Människosyn och etik

I ett pluralistiskt samhälle måste det finnas utrymme både för mångfalden och enheten. Mångfalden uttrycker det faktiska förhållandet, att det i många frågor råder åsiktsskillnader. Men samhället behöver också gemensamma värden som utgångspunkt för etisk reflexion och lagstiftning. I den offentliga debatten om medicinsk-etiska frågor har människovärdet och den humanistiskt/personalistiska människosynen framstått som två viktiga hörnpelare eller, om man så vill, en plattform för fortsatta etiska överväganden. Genetisk integritet (SOU 1984:88) kunde konstatera, hur plattformen redan är lagd i lagtexter, författningar, medicinsk-etiska koder och deklarationer.

Dess förefintlighet har också fastställts av Statens medicinsk-etiska råd, vars uppgift är att ”bevaka och diskutera den medicinska forskning, diagnostik och behandling, som är särskilt känslig för den mänskliga integriteten och som på sikt kan vara ett hot mot människovärdet”. I sin programskrift Etik – en introduktion (Etiska vägmärken 1, 2 uppl. 1992) gör Rådet några iakttagelser om människosynen:

”I vårt samhälle ansluter sig antagligen de flesta till den humanistiska (personalistiska) människosynen som innebär att människan är ett subjekt, ett jag, som har frihet, ansvar och mänsklig värdighet. Hon får aldrig enbart betraktas eller behandlas som medel. Människan är alltid ett mål i sig, vilket betyder att hon alltid kan göra anspråk på respekt för sin egen del.”

När nu Rådet i sin senaste skrift Människosyner återkommer till människosynsfrågan kunde man ha väntat sig en vidareutveckling av tidigare framförda uppfattningar. Boken innehåller åtta kapitel, av vilka tre är skrivna av Rådets egna medlemmar och återstoden av inbjudna skribenter. Men endast en av dessa åtta, Erwin Bischofberger, fördjupar i sitt kapitel ”Människan som person och aktör” innebörden i den personalistiska människosynen, de övriga anlägger andra aspekter.

Syftet med denna skrift förefaller vara att påvisa mångfalden av människosyner, vilket också pro

grammatiskt framgår av bokens titel. Starkast kommer det pluralistiska draget fram i Göran Hermerens och Gunnel Elanders bidrag. ’Människosyn’ är för dem en subjektiv uppfattning om människan. Den växer fram efter hand och den är föränderlig. Hermeren säger, att en person subjektivt förvärvar sin människosyn genom uppfostran, utbildning, upplevelser och erfarenheter. Det subjektiva draget förstärks av att han använder ’människosyn’ synonymt med ’människouppfattning’ och ’människobild’.

Gunnel Elanders åsikt är att ”det man varseblir hos människor är avgörande”. Det är den individuella människosynen som är viktigast i mötet mellan vårdare och patient. Trots att Elander är en av de få som antyder förekomsten av en faktiskt föreliggande människosyn i Hälso- och sjukvårdslagen reflekterar hon inte över dess innebörd och konsekvenser. Rimligen borde den väl styra sjukvårdens vardag och mötet mellan vårdare och patient och åtminstone korrigera varseblivningen. Om människosynen, med Hermerens definition, svarar på normativa, spekulativa och empiriska frågor kan inte det man varseblir vid första mötet med en människa förbli det helt avgörande.

Motpolen till det subjektiva synsättet finns hos Erwin Bischofberger och P C. Jersild. Utifrån västerlandets ide- och kulturtradition diskuterar Bischofberger människan som aktör och person. I dagens värld dominerar aktören över personen. Vad människan gör och uträttar ger henne värde. I den judisk-kristna traditionen framhävs dock motsatsen. Värde har människan som person genom det hon är och inte det hon gör. Här finns också förutsattningen för dygden, en genom övning förvärvad färdighet, som formar personens karaktär och etik.

Jersild tvivlar visserligen på möjligheten att redovisa en helgjuten och oföränderlig människosyn, men hans strävan är inte desto mindre att på grund av tillgängliga fakta och värderingar ge en version av en profan, icke-religiös människosyn. Faktabasen utgörs av darwinismens utvecklingslära, genetiken, förhållandet mellan arv och miljö och mellan determinism och fri vilja. Värderingarna framträder i etiken, där hos Jersild många intressanta och ibland kontroversiella tanketrådar löper samman.

Etikens grund söker han redan hos djuren. Inte bara människor utan också djur håller sig med moraliska regler, en etik om man så vill, som framträder i samlevnaden och föräldrarnas vård om sina ungar. Även altruismen har ett biologiskt underlag. Men om så lyckligt skulle vara fallet, är det inte lätt att förstå, varför det är svårare och tar längre tid ”att bygga upp och underhålla ett altruistiskt, socialt och osjälviskt beteende” hos människorna, medan motsatsen, egoismen och den omedelbara behovstillfredsställelsen inte behöver vårdas alls. Och vidare: om etikens förutsättning är den fria viljan, som är svår att bevisa hos människan och kanske måste antas som ett axiom, har då också djuren en fri vilja?

Bokens huvudtes är mångfalden av människosyner. Hermeren nämner inte mindre än sju utöver den personalistiska. Kajsa Ahlstrand skriver om den hinduiska, S. Parvez Manzoor om den på koranen byggda islamiska människosynen och Marianne Rasmuson anlägger ett genetiskt perspektiv, som i långa stycken sammanfaller med det Jersild skriver. Ibland uppstår helt onödiga konfrontationer mellan de olika människosynerna. Bischofberger är inte främmande för att människan ur andra perspektiv kan betraktas som biologisk, kulturell, samhällsbyggande eller andlig varelse. Den som bekänner sig till den humanistiska människosynen inser naturligtvis att människan också är en biologisk varelse och ett led i en utvecklingskedja.

Vilka konsekvenser får då mångfalden för den etiska bedömningen? Det tycks i boken råda enighet om att avvisa två ytterligheter, en fundamentalism som anser sig ha de rätta svaren på alla frågor och därför skall omvända andra, och en relativistisk, som är beredd till ständig omprövning. Lösningen ligger i att söka det gemensamma, som trots allt ändå finns i mångfalden. Hermeren säger sig hysa sympati för en viss personalistisk människosyn. Vården blir empiriskt bättre om patienter betraktas som subjekt, som aktiva, fria och skapande personer. Jersild omfattar människovärdet. Med Kajsa Ahlstrand anser han sig kunna konstatera förekomsten av gemensamma värden och normer i praktiskt taget alla kulturer såsom fördömande av dödande, våld mellan privatpersoner, incest, stöld, bedrägeri och liknande handlingar, vilka också avvisas i dekalogen. Marianne Rasmuson framhåller vikten av att människan drar upp gränser för sitt handlande. Allt detta är ingenting annat än uttryck för den klassiska föreställningen om en naturlig lag eller ett etiskt medvetande, som är tillgängligt för alla människor. Den är också förutsatt i Bischofbergers text.

Alltså finns trots mångfalden gemensamma faktorer och värderingar som bas eller plattform för etiken. Detta borde som konklusion dras fram i en ny upplaga av Människosyner. Dess värde skulle stärkas och syftet med den då framträda klarare.

HOLSTEN FAGERBERG

Etiska vägmärken 6. Människosyner. Statens medicinsk-etiska råd,

Stockholm 1994