Brev från påven

Det är kanske en aning överraskande att vi detta jesuitordens jubileumsår i Signum uppmärksammar den påve som år 1773 upplöste Jesu Sällskap. Men Clemens XIV är en långt ifrån osympatisk bekantskap. Denne var såväl bildad som from och tillika en stor estet, även om han kanske saknade några för en påve viktiga egenskaper. Clemens var tillika en även i Sverige välkänd och aktad påve, ja, han var under lång tid närvarande i de svenska tidningarna och tidskrifterna som författare av själavårdande brev. Detta överraskande förhållande gör att historien om hur sjuttonhundratalets svenskar tog del av påvliga tankar förtjänar att åter berättas. Men först några inledande rader om mannen och hans liv.

Clemens XIV

Påven Clemens XIV – eller Giovanni Vincenzo Antonio Ganganelli – som avled år 1774 (det spreds efter dödsfallet, som alltid när en påve går bort, rykten om att han skulle ha blivit förgiftad), är i dag mest känd för sin skrivelse Domznus ac Redemptor noster (21/7 1773), genom vilken jesuitorden förklarades upplöst. Att orden trots detta lyckades övervintra i Preussen och Ryssland är en annan historia. Under lång tid hade påvedömet pressats hårt av mäktiga katolska regenter som sökte driva fram ett sådant beslut. Tiden var utpräglat nationalkyrklig och det låg i de enskilda furstarnas intresse att dämpa centralisriska och universalistiska krafter i kyrkan.

Påven, som väl förstod vilken betydelse jesuitorden hade för kyrkans enhet, var inte entusiastisk inför de katolska monarkernas krav på att orden skulle upplösas. Tillika var Clemens personligen inspirerad av Ignatius av Loyolas spiritualitet, hans företrädare, Clemens XIII, kallade honom ”en jesuit i franciskankläder”. Ja, hans arbete Diatriba theologica (1743) är tillägnad Ignatius av Loyola och i förordet berömde han jesuitorden. Det var alltså av politiska skäl som han – efter lång tvekan – såg sig nödgad att upplösa Jesu Sällskap. Denna påvens kluvenhet kommer till uttryck i en svensk tidning:

”Till jesuiternas beröm påstår många även i dag, att precis så som de hållit lärdomen och litteraturen vid makt i Europa, så torde denna genom ordens upphävande i samma mån komma att avtaga. Ibland jesuiterna har det funnits många begåvade, hederliga och ädla män, varför påven Clemens, i sitt brev, erkände att han hade en faderlig kärlek för vissa personer, fast han inte kunde älska hela orden.”

Givetvis blev Clemens ordentligt uppmärksammad också i Sverige i samband med upplösandet av jesuitorden. Detta steg uppfattades som något av en sensation. Mycket i den svenska propagandan mot den katolska kyrkan tycks ha tagit sin utgångspunkt i den så kallade jesuitfaran, och det påvliga upplösandet av orden berövade därigenom den antikatolska propagandan ett av dess viktigaste vapen. Utan tvekan bidrog åtgärden mot jesuiterna till att göra påven aktad i protestantiska länder.

Efter det att Clemens XIV avlidit återuppstod han alltså – mirakulöst nog – som tidningsskribent i det protestantiska Sverige, ett land vars invånare i lag var förbjudna att tillhöra den katolska kyrkan. Det hela började helt försiktigt med att sensationsskribenten Luigi Antonio Caraccioli gav ut såväl en biografi över Clemens XIV som ett antal självavårdsbrev av denne. Dessa båda böcker blev mycket uppmärksammade och översattes till flera europeiska språk. Även de svenska tidningarna och tidskrifterna började från slutet av 1770-talet att översätta och publicera utdrag ur dessa skrifter. I tidningen Göteborgska Nyheter gavs i en serie av nummer utdrag ur Clemens biografi. Så här kunde det låta:

”När han var tolv år gammal höll han ett vackert tal inför biskopen av Rimini, ett tal som han själv utarbetat och givit en behaglig form, så att prelaten flera gånger bestört och förundrad utbrast: se här är ett barn som med tiden skall bli ett nyttigt stöd för kyrkan.” Biskopens ord besannades givetvis. Den duktige skolgossen, som så många gånger ”förundrat sina lärare”, som för övrigt var jesuiter, blev med tiden munk – eller för att fortsätta att citera Göteborgstidningen: ”Vid arton års ålder reste han, under det att vänner och anhöriga grät, till Urbino och inträdde där i franciskanklostret. Till munknamn tog han Franciskus Laurentius. Han vann snart allas kärlek igenom sitt uppriktiga och allvarliga uppförande.”

Därefter beskrivs hur konventualfranciskanen gör en så lysande karriär inom sin orden att han redan i unga år blir professor i teologi vid franciskanernas högskola i Rom, S:t Bonaventura. Men denna utmärkelse steg honom, enligt samma källa, inte alls åt huvudet:

”Trots att den syssla som han nu innehade i Rom räknas som ett det mest lysande ämbete, höll han ändå sin klosterlevnad för den förnämsta, och älskade mer än något annat att leva okänd och i stillhet.”

Förvisso var levnadsbeskrivningen idealiserad, det förstod givetvis också dåtidens läsare. Men det var, enligt den tidens krav på en biografi, det naturliga. Själva syftet med att beskriva en persons liv var just att lyfta fram i förklädd form sådana drag som kunde bli till riktmärken för läsaren i dennes bemödanden att gestalta sitt eget liv. Så kunde Clemens bli till en spegel för svenska kristna så att de inte lät sig berusas av ära och framgång utan i stället i alla livets skiften bevarade ett sinne för tillvarons egentliga mening och mål. I detta kunde också ligga en implicit kritik av lokala makthavare – om självaste påven i Rom kunde leva ett sådant enkelt och fromt liv borde inte också då ortens småpåvar – som till exempel biskopen i Göteborg – klara av något liknande?

Under alla omständigheter upplevdes Clemens XIV som en så intressant person att den svenske bokutgivaren Magnus Swederus insåg vad marknaden krävde och år 1781 gav ut en populärt hållen biografi över påven. Författaren till skriften, som står i beroendeförhållande till Caraccioli, var Uppsalaprofessorn Jacob Axelsson Lindblom. Denne blev år 1786 biskop i Linköping och 1805 ärkebiskop, han var inte fackteolog och i sin personliga åskådning närmast deist. Man kan spekulera över varför Lindblom tog sig tid att sammanställa påvebiografin – var det månne som en tribut till sin släkt på mödernet? Den blivande ärkebiskopens mor bar det osvenska namnet Regina Margarita Pallavicini och var av samma släkt som jesuitkardinalen Sforza Pallavicini som tecknade det tridentinska konciliets historia. Det är helt klart att Lindblom var mycket stolt över att få tillhöra denna familj.

Som redan tidigare nämnts intresserade sig de svenska tidningarna en hel del för påven. Stockholms Posten, den svenska upplysningsrörelsens språkrör, Johan Henrik Kellgrens och Anna Maria Lenngrens organ, skriver till exempel:

”Bland andra stora egenskaper som gjort påven Clemens XIV namnkunnig, var även hans människokärlek. Hans största nöje bestod i att bereda andra lycka. Då han blev kardinal, en värdighet som han tog emot med missnöje, sade han: ’det är dock en stor tröst för mig att jag nu oftare kan tillfredsställa mitt hjärta och hjälpa min nödställda nästa.”’

Men tidningarna inte bara beskrev påven i positiva ordalag (och utan att någonsin kritisera honom på någon enda punkt), de lät honom även komma till tals med den svenska tidningsläsaren genom en serie brev som han författat åren innan han valdes till påve. Visst är det förvånande att en påve på så sätt får fungera som själasörjare för en bred svensk publik! Vad skriver då Clemens? Här några utdrag ur ett par brev som publicerades i två Göteborgstidningar.

Påvliga brev

Det är troligt att en av anledningarna till att de påvliga breven blev så uppmärksammade var att de – förutom att de var skrivna av en påve – tog upp frågor som var brännande för dåtidens människor, och det tillika på ett enkelt och klart språk. Under slutet av 1700-talet hotades själva kärnan i den klassiska kristna kulturen av omfattande angrepp från den framväxande moderna vetenskapen och filosofin. Gick det att längre vara en kristen? Var inte den enda rimliga troshållningen för den som ville vara intellektuellt hederlig att förkasta kristendomens vidskepliga anspråk och förkvävande moral och i dess ställe sätta en enkel tro på en gudomlig skapare som lämnat världen i människans händer – för att hon med förnuftets hjälp skall kunna nå framsteg och lycka.

I sin kluvenhet påminner upplysningstidens människor i mycket om vår egen tids, det är fortfarande samma frågor som vi ställer – även om det på den tiden pågick en brottning med de religiösa frågorna hos så många fler än vad som i dag är fallet. I ett av Clemens brev vänder han sig just till en ung man som tycks vara på väg bort ifrån kristendomen. Han skriver bland annat:

”Säg mig uppriktigt, om ni inbillar er, att jag skulle ha något nöje i att förebrå er? Endast de skenheliga finner någon tillfredsställelse i temperamentsfulla utbrott. Jag har turligt nog tagit del av det uppenbarade ordet – mitt och ert rättesnöre – och fått veta hur Frälsaren tog emot syndare, samt att man bör vara uppmärksam på att inte släcka den veke som ännu ryker, och att inte sönderkrossa det rör, som redan är brutet. Inte heller har jag glömt att evangelisten Johannes, trots sin höga ålder, steg till häst för att uppsöka en ung man som undvek honom, trots att han hade uppfostrat honom.”

I en tid när biskoparna levde som furstliga dignitärer och när de sociala barriärerna var påtagliga gav tonen i brevet säkert anledning till förvåning bland läsarna. Det är knappast några märkvärdigheter i sak som sägs, men intrycket av att Clemens var uppriktigt intresserad av en äkta dialog på jämställd fot, är påtagligt. Här tonar bilden fram av en själasörjare som bekymrar sig om sina medmänniskor, och som utan maktspråk eller pekpinnar talar klarspråk om nödvändigheten av att återvända till en äkta och ärlig tro.

I ett annat brev vänder han sig till en kvinna. Hennes frågor tycks ha varit centrerade kring hur man i det vardagliga livet lever som kristen. Gick det att kombinera tidens modemedvetenhet med en kristen tro?

”Min Fru! Den rätta gudsfruktan består varken i ett oklanderligt anseende eller i en mörk klädedräkt. Större delen av de så kallade fromma inbillar sig – och jag vet inte varför – att dystra färger mer behagar Gud än klara och lysande. Men man avbildar ju hos oss alltid änglarna antingen med vita eller med blå kläder. Ödmjukhet kommer inte från någon färg, det räcker med att man i allt iakttager anständighet, både i kläder och i uppförande.”

Aktuella ord i dåtidens Sverige! Det fanns många religiösa väckelserörelser som just hävdade att enkla och mörka kläder kännetecknade en äkta kristen. Man kan undra om Clemens öppnare kultursyn påverkade de fromma damerna i Göteborg till att våga välja en djärvare design på sina hattar och klänningar? I samma brev fortsätter därefter författaren med att framhålla att kristendomen inte består i en mängd förbud som syftar till att fördystra livet för den troende:

”Man skulle tjäna Gud på ett slaviskt sätt om man alltid föreställde sig att man syndade. Herrens ok är både det underbaraste och lättaste att bära. Älska Gud, säger den helige Augustinus, och gör vad ni vill, eftersom ni, i en sådan belägenhet, inte kan göra något annat än det som är Gud behagligt. Ni beter er då som ett lydigt barn gör mot en älskad far. Framför allt annat så skall ni vårda er om de fattiga, så mycket mer som ni har möjlighet att hjälpa dem. Religionen har medmänsklighet som sin grund, och om man inte är medlidande och hjälpsam, så är man inte kristen.”

Denna kristendomstolkning – fri från allt hysteriskt rannsakande av den egna syndfullheten – kan ha upplevts som en befrielse av många läsare. Barmhärtighet mot de fattiga var ett säkrare trons tecken än en överdriven fixering vid den egna synden. Budskapet tilltalade säkert det framgångsrika och aktiva borgerskapet i en handels- och sjöfartsmetropol som Göteborg. Tillika var en sådan social medvetenhet viktig i en tid då klasskillnaderna var enorma och samhällets skyddsnät svagt eller rent av obefintligt. När brevet publicerades hade för övrigt en hungerkatastrof drabbat de södra delarna av Sverige, vilket måste ha gett orden tyngd och aktualitet.

I ett annat påvebrev riktar sig Clemens till en ung broder i franciskanorden. Inledningsvis framhålles att det är viktigt för en munk att skaffa sig en god bildning, det är därvid en lycka att just franciskanerna har så många välutbildade medlemmar. Ja, ”i nästan alla våra hus” finner man bröder med ”vackra studier”. Filosofin och teologin är viktiga. Men det centrala i religionen är inte ”skolastiska gräl” utan det budskap som finns i ”den Heliga Skrift, och är förklarad på koncilier och av kyrkofäderna”. Därefter skriver den blivande påven:

”Undfly ordträtor: man förbättrar ingenting genom sådana. Var i stället beredd att, då så krävs, försvara sanningen och dämpa villfarelsen med de vapen som Jesus Kristus och hans apostlar satt i våra händer. Dessa vapen är mildhet, övertygande och kärlek. Bed först och främst Gud att han upplyser er. All vishet har sitt ursprung i honom och man hamnar i mörkret om man inte följer det himmelska ljuset.”

Råd i andliga ärenden

Så blandas i de svenska tidningarna råd till människor i de mest skiftande livssituationer från den då nyligen avlidne påven Clemens XIV Denne blev på så sätt den främste själasörjaren i den svenska pressen, någon luthersk motsvarighet går inte att finna. I ett brev till en greve som återförenat sig med kyrkan skriver han bland annat:

”Läs varje morgon en del ur berättelsen om den förlorade sonen, bekänn därefter på ett ödmjukt och botfärdigt sätt dina synder: det kan vara hela bönen. Läs sedan under dagens lopp något ur en from bok, inte som en slav som utför sitt dagsverke, men som ett Guds barn som återvänder till sin Far, och som förtröstar på hans barmhärtighet. Dessa läsningar bör inte vara långa, för att inte tråka ut er. Ni måste likaså vänja er vid att bevista gudstjänsten, så ofta som det är möjligt. Försumma särskilt inte mässorna på söndagar och på stora högtider. Kom likt en supplikant som ber om tillgift och hoppas att få den.

Låt det bli en skyldighet för er att varje dag ge en allmosa till de fattiga, för att på så sätt ersätta den oförrätt som ni gjort dem genom att ha slösat bort så mycket på klandervärda nöjen och lyx. Ni måste vidare överge de sällskap som skiljer er från Gud, från ert rätta jag och från era äkta vänner – slut i stället nya vänskapsband, kända för ära, anständighet och tro.

Sedan är det dags att tänka på att gifta bort er, och jag är av den åsikten att man inte bör uppskjuta detta steg för länge. Giftermål, när det som grund har hjärtats renhet, gör att unga människor undviker en mängd farliga klippor. Räkna dock inte med min hjälp för att utse en hustru åt er. Jag har lovat Gud, ifrån den dag som jag överlämnade mig åt det andliga ståndet, att aldrig befatta mig med äktenskap och testamenten. En andlig man är såsom en begravd människa och ger inte något tecken till liv för annat än enbart andliga saker, emedan själen aldrig dör. Undvik, framför allt, de skenheliga, dem lika mycket som ogudaktiga människor. Båda slagen av människor hindrar er att nå det mål som vi föresatt oss. Jag tror inte på er omvändelse innan ni under en tid blivit prövad. Man går inte så lätt ifrån ett vidlyftigt leverne till dygdiga gärningar. Det är för den sakens skull, som jag bett er ta till andlig ledare den fromme franciskanen – er fars och min gode vän. Han är en förträfflig man att ha som andlig vägledare. Om han drar ut på tiden med att tillåta er att ta del av de heliga nådemedlen, så sker det, för att han vill bli helt övertygad om att ni har förändrat er, och uthålligt följer Kyrkans föreskrifter. Var inte rädd för hans stränghet: han förenar en fars ömhet med en klok handledares allvar, och han överhopar er inte med en mängd utvärtes bruk, som de mindre upplysta själasörjarna gör.”

Det var alltså ingen lättköpt söndagskristendom som påven förkunnade. Tron ställde krav på livshållningen – och från dessa bud var inte adeln dispenserad. Att påven med en sådan konsekvens förmanade en adelsman uppskattades säkerligen av läsarna. Tiden hade många adelskritiska inslag och den som vågade klandra en greve kunde räkna med att bli populär ibland de bredare kretsarna i samhället.

Brevet som i sin helhet är sju sidor långt, ger också många andra kärleksfulla men kärva råd till den nyomvände greven. I en tid då kristendomen för många inom adeln började bli en konvention markerar påven att vad som krävs är en konversion: kom likt en supplikant, ge till de fattiga, lyssna till er själasörjare, följ kyrkans bud, gå i mässan och bryt med vänner som vill förleda till avfall, liksom med skenheliga.

Centralt budskap

Det sägs ibland att upplysningtidens förkunnelse präglades av ett utslätat budskap, som mer handlade om hur man odlade potatis än om hur det andliga livet närdes och där trons centrum sällan berördes. Påståendet är överdrivet, och missvisande. När det gällde Clemens är det helt felaktigt – det råder ingen tvekan om att hans teologi är djupt kristocentrisk. I ett av sina brev, som publicerades i Göteborgstidningen Vad Nytt? skriver han:

”Jesus Kristus är alltings början och slut, nyckeln till nådens och naturens hemligheter. Det är inte underligt om man far vilse i tusentals dåraktiga system, när man inte följer denna höga kompass. Den berömde kardinalen Bembo skrev till en av sin tids filosofer: Om ni inte vill erkänna Jesus Kristus, så kan jag inte ge er skäl till någonting, vare sig i naturkunnigheten eller i moralen. Själva denna världens skapelse är obegriplig och kan inte förklaras, om den inte ägt rum för Kristi människoblivandes skull, ty Gud har inte kunnat ha annat än ett oändligt syfte med vad han gjort. Det är därför som Kristus av den helige Johannes kallas Alpha et Omega, och aposteln säger vidare att han också har skapat världen genom honom: Per quem fecit et saecula.

Bjud till att med djup eftertanke utgrunda denna Gud och människa i en person, så mycket som det är möjligt för en skapad varelse, så skall ni i honom finna alla kunskapens och vishetens skatter, och ni skall då bli varse att han är den första länken i den kedja som sammanbinder alla synliga och osynliga ting. Ni kommer då också att i honom igenkänna den Gudomliga Anden, som låter rättfärdighet och helighet grönska i våra hjärtan.

Fritänkaren kan aldrig svara på ett tillfredsställande sätt när man frågar honom: Vem är Kristus, denna människa som på en gång är så enkel och så gudomlig, så hög och tillika så förnedrad, så obefläckad under hela sin levnad, så stor i sitt lidande, så ärofull i sin död? Denna fråga bör dock besvaras utan undanflykter. Är han endast en människa så kan han inte vara något annat än en bedragare. Han har ju sagt att han var en gud, och om så inte är fallet vart tar då hans höga dygder vägen, vad blir då kvar av hans evangelium, som förbjuder att bruka minsta tvetydighet, och hur kan man då förklara hans och hans lärjungars segrar i alla delar av världen? Men om han är en Gud, hur bör man då se på hans religion? ”

Det är alltid frestande att skratta åt tidsbundna uppfattningar – liksom åt lustiga formuleringar – men förmår man se förbi sådant så återstår åtskilligt som fortfarande är giltigt också i dag.

Som brevskrivande påve i svenska sjuttonhundratalstidningar var Clemens XIV unik. Men det betyder inte att övriga påvar var glömda av den svenska pressen. Såväl Benedikt XIV som Pius VI får utförliga och positiva presentationer. Inte minst Pius VI, som den svenske monarken Gustav III besöker i Rom, får en omfattande publicitet.

Slutintrycket blir att tidningarna och tidskrifterna med en förvånande välvilja skrev om de under perioden aktuella påvarna, samt att dessa själva genom översatta brev och liknande kunde göra sig hörda i det svenska kulturklimatet. Därigenom bereddes vägen för de förändringar i religionslagstiftningen som 1783 resulterade i att den katolska kyrkan kunde inrättas i landet.

Referenser

När inte annat anges kommer citaten från Göteborgstidningarna Hwad Nytt? Hwad Nytt? och Götheborgska Nyheter. Stavningen har normaliserats, meningsbyggnaden justerats och vissa ålderdomliga uttryck ersatts. Uppgifter om ur vilka nummer av tidningarna citaten har hämtats går att finna på sidan 266 i min avhandling Press mot friheten: Opinionsbildning i de svenska tidningarna och åsiktsbrytningar om minoriteter 1772-1786 (Uppsala, 1988). Den som vill veta mera om de svenska katolikernas situation under 1700-talet hänvisas till Barbro Lindqvists Artister, komedianter och fattigt folk (Uppsala, 1989).