Vatikanen, Israel och judarna

I samband med golfkriget och Iraks raketanfall mot Israel har återigen krav framställts på att den Heliga stolen skulle upprätta diplomatiska förbindelser med staten Israel. I syfte att skingra oklarheter som fortfarande finns offentliggjorde Vatikanen den 25 januari ett ställningstagande genom chefen för dess pressbyrå Joaquin Navarro Valls:

Under de senaste dagarna har det från olika håll återigen framkommit en viss förvirring beträffande frågan om förbindelserna mellan den Heliga stolen och staten Israel.

Den första oklarheten rör skillnaden mellan att ”erkänna” en stat och att ”upprätta diplomatiska förbindelser”. Här räcker det att konsultera ett standardverk i internationell rätt för att kunna fastställa skillnaden.

Det faktum att inga diplomatiska förbindelser finns mellan den Heliga stolen och staten Israel innebär inte att den Heliga stolen inte erkänner staten Israel.

Täta förbindelser

Det måste framstå klart att den Heliga stolen aldrig ifrågasatt staten Israels existens efter dess självständighetsproklamation. För detta finns en rad bevis: – Den israeliska delegationen inbjöds med den övriga officiella delegationen när påven Pius XII gravsattes, vid det högtidliga öppnandet och avslutandet av Andra vatikankonciliet liksom när påven Johannes XX1II gravsattes och vid den officiella högtidligheten då Johannes Paulus II tillträdde sitt ämbete.

– Mötet mellan påven Paulus VI och Israels president i Megiddo med anledning av påvens resa till det Heliga landet i januari 1964.

– Följande israeliska regeringsmedlemmar har besökt Vatikanen: utrikesminister Abba Eban (1969), president Golda Meir (1973), turistminister Moshe Kol (1975), utrikesminister Moshe Dayan (1978), utrikesminister Shamir (1982), president Simon Peres (1985).

– Vatikanens regelbundna kontakter med den israeliska ambassaden i Italien och de kontakter som den apostoliska delegationen i Jerusalem håller med Israels utrikesministerium. I detta sammanhang kan man erinra om att ärkebiskop Andrea Codero Lanza de Montezemolo, apostolisk delegat i Jerusalem, i fjol avlade ett besök hos Israels president Herzog.

– Påven har ideligen i sina offentliga interventioner beträffande problemen i det Heliga landet och i Mellanöstern hänvisat till staten Israel och dess behov av säkerhet. För att bara nämna några exempel:

– Ur det apostoliska brevet Redemptionis Anno av 20 april 1984: ”.. . För det judiska folket som bor i staten Israel och här bevarar så dyrbara vittnesbörd från sin historia och sin tro måste vi enträget bönfalla om den efterlängtade säkerhet och rättvisa fred som tillkommer varje nation och som är en förutsättning för liv och framsteg i alla samhällen.”

– Ett tal till ledarna för de judiska församlingarna i Miami, USA, den 11 september 1987:” … Efter den tragiska förintelsen har en ny epok i det judiska folkets historia börjat. Detta folk har som varje civiliserad nation rätt till ett hemland i enlighet med den internationella rätten. För det judiska folket, som bor i staten Israel och i detta land vårdar dyrbara minnen av sin historia och sin tro, måste vi kräva den säkerhet som är en rättighet för alla nationer och ett oavvisligt villkor för att ett samhälle skall kunna leva och utvecklas.”

–Tal till den diplomatiska kåren den 12 januari 1991: ”.. . som syftar på och samtidigt garanterar staten Israel rätta förutsättningar för dess säkerhet.. .

Man kunde invända att det här endast rör sig om ett implicit erkännande, men i internationell praxis sker i de flesta fall ett erkännande av stater implicit och kräver ur rättslig synvinkel inga högtidliga och uttryckliga förklaringar.

En helt annan fråga är frågan om diplomatiska förbindelser; sådana berörs av ett samspel mellan omständigheter och värderingar.”

Diplomatins spelregler

Diplomatiska förbindelser är frivilliga och juridiskt uttryckt ”ingen stat är förpliktad … att underhålla diplomatiska eller konsulära förbindelser med någon annan.” (Pallieri, Diritto Internazionale Pubblico, Milano 1962.) Om detta gäller för stater, gäller det i än högre grad för den Heliga stolen som inte är någon stat utan utgör ledningen för den katolska kyrkan. Den Heliga stolen är observatör vid FN, eftersom den inte är någon stat; men även om den vore en stat skulle det vara frivilligt att upprätthålla diplomatiska förbindelser.

Givetvis är Israel inte det enda fall där den Heliga stolen funnit det för gott att avvakta innan man upprättar formella diplomatiska förbindelser. Man kan som exempel välja några ännu mer uppseendeväckande fall där fastän inga diplomatiska förbindelser föreligger det skulle ha varit eller är absurt att påstå att den Heliga stolen erkänner eller erkänt en stat. Det gäller Sydafrika, Jordanien och Mexiko. Med Sovjetunionen har man nyligen upprättat formella diplomatiska förbindelser. Med Polen och även andra länder i östra Centraleuropa har man likaledes endast kort tid haft diplomatiska förbindelser. Sak samma gäller även USA. Däremot har den Heliga stolen givetvis alltid erkänt Förenta staterna. Beträffande vart och ett av dessa fall finns det eller har det funnits speciella men för den Heliga stolen väsentliga skäl härtill. Vad Israel anbelangar rör dessa skäl säkerligen inte teologiska utan juridiska aspekter.

Ytterligare en komplikation som man kunnat utläsa på olika ställen på senaste tid gäller begreppen den Heliga stolen och Vatikanstaten.

Det är den Heliga stolen som är subjektet i internationell rätt och personifikationen av kyrkans centrala ledning som under historiens lopp alltid har fått sitt erkännande i den aktiva och den passiva diplomatin.

Vatikanstaten är en liten territoriell företeelse som har till funktion att göra det möjligt för påven att utöva sitt ämbete och leda den universella kyrkan. Även om Vatikanstaten inte existerade som stat mellan 1870 och 1929 upprätthöll den Heliga stolen diplomatiska förbindelser med många stater.

Det är bekant att det sedan länge föreligger juridiska svårigheter att upprätta diplomatiska förbindelser mellan den Heliga stolen och staten Israel. Allmänt känt är också att det gäller de ännu inte avklarade svårigheterna med Israels närvaro på de ockuperade områdena, förhållandet till palestinierna, annexionen av den heliga staden Jerusalem, liksom situationen för den katolska kyrkan i Israel och de av Israel förvaltade områdena.

En tredje oklarhet föreligger om man inte tydligt skiljer mellan å ena sidan den religiösa och den politiska dimensionen, mellan den Heliga stolens förbindelser och attityd, och å andra sidan kyrkans förbindelse med judendomen.

De interreligiösa förbindelserna består och utvecklas: i december i fjol firade Den påvliga kommissionen för religiösa relationer med judendomen 25-årsminnet av konciliedokumentet Nostra aetate. Då deltog företrädare för de stora judiska världsorganisationerna. I detta sammanhang bör man erinra om påvens besök vid synagogan i Rom, hans möten med judiska grupper under hans resor i många länder i hela världen liksom även alla uttalanden mot antisemitism.

Mot staten Israel är den Heliga stolens attityd djupt respektfull liksom mot alla andra stater. I synnerhet hyser man åsikten att staten Israel måste skyddas till sin existens och säkerhet genom överenskommelser med andra stater i regionen. Den Heliga stolen vet också hur viktig förbindelsen med fädernas land och med staten Israel är för judarna. Men den Heliga stolen hyser också uppfattningen att den religiösa dialogen och respekten för det judiska folket och dess historia måste skiljas noga från politik. Det kommer klart till uttryck i ett viktigt dokument från 1985 av Den påvliga kommissionen för religiösa relationer med judendomen: De kristna måste förstå denna koppling mellan judarna och deras land, som ju är djupt rotad i den bibliska traditionen.. . Vad gäller staten Israels existens och politiska förhållanden måste dessa ses på ett sätt som i sig själv inte är religiöst, utan bygger på principer från allmän internationell rätt.

Synpunkter på ställningstagandet

Trots Vatikanens uttalande från den 25 januari upprepade Israels statsminister Shamir den 12 februari, inför en grupp kongressledamöter från USA, kravet att Vatikanen skulle erkänna staten Israel. Efter allt att döma åsyftade Shamir därmed på nytt att ett officiellt erkännande skulle ske just genom att den Heliga stolen upprättade diplomatiska förbindelser med staten Israel.

Spontant inställer sig i detta sammanhang två frågor: Varför lägger Israel så stor vikt vid diplomatiska förbindelser med Vatikanen? Och varför är staten Israel så avvisande inför Vatikanens folkrättsliga svårigheter med de ockuperade områdena, alltså förhållandet till palestinierna och annexionen av Jerusalem, liksom situationen för den katolska kyrkan i Israel?

Uppenbart tycks de båda parternas motiv för sina ställningstaganden vara svåra att förena. För Vatikanen innebär Israels ockupation av Västbanken och Gazaremsan (inklusive den arabiska delen av Jerusalem) en kränkning av internationell rätt, stadfäst 1948 av FN. Befolkningen i dessa områden har mist sitt hemland. Vatikanen erkänner att staten Israel faktiskt garanterar de kristna fri tillgång till de heliga platserna. Men samtidigt diskriminerar samma stat de inhemska palestinska kristna samfunden genom att kränka deras gamla rättigheter som härrör från ottomansk tid, genom att de fördrivs eller utsätts för svårigheter i sin undervisande och sociala verksamhet. Universitetet i Betlehem där arabiska kristna undervisas har ofta stängts och dess undervisning har förhindrats. På grund av sådana och andra övergrepp har därför alltflera palestinska kristna emigrerat.

Den katolska kyrkans ledning anser att upprättandet av diplomatiska förbindelser skulle förvärra ett bittert antijudiskt ressentiment bland de arabiska kristna – något som i sin tur kan öka risken för Israel. Den Heliga stolen har dessutom alltid ansett sig vara moraliskt förpliktad att framhålla olika folkgruppers rättsliga integritet varhelst den blir kränkt.

För staten Israel ter sig situationen annorlunda. Israel har aldrig accepterat FN:s delning av Palestina i två zoner. Kopplingen mellan det judiska folket och Palestina som dess hemland är djupt rotad i hela den judiska traditionen alltifrån biblisk tid. Så legitimerar Israel ockupationen av Västbanken och Gazaremsan och hänvisar även till den stadigt ökande judiska invandringen efter Shoa och andra världskriget.

Idag befinner sig Israel återigen i en situation där dess existens är hotad. De irakiska bombattackerna och de arabiska ländernas tilltagande fiendskap förebådar stora risker i framtiden. Därför är det förklarligt att Israel söker politiskt stöd och medling genom diplomatiska förbindelser hos en internationellt erkänd moralisk myndighet som den Heliga stolen.

Johannes Paulus II har flera gånger tillkännagett sin ”särskilda solidaritet med alla dem som i staten Israel under senaste tiden lider på grund av de avskyvärda bombattackerna”. Samtidigt kan man också erinra om vad påven sade 1987 till ledarna för de judiska församlingarna i Miami (jfr ovan) där han påpekade: ”Det som sades angående rättigheten till ett hemland gäller även det palestinska folket där så många är hemlösa och flyktingar … Alla berörda parter (i staten Israel), muslimer som judar och kristna, måste ärligt fundera över det förflutna. Det är på tiden att ivrigt söka sådana lösningar som leder till en rättvis, fullständig och varaktig fred i landet.” I klartext betyder detta: Enbart en folkrättslig överenskommelse mellan alla parter i det Heliga landet, inte enbart diplomatiska förbindelser mellan Vatikanen och staten Israel, kan åstadkomma en fredlig lösning på den ödesdigra konflikten. Man kan knappast förneka att Vatikanens attityd vittnar om klarsynthet.

Dialogen med judarna

Från den rättsliga och politiska fråga som är förknippad med staten Israel måste man särskilja kristendomens och den katolska kyrkans inställning och förhållande till judarna som folk och judendomen som trossamfund. Ingen kan i dag förneka de brott som har begåtts under historiens gång mot detta folk och mot deras tro också av kristna och i kyrkans namn. Men man borde observera den nya situation som uppkommit efter Andra vatikankonciliet och dess s.k. judedeklaration. Där förklarade kyrkan: ”Emedan kyrkan fördömer alla förföljelser … och betänker det gemensamma arvet med judarna och låter sig drivas inte av politiska skäl utan av evangelisk kärlek, beklagar hon djupt allt hat, alla förföljelser och antisemitiska manifestationer, i vilken tid och av vilka personer de än må ha riktats mot judarna.” Sedan dess har kyrkan påbörjat en – visserligen utomordentligt svår – men ytterst väsentlig dialog med judarna som sina ”äldre bröder” såsom Johannes Paulus kallade dem när han besökte synagogan i Rom. I detta sammanhang är det värt att notera att, när konflikten om karmelitklostret i Auschwitz rasade som värst, det var påven som framhöll det judiska folkets gudomliga utkorelse som förbundets förstfödda folk.

Hösten 1990 hölls på judiskt initiativ i Prag en internationell sammankomst där man formulerade ett statement om hur judar och kristna skulle kunna samverka i den aktuella, konfliktladdade situationen. Och med anledning av 25-årsdagen av judedeklarationen hölls i Rom ett tvådagars möte där påven gav uttryck åt sin förhoppning att dessa överenskommelser skulle bli allmänt erkända och accepterade varhelst mänskliga och religiösa rättigheter kränks. Antisemitism och rasism är en synd mot Gud och mot mänskligheten och alla människor är förpliktade att arbeta för fred. I detta sammanhang hänvisade han till den religiösa betydelse som det Heliga landet har för judarna. Men samtidigt betonade han också den roll som Jerusalem spelar för alla de tre religionerna: judendomen, kristendomen och islam.

Utan tvekan har på så vis kyrkan och judarna, kristendomen och judendomen börjat mötas efter århundraden av tvedräkt och ödesdigra konfrontationer.