Nedstigen i underjorden – Inanna som kvinnligt mön

Myterna – i ordets egentliga bemärkelse, betydelseladdade berättelser om hur världen fick sin nuvarande form genom gudomliga handlingar – är mönster där den troende människan kan känna igen sitt liv. Att leva i Kristi efterföljd har varit en levande verklighet för kristna i alla generationer, var tonvikten än var förlagd, vid eget lidande eller vid hjälpen till andra lidande; med-lidandet fyller den troendes hjärta och händer.

Främmande myter som mönster

Myten som mönster är ett behov som går långt utanför de verkligt troendes led. De för vilka den egna kulturens religion inte är en levande verklighet utan på sin höjd en socialt betingad form söker den kanske i andra religioner, främst i sådana som är helt främmande, helst döda, och därmed inte ställer krav på en konsekvent utformning av livshållningen i övrigt. Därför kan gudar från övergivna religioner leva vidare i nya funktioner. För västerländskt tänkande har de grekisk-romerska gudomligheterna visat sig ha en livskraft som möjliggör nya intolkningar. Venus och Bacchus blev lärda synonymer för sexualitet och berusning. På ett mer kulturfilosofiskt plan kom Apollon och Dionysos att stå för motsatta men kompletterande sidor av själslivet, för klarhet och ordning respektive extas.

Den ”uråldriga egyptiska visdomen” med Isis som främsta symbol har sedan den viktorianska tiden stimulerat allehanda teosofiska och andra spekulationer i det ockulta. De främreorientaliska gudarna har inte haft någon liknande genomslagskraft. Adonis, den greciserade formen av Adon, Herren, har sjunkit till korsordens nivå och blivit inget mer än en beteckning för en mycket vacker – och därför något tvivelaktig – ung man.Desto märkligare är Inannas återkomst.

Inanna

Den stora myten om Inannas nedstigning i underjorden och hennes räddning därifrån hade varit bortglömd i tusentals år, när arkeologerna under detta sekel började gräva fram rester av den sumeriska kulturen i södra Irak. (Den blomstrade under 3000och 2000-talen f. Kr., gick sedan under som självständig kultur men togs upp och ”översattes” av de semitiska folken i området, och själva det sumeriska språket förblev ett heligt tempelspråk i kanske tusen år efter att det hade upphört att vara ett levande och talat språk.) Mängder av lertavlor, ofta skadade och sönderbrutna, innehöll fragment av en rik religiös litteratur, och myten om Inanna blev föremål för särskilt intresse hos sumerologen Samuel Noah Kramer.

Att hon av semiterna jämställdes med gudinnan Ishtar och att planeten Venus var hennes synliga form visste man redan innan den stora myten om henne blev känd (se t. ex. på svenska Efraim Briem 1926, den populärt hållna framställningen Kultur och religion i Babylomen och Assyrien; där stavas namnet med två dubbla n, Innanna). Hennes brutalt sexuella karaktär skymtar i en dikt av Karl Vennberg från 1979 i samlingen Från ö till ö (numrerad alfabetiskt som g, en grov besvärjelse).

Att hon däremot har tagit steget ut från sin egen gudavärld och blivit ett mönster för kvinnlig invigning, för kontakten med de mörka, förlamande sidorna i själen och det bejakande av dem som behövs för att man skall kunna bli en hel människa, det är något nytt.

Detta är ett bärande motiv i Maria Bergom Larssons anteckningar i Nedstigning(1989) och åmnet för en jungiansk tolkning av Sylvia Brinton Perera, svensk översättning Inannas resa, 1991.

Myten

Myten berättar att Inanna, drottning av himmel och jord, beger sig till underjorden för att möta dess härskarinna, den mörka Ereshkigal. Inanna smyckar sig, som det anstår hennes makt, men vid var och en av underjordens sju portar måste hon lämna av sig ett av sina smycken eller klädesplagg. Naken och böjd kommer hon inför underjordens härskarinna, som kastar dödens blick på henne och hänger upp den döda kroppen på en spik.

Men Inanna har gett sin trogna tjänarinna i uppdrag att rädda henne, om det skulle gå illa, och hon i sin tur får hjälp av Enki, vishetens herre. Av smutsen under naglarna skapar han ett par könlösa figurer som han sänder iväg till underjorden, där de skall stämma in i Ereshkigals ångestrop.

Hon lider som vid en förlossning, men dessa medlidande varelser lockar fram hennes givmildhet. De får Inannas döda kropp, som de väcker till liv med livets föda och livets vatten.

Inanna lämnar underjorden, men inte ensam. Dödsdemoner följer henne för att skaffa en ersättare för henne; på annat sätt går det inte. Hennes tjanarinna och hennes båda söner klagar våldsamt över hennes död, och de blir skonade, men hennes man, herden och kungen Dumuzi, tronar stolt och oberört. Honom ger hon då åt dödsdemonerna, som fångar in honom till slut, trots att han förvandlar sig till både orm och gasell.

En enda står vid hans sida, hans syster, Geshtinanna. Inför hennes förtvivlade sorg bestämmer Inanna att döden skall delas mellan Dumuzi och systern, så att de skall tillbringa var sin hälft av året i dödsriket och den andra hälften i livet.

Kvinnomönster idag

Den sida av myten som nutida kvinnor har fäst sig vid är Inannas eget lidande och hur endast medlidande kan beveka Ereshkigal. Myten blev mer allmänt känd genom en bok som nu också har kommit i svensk översättning (Trevi, 1995) Inanna, himlens och jordens drottning, av Wolkstein och Kramer (på engelska 1983). Den är ett mycket ovanligt samarbete. Kramer är den sumerolog som har studerat myten och ställt samman olika fragment på lertavlor av den, medan Diane Wolkstein är både folklorist och hängiven sagoberättare för vuxna. Hon blev djupt tagen av myten, när hon mötte den, och lade ner långt arbete på att ge den en form som var verkningsfull vid muntlig återgivning (och den som någonsin har läst en ordagrann översättning av en myt från en främmande religion vet hur svårt det är att begripa vad det egentligen handlar om).

Det har blivit en högst tilltalande och tankeväckande bok (på 238 sidor), som återger myten i Wolksteins framställning och dessutom presenterar både samarbetet med Kramer och hela den sumeriska kulturen i sammanfattning samt ett omväxlande bildmaterial från tiden. Översättningen har också ett efterord av en svensk psykoterapeut, Marianne Nyman.

Terapeutiskt mönster

Hur djupt denna myt kan beröra en nutida kvinna i kris framgår tydligt av Maria Bergom Larssons Nedstigning, som handlar om en svår personlig självuppgörelse. Myten kom att visa henne till nödvändiga insikter, och själva boken är en sammanställning av dagboksanteckningar och presentation och översättning av den sumeriska myten, en i sanning originell uppläggning. I den lidande gudinnan ser hon en tidig bild av Kristi lidande och detta i en form som hon har lättare att identifiera sig med, eftersom Inanna själv är kvinna. ”Inanna gav försoningsmysteriet en kvinnlig uttolkning. Liksom Kristus var hennes liv en modell för Vägen och Sanningen” (s. 88).

Centralt blir mötet med Ereshkigal, som står för vreden, den förtärande hungern efter kärlek, den mörka sidan av Inanna. ”Plötsligt far jag en känsla av att hon pekar in mot själva smärtcentrum i många kvinnors identitetskris. Vår fredlighet, vår snällhet som inte självklart är ett moraliskt gott, utan kanske bara en avvärjande strategi för att dölja att kärleks fullbeten saknar substans eftersom den inte har kontakt med sitt djup. Bygger på bortträngning, inte på ett medvetet val” (s. 106-107). I ett efterord sammanfattar hon sina upplevelser av myten. Den blev en väg för kvinnlig initiering, men senare har hon sett den som en inre scen där olika krafter spelar upp. Dumuzis öde visar vad som händer när vi klamrar oss fast vid det manliga, vid intellektet. Det sista ordet far Enki, som försonar motsatser och förkroppsligar medlidandet. Det rör sig inte om allmän välvilja; myten ”visar hur vi ska göra för att ta den andres lidande på vår egen kropp, inte för att ersätta honom eller henne, utan för att dela.” Slutorden blir att bakom myten om Inanna anar vi ”en annan berättelse – den om den frånvarande visdomens gudom som blir närvarande i medlidande. Och därmed far kärleken att återvända från sin fångenskap hos döden. Och då är vi inte långt från det kristna evangeliet” (s. 132-133).

Utan dessa kristna övertoner framställs myten i en terapeutisk användning med jungiansk inriktning av Sylvia Brinton Perera: Descent to the Goddess, 1981. På svenska heter boken Inannas resa, flera svenska utgåvor sedan översättningen 1991. Här är det centrala motivet ”Att återvända till gudinnan för att förnyas i den feminina urkällan” (s. 1). Det är en suggestiv framställning- men som jungiansk psykologi i allmänhet begriplig i djupaste mening först när man har egna, självupplevda erfarenheter att läsa den genom.

Många kvinnor, inte minst de framgångsrika, ”patriarkatets döttrar”, saknar sin förnekade kvinnlighet. De känner sig osedda, de behöver ”symboler som visar det femininas fulla mysterium och potens och som kan tjäna som modeller för ett personligt liv” (s. 9-10) Inanna-myten handlar, bland annat, om att ”återvinna länge undertryckta värden och förena det högre och det lägre i ett nytt mönster […] en kontrollerad regression till de ursprungliga nivåerna, där de gamla mönstrens död och det autentiska, välgrundade, balanserade jagets födelse väntar oss.

Myten visar oss hur de mörka undertryckta nivåerna kan lyftas fram, och hur de kan fa plats i ett medvetet liv och radikalt ändra våra energimönster” (s. 14).

Gudinnorna står för ett bipolart mönster. Som en ny modell kommer Dumuzis syster, Geshtinanna, en symbol för ”vad som kan uppstå ur gudinnans möte med sin egen mörka syster” (s. 133). För att kunna bli hel som människa och kunna leva i en relation mellan likar måste den nutida kvinnan få ”tillgång till det fulla, ja demoniska, omfånget av den mörka Gudinnans affekter och kalla objektivitet […] en kvinna som är medveten om sitt eget värde, som kan stå fast, rotad i sitt inre djup och ändå vara kärleksfullt relaterad till det maskulina, både utåt och inåt; en kvinna som är villig att lida den mänskligt personliga aspekten av hela det spektrum som är Gudinnan” (s. 139-140).

Myten om Inanna kan alltså fungera för att ge kvinnor en bild att identifiera sig med och vinna kraft ur till omvandling och förnyelse genom mötet med dödens makter i den egna själen, smärtan i det undermedvetna, lidandet som en ofrånkomlig del av livet.

Ishtars nedstigande och den döende guden

En motsvarande skildring av den stora gudinnans nedstigande till underjorden finns i en assyrisk framställning. Där heter hon Ishtar (Isjtar, Istar) men är samma gudinna (synlig i planeten Venus, både kärlekens och krigets gudinna; en lättillgänglig översättning i Eliades antologi av religionshistoriska texter, From Primitives to Zen, 1967 och senare utgåvor, även pocket).

Där berättas hur Ishtar beger sig till underjorden; vid ingången hotar hon (olikt Inanna) att bryta sönder porten och släppa ut de döda, men sedan blir hon på samma sätt berövad alla sina prydnader och kläder, en vid var och en av underjordens sju portar. Under tiden upphör sexualdriften på jorden bland både djur och människor, och gudarna måste ingripa. En eunuck blir skapad (alltså en könlös varelse liksom motsvarande figurer i myten om Inanna) och lockar livets vatten av Ereshkigal, som dock blir rasande. Ishtar blir bestänkt med livets vatten och återfar kläder och smycken vid de sju portarna. Sedan kommer ett avsnitt om Tammuz, hennes ungdoms älskare, och hur han skall smyckas, en text som är svår att tolka entydigt. (Återfår också han livet, eller blir han firad som död?)

Medlidandets förvandlande kraft är här starkt nertonad, men gudinnans död och uppståndelse förblir ett centralt tema. Hur förhåller det sig då med de döende och uppstående vegetationsgudar som spelar en så stor roll i framställningen av främreorientalisk och egyptisk religion; Tammuz, Attis, Adonis, Osiris? Särskilt Frazer ägnade dem största intresse i sitt storverk The Golden Bough (även i svensk översättning av den förkortade formen, Den Gyllene Grenen). Problemet är att våra kunskaper är fragmentariska, huvudsakligen korta omnämnanden hos grekiska författare, och att det enda som framgår säkert är att man – eller snarare kvinnorna – under högtidliga och intensiva former begrät den döde guden vid en stor fest, ofta på sommaren.

Beläggen för att han skulle uppstå, liksom växtligheten återkommer till jorden efter vinterkölden eller efter den förtorkande sommarhettan, är inte hållbara. Den egyptiske Osiris återfår livet efter att ha blivit styckad, men han blir härskare bland de döda, inte de levande. Däremot finns det myter om gudar som försvinner och sedan återkommer. (En utmärkt och strängt kritisk översikt över detta suggestiva område ger Jonathan Z. Smith under uppslagsordet ”Dying and Rising Gods”, i The Encyclopedia of Religion, IV, 1987, red. Eliade.)

Litterärt

En annan funktion far myten i ett skönlitterärt sammanhang. Richard Adams, en stilens moderna mästare, med utpräglad dragning åt grymma fantasier, har skrivit en omfångsrik roman som utspelar sig i ett tänkt rike av närmast fornorientalisk karaktär, Maia (1984; svensk översättning i två delar, Maia, 1985, Flykten från Bekla: Maia 2, 1986); om den hade varit amerikansk, hade den marknadsförts som fantasy, men eftersom den är brittisk, behandlas den av förlaget som en vanlig roman. Ett av motiven är hämnd; en svart köpman från fjärran land har blivit rånmördad på uppdrag av landets mäktigaste kvinna och hans unga dotter såld i slaveri till en bordell. Eftersom ingen rättvisa finns att fa, planerar flickan, som har utpräglad hypnotisk förmåga, att själv hämnas, och styrka till detta förtvivlade företag finner hon i sin tro. Flera gånger i romanen åkallar hon sin gudinna, Kantza-Merada, och reciterar för sig själv långa delar av myten om hur gudinnan blir utplundrad vid underjordens sju portar och hur hennes frågor bara möter uppmaningen att tiga och sedan hur hennes döda kropp far liv och hon stiger upp omgiven av dödsdemonerna.

För flickan blir det centrala i myten att gudinnan genom att underkasta sig allt detta lidande, som hon slutligen blir räddad från, visar att också vi kan bli räddade.

En tidigare roman av R. Adams i samma miljö, Shardik (1974, svensk översättning 1977) handlar om en sakral björn – en utpräglad Messias i djurgestalt -och där omnämns i förbigående (kapitel 9) myten om Inanna, som stiger ner till underjorden för att be om ett liv och vid varje port blir hon efter hand fråntagen alla sina smycken och kläder.

Musikaliskt

Också inom den europeiska musiken har gudinnan fatt sin plats. Istar, den semitiska efterföljerskan till Inanna, blev redan för hundra år sedan ämnet för en fransk komposition av Paul d’Indy (Istår, symfoniska variationer, opus 42, 1896). Enligt en kommentar skildrar musiken hennes nerstigande i underjorden, genom dess sju portar, där hon blir avklädd, men den slutar i jubel.

Nu har turen kommit till den sumeriska gudinnan, i form av en sång av Michael Nyman, framgångsrik särskilt som kompositör av filmmusik. En kontratenor framför till viola hennes stolta ord om sin egen allmakt, översatta från sumeriskan, Self–laudatory hymn of Inanna and her omnipotence (1992), en ganska säregen musikalisk erfarenhet.

Lidande och med-lidande

Vad myten om Inanna har gett kvinnor av idag, är en kvinnlig bild av nerstigandet i döden inom den egna själen och av det djupa medlidandet som vägen tillbaka till livet. För somliga kan, som Maria Bergom Larsson visar i sina sista anteckningar, vägen gå vidare till Kristus.

Man kan fråga sig om kristendomen för de flesta idag har blivit så urvattnad och trådsliten att människor inte kan upptäcka dess djup, innan de har upplevt något liknande i en bildvärld som har kvar styrkan, det dödliga allvaret. Invigningen går de vägar som finns för själens okuvliga behov av

meningsfulla bilder. Måste för några vägen till Den Uppståndne gå genom en nedstigning med Inanna till underjorden?