Argument mot invandring i Sydafrika. Ett brev till polska katoliker.

Sydafrikas katoliker har under de sista två åren noga följt händelserna i Polen. Vi beklagar de åtgärder som syftat till att undertrycka alla strävanden för betydelsefulla förändringar. Vi protesterar mot de grymma tvångsåtgärderna mot Solidaritet under föregående år och vi vill framhålla vår medkänsla med dem som vid denna tid kände sig tvingade att lämna Polen pga. de svåra ekonomiska problemen där eller den kommunistiska regeringens och de militära styrkornas outhärdliga förtryck.

Vår sydafrikanska regering har i likhet med andra varit snar att erbjuda det stora antalet polska flyktingar sin gästfrihet. För närvarande anländer varje vecka 50-60 polska medborgare, välutbildade arbetare och deras familjer, till Sydafrika. Strömmen väntas fortsätta under resten av året.

En varning till tilltänkta invandrare

Vi skulle vilja varna kommande polska invandrare beträffande situationen här och hjälpa dem som redan är här att förstå, vad som håller på att hända i detta land, och den roll de förväntas spela här.

Vi kan lätt föreställa oss, hur unga polska invandrare reagerar vid den första kontakten med ett land så olikt deras eget. Vi antar att de första intrycken hos dem väcker förvåning, om inte beundran, inför åsynen av ett uppenbarligen välordnat överflödssamhälle, fullt av lyckliga och sorglösa människor. Vilken kontrast mot Polen, som på detta avstånd måste förefalla grått, solfattigt och upptaget av bekymmer för livets nödtorft! Och framför allt styrs Polen av en regim, vars ideologi de flesta av dess invånare avvisar. Det är inte vår avsikt att förstöra detta – som vi medger – överdrivet ljusa intryck av Sydafrika genom att svärta ner det till oigenkännlighet. Därigenom skulle vi göra dem modfällda och göra uppgiften att börja om från början med sina liv ännu svårare än den redan är. Men vi skulle vilja bidra med några vägledande påpekanden till hjälp för nyanlända och framtida invandrare i deras sökande efter sanningen, ett sökande som är särskilt svårt i ett land där sanningen så omsorgsfullt förts utom synhåll för vita människor.

Kyrkan står i opposition till statens ideologi

Vi vill också bevara dem från den obehagliga chock det skulle innebära att plötsligt upptäcka, att katolska kyrkan står i stark opposition till den rådande statliga ideologin. En sådan chock skulle kanske inte bara verka omskakande och obehaglig; den skulle kunna framkalla någon form av protest – om inte uppror – mot kyrkan. För den som inte är insatt i situationen är det svårt att förstå kyrkans fördömande hållning till staten, en stat som uppger sig vara ett bålverk mot kommunismen och en beskyddare av ”den vite mannens paradis”. Så uppges några nyanlända polska invandrare ha beskrivit Sydafrika.

Varför -frågar sig kanske den polske invandraren – skulle kyrkan opponera sig mot staten? Står kyrkan på lärans grund i opposition till en stat som bereder sina invånare materiell välfärd? Är vi, polska invandrare från ett land där kyrkan kämpar mot staten, tillbaka där vi började?

Svaret på dessa frågor blir jakande. Tillsammans med nästan alla andra kristna trosriktningar fördömer den katolska kyrkan Sydafrikas nationalistpartis rasistiska ideologi. Det finns åtminstone tre goda skäl för denna ståndpunkt; det första har sin grund i kyrkans lära, det andra i församlingsbilden, medan det tredje är pragmatiskt.

Kyrkan lär att alla kristna måste tro att Gud skapade alla människor till sin avbild. Denna av Gud tilldelade värdighet måste respekteras hos varje människa, och det finns inga överlägsna eller underlägsna versioner av Guds avbild i mänskligheten. Därför är rasismen, som gör några överlägsna andra, från dogmatisk synpunkt inget annat än kätteri.

Församlingsbildens betydelse för kyrkans ställningstagande mot rasismen är tvåfaldig. För det första är mer än 80 procent av den katolska befolkningen svart. Om kyrkan försvarade de vitas maktmonopol inom ekonomi och politik, skulle den oåterkalleligen stöta bort majoriteten av sina trogna, och på det sättet skulle den blottställa kristendomens framtid i hela Sydafrika. Den polske invandraren kommer från ett land där kyrkans starka ställning till stor del grundar sig på dess förmåga att låta sig identifieras med nationens förhoppningar, och detta väl att märka i opposition mot en utifrån påtvingad ideologi. Polacker borde inte finna det svårt att förstå tyngden i detta argument.

För det andra är det kyrkans plikt att ställa upp och föra deras talan som saknar röst och att göra sig till tolk för deras önskemål som nu ropar utan att få gensvar därför att de är förbjudna att tala för sig själva. Om kyrkan bemöter de rådande orättvisorna med tystnad kommer den att identifieras med ett system som står för politisk övermakt och mänskligt förtryck.

Det pragmatiska argumentet grundar sig på föregångsfall i historien. Varhelst rasismens doktrin visat sitt fula ansikte har det oundvikligen lett till att man utnyttjat dem som hävdats vara underlägsna, och i dess mest extrema form till massförintelse av människor. På detta gav nazismens välde exempel för fyrtio år sedan.

Kyrkan har därför inga möjligheter till kompromisser med en ideologi som visserligen söker framstå som kristen, men som inte är mer förenlig med kristendomen än vad kommunismen är.

Apartheids grymhet

Därför måste katolska kyrkan fördöma rasismen. Under de sista trettio åren har kyrkan utfärdat herdabrev och andra dokument där den konsekvent analyserat rasismens skadeverkningar och uppmanat de trogna att göra allt de kunnat för att mildra rasismens ödesdigra följder, i synnerhet ifråga om mänskliga relationer. Den som ifrågasätter behovet av sådana förment meningslösa gester må erinras om det faktum att varje dag, månad och år har i sitt kölvatten en aldrig sinande ström av regeringsdekret och andra förordningar eller påbud som påverkar livet för miljoner hjälplösa svarta på ett sätt som inte sällan gränsar till onödig hårdhet eller lika gärna ren och skär grymhet. Låt den tvivlande också förstå, att oavsett och utan hänsyn till den omedelbara effekten av sådana uttalanden från kyrkan det måste betraktas som en del av kyrkans heligaste plikt, att vittna om sanningen.

Ett belysande exempel på förföljelse och grymhet utgör behandlingen på sista tiden av en del fackföreningar. I Sydafrika finns ett antal fackliga sammanslutningar med en målsättning liknande Solidaritets. Medlemmarna är till stor del svarta, och dessas antal har skjutit i höjden under de sista två åren vid alla större industricentra. De kräver bättre arbetsförhållanden och lika rättigheter för alla – svarta och vita – i ett Sydafrika fritt från apartheid. Ledarna för dessa icke rasistiska fackföreningar har utsatts för allvarlig förföljelse. De har hållits fängslade under långa perioder, torterats vid ett antal tillfällen, och nyligen avled en av deras ledare, dr Neil Agget, i fängsligt förvar. Katolska kyrkan har protesterat mot interneringar utan föregående rättegång och gjorde det så nyligen som vid sin senaste biskopskonferens, och den har givit dessa nya fackföreningar sitt stöd.

Ett annat exempel är förvisningen av människor till s.k. ”hemländer”. Svarta som i generationer har bott och brukat jorden i ett område förs bort från ”svarta fläckar” och anvisas en ny boplats långt från sina arbeten och på jordlotter som är för små, för torra eller för varma för intensivjordbruk. De som kan få arbete måste resa långt och männen leva åtskilda från sina familjer. Denna avsaknad av ett stabilt hem- och arbetsliv leder till hög sjukdomsfrekvens, undernäring och familjeupplösning. Resultatet av detta är en bitter och frustrerad ny generation svarta.

De som vill att kyrkans fördömande inställning till rasismen ska mildras kan hävda, att tron på en grupps överlägsenhet över en annan är ett utbrett fenomen och förekommer i många samhällen där raser blandas med varandra. Detta är sant, men sådana övertygelser eller fördomar utgör ett allvarligt hot mot fredlig samexistens inom sådana samhällen. I civiliserade länder arbetar regering och andra myndigheter för att eliminera den okunnighet som ger näring åt rasfördomar, och rasismen bekämpas med lagstiftning. Men som enda land på vår planet upphöjer och omhuldar Sydafrika rasismen genom att uppta den i landets grundlag. Enbart detta förhållande placerar Sydafrika i ett motsättningsförhållande till den övriga världen. Denna utgörs till sin majoritet av s.k. färgade folk som betraktar Sydafrikas lagliggjorda rasism som en förolämpning mot mänskligheten.

Visa Sydafrikas vita kärlek

När vi nu har ställt vårt förhållande till rasismen som dess fiende utom alla tvivel, vill vi undvika att ge det intrycket att detta fördömande är riktat mot Sydafrikas folk och i synnerhet att det skulle avse dess inslag av vita afrikaner. Detta är inte vår mening. I allmänhet antar nationer vissa särdrag som ett resultat av deras stöpning i historiens form. Härvidlag är de den slutliga produkten av en lång räcka av händelser som inte sällan tvingar dem att anta vissa kollektiva attityder. Om sådana attityder eller övertygelser av kristna anses vara moraliskt fel – som rasismen och kommunismen tvivelsutan är – följer därav inte med nödvändighet, att de människor som bekänner sig till dem är moraliskt korrumperade. Det är de inte. De är offer för det tryck de utsätts för av sitt eget samhälle som jämställer en avsägelse av sådana övertygelser med förräderi.

Det är emellertid varje kristens plikt att bekämpa felaktiga ideologier och omhuldade eller i lag skyddade fördomar. Fortfarande krävs emellertid att man visar kärlek och fördragsamhet mot just det folk som är insnärjt i sådana övertygelser och fördomar. Bara på det sättet kan vi kristna vänta oss bestående resultat.

Polska invandrare, som kommer från ett kommunistland, vet genom personlig erfarenhet vad det vill säga att leva i ett orättvist samhälle. De vänder sig med indignation mot de förmåner som medlemmar av kommunistpartiet tillskansat sig. De finner det omöjligt att tåla på moraliska grunder. Det finns därför inget giltigt skäl varför de skulle godta som normalt eller rimligt att Sydafrikas vita beviljar sig själva privilegier som går ut över och skadar andra. De anmärker kanske att medlemskap i det kommunistiska Polens styrande parti – åtminstone i teorin om också inte i praktiken – utgick ifrån särskilda egenskaper som redbarhet, personligt engagemang, energi, initiativförmåga och ärlighet. Så är inte fallet i Sydafrika, där status och privilegier beror enbart av ens hudfärg.

Utvandringen från Polen till Sydafrika kan kort sägas innebära övergången från en ställning som underprivilegierad till tillhörighet till en privilegierad klass. Denna förändring ålägger invandraren stora förpliktelser. Vi tror att det är på sin plats att innan vi avslutar denna vägledning varna polska invandrare för ett antal fallgropar, som de lätt kunde hamna i.

1. Risken att bli förledd: Kontrasten mellan Polens levnadsstandard och Sydafrikas är så stor, att den lätt skulle kunna leda till en farlig berusning med materiella ägodelar och njutningar. Människans värdeskala kan lätt komma att ändras till förmån för materiella framgångar. Om hon samtidigt mottar och kan tillägna sig mindre andliga, kulturella och konstnärliga impulser och idéer än tidigare, skulle detta lätt kunna leda till ohejdad och krass materialism.

2. Att äga privilegier utan att ha ansvar: Detta finns inbyggt i ställningen som invandrare vars främlingskap hänvisar honom till att spela en marginell roll i mottagarlandet utan något ansvar gentemot detta land. Med tiden vänjer man sig vid denna situation, godtar den som normal och gör inga ansträngningar för att bli inlemmad i samhället och dess liv. Eftersom människor i allt väsentligt är samhällsvarelser, är en ställning som privilegierad utan motsvarande ansvar dödligt farlig för individen och samhället.

3. Att missförstå attityder hos de svarta och anta rådande vita attityder: Det är viktigt att man förstår, att många svarta betraktar invandrarna med misstänksamhet och fientlighet. Skälen är lätta att finna. Det finns en stor reserv av arbetslösa svarta i Sydafrika – mer än två miljoner. Dessutom arbetar de flesta svarta i lågstatusyrken, som inte kräver utbildning, och mot liten betalning. Men invandraren far vid sin ankomst ett bra och relativt välbetalt arbete, som ofta innebär en ställning överordnad svarta.

På utbildningens område har invandrare möjligheter som nekas de svarta. Dessas skolsystem är varken kostnadsfritt eller obligatoriskt, och det har medvetet utformats så att det är underlägset med påföljd att mindre än en procent av de svarta far gymnasieutbildning. Resultatet har blivit ett otillräckligt antal svarta i stånd att ta de kvalificerade arbeten som finns. På det sättet framstår det som nödvändigt att uppmuntra invandrare från Europa till att ta dessa arbeten. Invandrarnas barn kan gå in i det kostnadsfria skolsystemet för vita, där man lägger ner 724 rand per år på varje elev, vilket ska jämföras med 70 rand för ett svart barn.

Invandrare far också bostad och kan fritt flytta från en stad till en annan, liksom fritt återvända eller köpa sig en bostad på den nya orten. Men svarta far bara bo i vissa avgränsade områden, där bostäderna långt ifrån räcker till och människor är trångbodda. De far inte flytta fritt från en stad till en annan och söka arbete eller bostad. Många tvingas i praktiken att dela på bostaden, och det förekommer att tolv eller flera trängs i tre rum och kök.

En annan fördel som invandrare har framför svarta är att de kan bli medborgare i landet efter två års bosättning där och alltså få rösträtt. Ingen svart har rätt till sydafrikanskt medborgarskap, och de far bara tillhöra s.k. ”hemländer”. För närvarande håller fler och fler svarta på att förlora de få rättigheter de har i Sydafrika. De blir statslösa, som vägrar att erkänna det ”hemland” de godtyckligt fatt sig tilldelat.

African National Congress, den förbjudna organisation som far allt större stöd från de svarta, har på senare år valt ut vissa strategiska anläggningar för sabotage. Bland dess ingår SASOL:s oljeanläggningar och åtskilliga kraftstationer. Polacker far ofta anställning på dessa platser liksom i fabriker som framställer stål för vapenproduktion eller i gruvorna. Alla dessa anläggningar har strategisk betydelse för upprätthållandet av det nuvarande politiska systemet. Polska invandrare som arbetar där kommer alltså att av befrielserörelser bli betraktade som medhjälpare till Sydafrikas förtryckarregim och som motståndare till befrielserörelsens berättigade strävanden.

Vi hoppas att dessa nyktra fakta ska hjälpa invandrare att förstå, varför de svarta inte välkomnar dem till Sydafrika, och varför man kan få möta fientlighet på sin arbetsplats. Vi skulle emellertid vilja tillägga, att svarta i allmänhet är varma och vänliga när de bemöts som jämlikar.

4. Den fälla som består i att man godtar Sydafrika som ett i alla avseenden normalt land: Denna syn på landet, som många invandrare lägger sig till med, är bevisligen felaktig. Sydafrika är inte ett normalt land. Om det vore det, skulle det styras till det bästa för dess folk. Men den nuvarande regeringen betraktar inte de svarta invånarna som en resurs för landets välstånd. De kan förbrukas. Analfabetismen är förhärskande. Sjukdomar som beror på undernäring och usla sanitära förhållanden härjar bland befolkningen. Invandringen av vita tekniker från andra länder kan inte undvaras när det gäller att förse landet med arbetskraft, som har de kvalifikationer regeringen vägrar att bestå sina egna svarta medborgare. Resultatet av detta är, att de vita lever i ett samhälle utan konkurrens med onormalt höga löner.

Vi har försökt att kortfattat ge en uppfattning om de frågor som hänger samman med utvandring till Sydafrika. Otvivelaktigt har Sydafrika många lockande drag, och dessa är väl kända överallt. Vi förnekar dem inte men anser det bara vara rimligt, att man förklarar hur de ter sig i det motsatta perspektivet. Vi hoppas att både kommande och nyss anlända invandrare noga ska väga dem mot varandra. Om ni redan har bestämt er för att komma hit, ber vi er att skaffa er löpande information om den verkliga kamp som fortgår i detta land. Håll kontakt med oss och var uppmärksamma på vad biskoparna här säger.

Redan 1972 antog Kyrkornas världsråd vid sitt möte i Utrecht följande resolution angående vit invandring till södra Afrika:

”Södra Afrikas vita minoritetsregimers politik att uppmuntra vit invandring till dessa länder syftar till att bibehålla och stärka existerande rasistiska förhållanden. I Sydafrika far t.ex. det stora inflödet av kvalificerad arbetskraft till resultat att det blir arbetslöshet, och också att den svarta befolkningen hålls kvar på den undre delen av yrkesskalan. I några fall, som i Cabora Bassa- och Cuneneprojekten, ingår sådan invandring i långsiktiga planer med målsättningen att ge de nuvarande regimerna ökat stöd mot befrielserörelsernas alltmer framgångsrika kamp.

Centralkommittén uppmanar därför alla medlemskyrkor och dem som arbetar med Programmet för rätt och arbetsliv att starta kampanjer i syfte att förhindra vit invandring till Sydafrika, Namibia, Zimbabwe, Angola, Mozambique och Guinea-Bissau, länder som upprätthåller och fördjupar rasdiskriminering på arbetsmarknaden” (Kyrkornas världsråds centralkommitté, den 13-23 augusti 1972, Utrecht, Nederländerna, ss 30-31).

Sydafrikas katolska biskopskonferens

Övers. Bror-Ivan Johansson