Albanien regimen och religionerna

Illyrien och Epirus återfanns på den romerska kartan, där vi idag finner Albanien, ett land av Belgiens storlek, kuperat med isolerade dalgångar och höga berg uppemot 2 500 meter. Majoriteten av befolkningen härstammar från illyriska stammar. De flesta arbetar fortfarande inom jordbruket på statsägda gårdar eller kollektiv. Jordbruket är gammalmodigt och redskapen bristfälliga men en förbättring är i sikte. Kommunistregeringen införde järnvägar efter Andra världskriget, byggde fler vägar och installerade elektricitet på landsbygden samt införde obligatorisk skolgång. Den inhemska industrin befrämjades men dess kvalitet är låg och både priser och löner hårt reglerade.

En historisk återblick påminner om att turkarna under medeltiden trängde in i Albanien och ockuperade landet under nästan 500 år. Berlinfördraget 1878 innebar att hälften av territoriet tillföll Serbien och Montenegro. 2,5 miljoner albaner bor där idag och utgör därmed den tredje största etniska gruppen i Jugoslavien. När de allierade vid Versaillesfreden 1918 skapade Jugoslavien för att utgöra en motvikt till Tyskland ville man stycka Albanien också, men Woodrow Wilsons intervention och inflytande från påven Benedictus XV förhindrade detta. Mellan de båda världskrigen var Albanien först en republik och sedan en monarki under kung Zog 1 (1928-1939) och sedan ett lydrike under Italien. 1944 lyckades partisaner under ledning av Enver Hoxha skapa en ”folkrepublik”. Hoxhas ambition var en enad nation i vilken alla skillnader i levnadsstandard, härkomst, religion och seder eliminerats.

Om man jämför förhållandena i Albanien under kommunistisk ledning med tillståndet i landet före kriget finner man att samhället har gått framåt. Sjukvård, utbildning och industri har utvecklats men resultaten har uppnåtts med stor grymhet. Andra underutvecklade länder har kunnat ta jättesteg i sin utveckling utan att betala med mänskligt liv och mänsklig värdighet. Effekterna av förtrycket, den påtvingade kollektiviseringen och industrialiseringen märker vi nu. President Ramiz Alia yttrade vid de albanska kommunisternas nationalkongress i december i fjol: ”Hur är läget i Albanien idag? Politiskt mycket komplext, ekonomiskt allvarligt och med avseende på den allmänna ordningen mycket turbulent.”

Alias framställning talar för sig själv. Utan demokratisk tradition och marknadsekonomi leder det instabila läget Albanien obönhörligen mot ekonomisk depression, vilket i sin tur lätt kan åstadkomma kaos. Albaner hemma och i exil är oroade över detta och arbetar för att bevara enhet och ordning medan man fullföljer kampen för demokrati och frihet.

Det civila livet

När Alia talar om ”en komplex politisk situation”, avser han sannolikt de nya krafter som uppträtt på Albaniens politiska scen. Kommunistpartiet har ingen möjlighet vare sig att få eller behålla monopolet på makten längre. Det demokratiska partiet som i huvudsak består av desillusionerade intellektuella före detta kommunister, studenter och arbetare är de som allvarligast utmanar den dynasti som regerat i ett halvt århundrade. Men det finns även andra oppositionella grupper: det republikanska partiet, ekoxlogiska partiet, nationella partiet för religiösa grupperingar (sekter). Dessa grupper kräver mer utrymme i massmedierna för att kunna föra ut sitt budskap. Professor Arben Puto vid universitetet i Tirana har startat en övervakningsgrupp, ett forum för mänskliga rättigheter. Friheten att sluta sig samman i grupper komplicerar den politiska bilden men gör den även ljusare. Folkomröstningen fäller domen om tillräcklig mognad uppnåtts för politisk pluralism.

Religiös frihet

Kristendomen nådde Illyrien och Epirus redan under tiden för Paulus missionsresor och enligt traditionen via aposteln Andreas. Schismen mellan öst- och västkyrkan 1054 innebar att norra delen av landet höll fast vid den romerska kyrkan och södra delen kom under patriarkatet i Konstantinopel. Under den långvariga ottomanska ockupationen tvångskonverterades många albaner till islam. Idag är Albanien det enda europeiska landet med muslimsk majoritet. Denna uppgår till 68 procent av befolkningen. De ortodoxa utgör 19 procent och katolikerna 13. Katolikerna har trots sin minoritetsställning utövat ett starkt kulturellt och nationellt inflytande. Den ekumeniska andan förelåg långt före Andra vatikankonciliet.

En bokstavstroende ateism

De albanska kommunistledarna har olika social, religiös och intellektuell bakgrund, men deras gemensamma mål var att forma landet till ett kommunistiskt paradis. Ordförande Hoxha agerade snarlikt Pol Por i Kampuchea. Mänskligt lidande, död och offer för systemet negligerades. Det fanns ingen medelväg. Deras motto var: den som inte är för oss är mot oss.

På ett tidigt stadium eliminerade man med våld all opposition, men hinder kvarstod likafullt när man skulle skapa ett fullständigt uniformt samhälle, nämligen religionen och i synnerhet katolicismen. Regimen avsåg att utplåna allt religiöst inflytande på alla nivåer i det privata och offentliga livet snabbt och effektivt. Den stoppade alla katolska tryckpressar, upplöste alla katolska organisationer, illegaliserade alla religiösa påbud, konfiskerade klostren och förbjöd de religiösa ordnarna, stängde deras skolor och seminarier, bibliotek, sjukhus och samhälleliga institutioner. De religiösa ledarna förtalades, i synnerhet de mest frispråkiga, i en häftig propagandakampanj i syfte att misskreditera dem.

En fjättrad religion

Regimen fängslade och dömde lekmannaledare och prästerskap på falska anklagelser. Många av dessa dog framför exekutionspatruller eller i fångläger. En fängslad beskriver de svåra villkoren i sina minnen från lägertiden: ”Här är jag barfota i arbetslägret, med långt skägg, lappade byxor och bar överkropp. Min kropp är full av insektsbett och jag är alltid hungrig. Jag är utsliten men vid hälsa, en uppskattad arbetare med gott renommé, känd av en var som katolsk präst som ber för sina brott. Jag är bevakad eftersom jag anses som en farlig person. Guds faderliga försyn, osynlig och okänd för fångvaktarna, är alltid med mig och hjälper mig att övervinna ångesten” (jak Gardin, Banishing Godin Albania, Ignatius Press, 1988).

Med avsikt att ge sina aktioner ett legalt yttre presenterade regimen genom ett kraftfullt propagandamaskineri attacken mot religionerna som ett uttryck för folkets önskemål att bli kvitt vidskepelse och religiös bakåtsträvan. Eftersom italienska missionärer varit livaktiga i Albanien och landet lidit under Mussolinis styre under många år var det lätt att stämpla dessa som fascistiska eller Vatikanens agenter.

Den offensiv mot religionen som Enver Hoxha utlöste leddes av honom personligen intill hans död 1985 med ett slags besatthet och underlättades av det andliga och kulturella vakuum som rådde. Religionsförföljelsen förstörde relationer människor emellan inom familjer och sammanslutningar. Prästen Shtjefen Kurti avrättades 1972 för att han döpt ett barn i arbetslägret på föräldrarnas begäran och 1980 dömdes Anton Luli till många års hårt straffarbete för att han döpt sina brorsbarn. Traditionella andliga och moraliska värden som ärlighet, lojalitet, gästfrihet, respekt för föräldrar och familj, pietet för de döda och medkänsla med de svaga, allt sådant har förvandlats av kravet på lojalitet mot Kamrat Enver, Onkel Hoxha, eller kommunistpartiet.

Nya signaler

Hoxha lyckades ignorera omvärldens protester och dessa var inte heller alltför högljudda förrän Amnesty International och Puebla Institute, Minnesota Lawyers International Human Rights Committee och andra internationella människorättsorganisationer gick till attack. FN:s deklaration om religionsfrihet ledde till förhör beträffande Albanien först 1984 och effekten märktes inte förrän 1988. Vid den tidpunkten förnekade den nya Alia-regimen varje förföljelse på grund av religiös övertygelse och hävdade att religion vore en privatsak. Men de torde ha fått ge vika.

Den senaste tidens utveckling visar Hoxhas misslyckande i fråga om att fördriva religionen från folkets hjärta. Den uttalade känslan för tron, även hos dem som knappast fått någon undervisning och hos de odöpta kan illustreras med hjälp av prästen Simon Jubani. Han prästvigdes i hemlighet 1958 och kunde tjänstgöra i en avlägsen trakt till dess han fängslades och spärrades in under sträng bevakning 1964. När han befann sig i fängelse skrev han många kritiska brev till Enver Hoxha, berättar han nu. Det är ett under att de lät honom leva. Efter att ha frigetts 1989 började han tjänstgöra som präst igen. Den 4 november 1990, när han just döpt ett barn, kom en person och berättade att en församling på mellan fyra och fem tusen människor väntade på honom och att han skulle fira mässa på den katolska kyrkogården i Shokoder. Det var ”Alla själars dag”.

Han tackade först den tillfälliga församlingen: ”Ni påminde mig om att be för de döda. Jag har inte kommit till er med tron. Den bär ni i era hjärtan.” Under predikan uppmanade han till att förlåta och arbeta för en nationell försoning. ”Som kristna förlåter vi alla dem som förbrutit sig mot vårt folk, men vi kan inte glömma det offer som våra martyrer gjort för tron.”

På juldagen i fjol samlades omkring 3000 personer i den forna jesuitkyrkan i Shkoder, S:t Josef. Denna stora kyrka har av kommunistregimen upplåtits som lokal för marionetteater. Dit kom nu även muslimer och ortodoxa för att delta i mässan. Det lär finnas sammanlagt 28 katolska präster i tjänst. De är gamla och märkta av svält och sjukdom men har ändå återupptagit sina tjänster. En biskop har överlevt, men han är mycket medtagen och tillbakadragen. Ett antal ordensbröder finns också liksom ett fyrtiotal systrar.

Det förekommer ännu religiös diskriminering i Albanien. Regeringen släpper inte ifrån sig konfiskerade kyrkobyggnader. Men den nya konstitution som är under utarbetande uttrycker beträffande religionsfriheten: ”Staten erkänner rätten till religiös tro. Religiösa församlingar skall behandlas lika inför lagen.” (Art 33.) Artikel 54 tolkar religionsfriheten som en rättighet för individen att tro eller inte tro, att predika sin tro eller propagera för ateism. Detta upphäver censuren och de hårda straffsatserna som antogs i 1976 års konstitution som tillkom under ledning av Hoxha. Denna lag kodifierar hur långa fängelsestraff innehav av bibel eller ett krucifix åsamkade. I slutet av förra året ledde Alia den sittande kommissionen att förändra kurs från denna grymma policy.

Albanerna hade haft anledning att förvänta sig mer hjälp från utlandet. Exilalbaner världen över skulle behöva en biskop eller en generalvikarie, en legitim ledare. Den senaste ärkebiskopen av Shkoder och primas av Albanien, Gasper Thaci, dog 1946 i husarrest. De albanska katolikerna väntar fortfarande på en efterträdare.

Övers. och bearb. Anna Maria Hodacs