Den evangeliska Lutherbilden idag

Om jag har förstått saken rätt, så har det efter andra världskrigets slut inträtt ett avsevärt brott med den dittills rätt enhetliga Lutherbilden. Först och främst blev den nationella Lutherbilden så diskrediterad att den troligen för all framtid far anses höra det förflutna till. Naturligtvis

fanns det hos Luther nationella inslag, som i synnerhet till en början delvis bestämde hans kamp mot påvedömet. Sådana tankar låg då i luften. Men det tycks helt omotiverat att i detta vilja se det väsentliga i Luthers avsikter och verk. Den nationella komponenten, försåvitt den alls möter hos Luther, är mer bisak än kärna.

Men också den konfessionella Lutherbilden är idag överspelad. Anledningen därtill är de senaste decenniernas möte med den romersk-katolska kyrkan, i synnerhet efter andra Vatikankonciliet, men också den ekumeniska diskussionen överhuvud. En följd av denna utveckling är att man från evangelisk sida inte kan uppträda rätt och slätt med en överlägsen attityd, utan – med all tillbörlig tacksamhet för de rikedomar som reformationen och särskilt Luther har fört med sig – också ser vissa svagheter och brister i den egna konfessionen, åtminstone som en fråga som måste ställas och inte far bortträngas. De punkter som det här gäller träffar kärnan i de katolskevangeliska skiljaktigheterna, närmare bestämt nattvarden i lära och praxis, men också ämbetsfrågan, inklusive biskops- och även påveämbetet, samt den vidare frågan om traditionen.

Inför dessa problem måste den evangeliska teologin ställa frågan om inte Luther och reformationen, vilka de ursprungliga motiven än har varit i stridens hetta, inte i verkligheten har lett till en reduktion av vissa moment i den kristna tron. Hur riktig och berättigad betoningen av trosmomentet än må vara, så har det dock inom protestantismen kommit till en viss nedvärdering av det sakramentala. Något liknande gäller också de andra områdena vi nämnde. Från evangeliska sidan kan man inte längre dryfta dessa ting utifrån en hållning av beati possidentes, utan man måste åtminstone fråga sig hur det har kommit till dessa avkortningar. Den välkomna öppenheten om kontroversfrågorna mellan de olika kyrkorna har enligt min mening lett till en viss osäkerhet om Lutherbilden. Visst kan man som tidigare hävda att Luther, med sin protest mot traditionens primat inom många senmedeltida riktningar, hade rätt; men man måste nog också medge, och man gör det mer och mer, att frågan om traditionens legitimitet och rangplats därmed ingalunda är besvarad för alltid.

Alltså tycks det som om vi inte längre kan tala om en enhetlig evangelisk Lutherbild. För denna översikt far ett sådant konstaterande den konsekvensen, att vi måste försöka klarlägga det väsentliga i dessa differenser. Det skall här ske så, att vi bedömer några grundläggande aspekter i Luthers teologi och fromhet samt ser på Luthers ställning i dagens reformationshistoriska forskning.

Koncentration

Genom sin teologi och sin fromhet intar Luther nu som förr en ojämförlig ställning i evangeliskt kyrkoliv och teologi. De starkt polemiska aspekterna hos Luther har idag inte samma betydelse som förr, utan dem sätter man stillatigande inom parentes, eller man utsätter dem för en försiktig kritik.

Det sagda framgår tydligt av tillvägagångssättet när man skriver dogmatiska läroböcker. Det torde inte finnas en enda evangelisk dogmatik, eller en enda avhandling om något speciellt problem, där man inte hör Luther om hans uppfattning och formulerar den egna positionen med ständig referens till denna. Detta är alls inte bara en formsak. Luthers auktoritet baserar sig i den lutherska kyrkan och teologin inte på något läromässigt beslut. De evangeliska bekännelseskrifterna innehåller visserligen också några skrifter av Luther, nämligen de schmalkaldiska artiklarna och de båda katekeserna, men därutöver finns också Confessio Augustana liksom Apologien och konkordieformeln i denna corpus. Luthers viktigaste skrifter, t.ex. ”Om den trälbundna viljan”, är inte upptagna bland bekännelseskrifterna. Och ändå finns där vissa diskussioner om gudsbegreppet som förmodligen har haft den största betydelse för evangelisk teologi och fromhetslivet, större betydelse än de officiella bekännelseskrifterna. Luthers Stora katekes kan visserligen gälla som en knapp sammanfattning av viktiga lutherska grundtankar, men många viktiga aspekter i Luthers teologi nämns där inte med ett ord.

Att Luthers ställning är obruten beror på den sakliga tyngden i hans tänkande. Detta i sin tur beror på hans oerhörda teologiska koncentration. Hos knappast någon annan teologi i hela kyrkohistorien förs man så snabbt och konsekvent rakt in i mitten av de teologiska frågorna. Denna koncentration finns redan i början av hans föreläsning av Romarbrevet 15:15-16. Där säger Luther: ”Summan av detta brev är: att förstöra, utrota och förinta all köttets vishet och rättfärdighet (må den i människors ögon, också i våra egna, synas aldrig så stor), hur mycket den än må ha övats av hjärtat och med uppriktigt sinne, och att inplanta, upprätta och förstora synden (hur litet den än må tyckas vara förhanden och hur mycket man än tror så om henne).” Här möter man redan den nya radikala uppfattningen om synden, som förvisso kan diskuteras kontroversteologiskt, men som dock utgör ett genombrott gentemot bagatelliseringar av läran om synden och på ett nytt sätt visar människans dödsbestämdhet och intighet. Här och på liknande ställen blir roten i det reformatoriska tänkandet blottlagd och leder till ett nytt medvetande: hoten som trons livsform, sann självinsikt, förskräckelsen inför den evige Guden. Likaså förmådde Luther redan i romarbrevsföreläsningen på ett nytt sätt tala om Guds rättfärdighet och nåd: denna tematik synd-nåd, lag-evangelium, dom-evangelium, men också formeln ”samtidigt syndare och rättfärdig” formuleras redan här, för att sedan varieras i otaliga former. Den teologiska koncentrationen hos Luther, som formuleras redan 1518 med orden ”korsets teologi”, visar sig också i polemiken mot Erasmus. Knappast hos någon annan teolog finner man de centrala aspekterna i kristen lära och förkunnelse uttryckta med sådan tyngd.

Det samma torde också gälla på fromhetens område. Det är förvånande att Luther mitt i polemiken med Rom 1521 kunde skriva sin utläggning av Magnificat, som fortfarande är en pärla i meditationslitteraturen, inte minst genom sina utsagor om jungfru Maria. I Luthers brev, predikningar och andra ord som traderats i hans Bordssamtal finns oändligt många själavårdarerfarenheter uttryckta. Hans ”Sermon om dödsberedelsen” (1519) avslutas med orden: ”Se nu, vad skulle din Gud göra mer för dig, så att du villigt anammar döden, icke fruktar den, men övervinner den? Han undervisar dig och ger dig i Christo livets, nådens, salighetens bild, så att du inför dödens, syndens och helvetets bild icke skall vackla. Han lägger därtill din död, din synd, ditt helvete på sin älskade Son och övervinner dem åt dig, gör dem oskadliga för dig. Han låter därtill dödens, syndens och helvetets anfäktelse övergå sin Son, han lär dig att dig därtill hålla och gör dem oskadliga och uthärdliga” (Cl. 1, 173, 18-24). Här heter det också: ”Du måste dock låta Gud vara Gud, som vet mer om dig än du själv” (Cl. 1, 166, 27 f.). Denna sermon torde än i dag vara en av de bästa skrifter som man kan ge en döende till förberedelse för den sista svåra vägen.

Inte underligt då, om Luther än idag har en helt dominerande plats i evangeliskt fromhetsliv. Så gott som samtliga protestantiska fromhetsriktningar sedan reformationen åberopar sig på Luther eller gör åtminstone anspråk på att föra hans intentioner vidare. Det gäller om den s.k. reformortodoxien på 1600-talet, över Speners pietism, över Zinzendorf eller den radikale pietisten Gottfried Arnold ända fram till skilda riktningar under detta sekel. Visserligen kan man fråga sig om inte detta ständiga refererande till Luther till slut blir för mycket av det goda. Här skall bara konstateras att varje ny fromhetsriktning har gjort anspråk på arvet från Luther.

Omprövningar i forskningen

Frågan vilken bild dagens reformationshistoriska forskning gör sig av Luther är naturligtvis ett problem som företrädesvis behandlas av fackmännen. Men därutöver får forskningens resultat

naturligtvis starka återverkningar på menige mans uppfattning.

Här kan man konstatera en avsevärd förvandling i bilden av Luther och reformationen under de senaste decennierna. Visserligen ser man nu liksom förr Luther som den viktigaste och mest betydelsefulla reformatorn. Naturligtvis har man hela tiden vetat att Luther inte ensam åstadkommit reformationen. Det nya är att man tydligare ser de många trådarna mellan sociala spänningar och politiska reformrörelser å ena sidan och de reformatoriska krafterna å den andra. Den forskningen sker huvudsakligen med socialhistorisk metod.

Särskilt viktiga är här de s.k. orsakerna till reformationen. Bland dessa har man tidigare framför allt räknat medeltidskyrkans förfall, i synnerhet den romerska kurians, men också höga prelaters rent världsliga ämbetsutövning, ordenslivets dekadens, avlaten i praxis och många excesser i helgon- och relikkult. I dag framstår dessa orsaker i ett mycket mer svårtydbart läge. Man måste ställa dem mot bakgrund av den teologiska utvecklingen. Därvid kan man konstatera ett pågående förfall i det dåtida teologiska arbetet. Men det fanns också ansatser från den utgående medeltiden som obrutna leder över till tidig reformatorisk teologi. Ett viktigt exempel: Lutherforskningen kan konstatera en tydlig kristocentrisk koncentration i de tidiga exegetiska föreläsningarna. Som exegetisk prestation rör det sig här faktiskt om ett genombrott av största betydelse. Men på många områden kan man redan under senmedeltiden tala om en kristologisk koncentration. Ett utomordentligt exempel är Matthias Grünewalds Isenheim-altare, men man kunde lika gärna peka på Lukas Cranachs många Kristus-bilder i Wittenberg. Man kunde också dra fram andra exempel från augustineremiternas teologiska historia. Senmedeltid och reformation står i förhållande till varandra i ett kontinuerligt och ett diskontinuerligt samband, det måste man idag konstatera. Luther företräder gamla traditioner, men gör det på ett nytt sätt.

Konstaterandet kan utsträckas till de andra reformatorerna. Melanchton, Bugenhagen, Zwingli, men också män som Müntzer är starkt präglade av senmedeltida tradition. Tidigare har man mest sett dem som Lutherlärjungar som sedan vid en viss tidpunkt inte längre anslutit sig till den ena eller andra lutherska tanken, varför det har kommit till en brytning. Dessa män har förvisso i Luther sett en lärare och ledare, men det vore en överförenkling att helt sonika se dem som Lutherlärjungar. Samma sak med Karlstadt, en gång Luthers mentor, senare hans motståndare från och med Luthers Wartburgvistelse. Idag kan man se på Karlstadt som en tidig företrädare för en evangelisk, puritansk kristendom, som visserligen en tid stod inom Luthers trollkrets men sedan frigjorde sig, eftersom de båda männens mål inte gick att förena.

En annan viktig detalj där nutida reformationshistoria har kommit till en delvis annan syn på Luther är reformationens utveckling i städerna. Reformationen var som bekant på 1500-talet särskilt framgångsrik i riksstäderna. Detta brukar idag ses i samband med konflikter inom städerna under 1400-talet och tidigt 1500-tal. De lägre skikten krävde medbestämmanderätt, patriciernas ställning ifrågasattes, skråna ville ha ett ord med i laget.

I detta spända sociala läge trängde det reformatoriska budskapet fram. Uppfattningar som läran om det allmänna prästadömet, som Luther själv kommit fram till genom sin dopteologi, blev i denna situation politiskt-socialt sprängstoff. I många, men inte alla, städer vann det reformatoriska budskapet anklang bland de uppåtsträvande skikten, under det att de makthavande stod i förbund med det högre prästerskapet och klostermyndigheterna, ofta redan genom släktskap men också genom ekonomiska engagemang. Det förstår sig självt att städernas magistrater till en början försökte undertrycka den reformatoriska rörelsen, under det att de undre skikten nu hade fatt det avgörande lösenordet i sina händer, citat i form av slagord ur Luthers viktigaste skrifter.

Liknande iakttagelser kan man nu göra på andra områden inom reformationshistorien. Man måste idag skildra Luthers förhållande till sina furstliga främjare på ett nytt sätt. Utan att helt enkelt hävda att den teologiska utvecklingen är uttryck för de politiska intressena, så gäller det ändå att se hur intimt dessa båda storheter är sammanflätade.

Kanske kan man uttrycka saken så att Luther i viss mån var en katalysator, en vattendelare mellan olika strömningar och traditioner, men inte en som varit upphovsman till alla dessa krafter. Den reformatoriska rörelsen hade många ansikten, precis som det samtidigt fanns många riktningar och tendenser på politikens och den allmänna kulturens områden.

Hur kommer det sig då att Luther helt enkelt framstår som kyrkans Reformator? Fortfarande kan vi svara att detta beror på hans djupa och genomtänkta teologi. Men det svaret räcker inte för att förklara Luthers ställning. Han uppnådde sin oöverträffade ställning genom lyckliga omständigheter. Annorlunda uttryckt och tillspetsat: i politiskt hänseende företrädde Luther en teologi som för furstarna och städerna tycktes vara, och också verkligen var, praktikabel. Denna teologi öppnade dessutom nya vägar till ökat inflytande för furstarna. Detta främst när det gäller sekulariseringen av kyrklig egendom. Också om sådana konfiskeringar kom fattigvården eller präst- och lärarlönerna till godo, har dock sekulariseringen stärkt de världsliga myndigheternas makt. Det vore helt fel att säga att Luther utvecklat en teologi för att göra furstarna till lags. Sådana anklagelser hör man numera inte ens från marxistiskt håll. Utvecklingen var mycket mer komplicerad än så: hans personliga utveckling, hans ojämförliga författarskap, den antipati mot Rom som låg i tiden, de sociala spänningarna, som lätt kunde leda till avgörande förändringar, ständernas strävan efter inflytande och självständighet, den påtagliga ångesten för den eviga domen och viljan att göra goda gärningar. Luther har inte alls gett något patentsvar på alla dessa frågor. Man hans svar var bättre än de flesta svar som presterades av senmedeltida teologi. Det som reformationens vänsterflygel hade att erbjuda ledde aldrig vidare. Thomas Müntzers revolutionära andekristendom kunde inte på allvar genomföras av någon furste, alldeles bortsett från hur man teologiskt vill bedöma Müntzer.

Om vi alltså skall sammanfatta Luthers ställning utifrån ett evangeliskt perspektiv på reformationshistorien, så kan man säga detsamma som om hans inflytande över teologi och fromhetsliv: man måste mer än tidigare se honom mot bakgrunden av betingelserna i samtiden och hos honom själv. Därigenom har Luther så att säga blivit mänskligare. Man brukar bedöma honom teologiskt på ett sätt som inte motsvarar hela Luther, så till exempel bortser man gärna från hans måttlösa påvekritik. Boskillnaden mellan Lutherforskningen och reformationsforskningen må vara en metodisk vinning, men den blir problematisk för Lutherbilden.

Översättning i sammandrag Anders Piltz

ur Una Sancta