverkliga principen för den moderna religionsfriheten: ”Det politiska samfundet och kyrkan är var och en på sitt område oberoende och autonoma.” (Ur Andra vatikankonciliets pastoralkonstitution Kyrkan i världen av idag, n. 76.)

När det gäller ekumeniska samtal, som skall leda till att vi närmar oss varandra, kan läget bli ytterligare komplicerat. Att i ett historiskt ögonblick, där ett närmande kyrkorna emellan alltmera framstår som den enda trovärdiga lösningen på kyrkornas dilemma i vår tid, binda upp ett samfund genom politiska beslut, leder till helt oöverblickbara konsekvenser.

I ett pressmeddelande från de fria samfunden heter det: ”Detta (kyrkomötets beslut) gör att ’statskyrkosystemet’ kommer att bestå. Kyrkomötet har inte i sitt beslut, lika litet som kyrkoberedningen i sitt betänkande, tagit tillräcklig hänsyn till att vårt land under de senaste decennierna på ett markant sätt utvecklats i mångkulturell och mångreligiös riktning. Denna utveckling, som vi ser som en rikedom, ger en samhällssituation som ställer krav på en konsekvent tillämpning av religionsfrihetens principer.”

De fria samfunden försvarar religionsfriheten inte enbart därför att de kämpar för att bli likaberättigade som en rättighet fastlagd i grundlagen, utan därför att de i större utsträckning har lärt sig att övervinna sin rädsla att hantera sin egen frihet.

Den nye ärkebiskopen av Wien, Christoph Schönborn, har (mot bakgrund av alla problem i Österrike under den senaste tiden) på en presskonferens presenterat en programförklaring, som har väckt allmän beundran, i vilken han utvecklar sin vision av en kyrka för vår tid. Han skriver: ”Kyrkan är med Andra vatikankonciliets ord antingen en trons, hoppets och kärlekens gemenskap eller också är den ingenting alls. Vad som gör henne levande är inte strukturerna – hur viktiga de än må vara – utan tron på Gud skaparen, tron på Jesus Kristus den uppståndne frälsaren, tron på den heliga Anden, som ger liv. Utan denna tro är kyrkan ingenting värd. Utan Jesu uppståndelse är vi en hopplös förening, utan kärlekens kraft rör kyrkan ingen och ingenting.”