Den Heliga stolens diplomatiska relationer

För närvarande upprätthåller den Heliga stolen diplomatiska relationer med mer än 120 stater och internationella organisationer. Det betyder att mer än två tredjedelar av aktörerna på den internationella scenen har formellt erkänt den Heliga stolen som suverän instans på med dem själva jämförbar nivå.

Den Heliga stolens beskickningar har högsta diplomatiska rang. De apostoliska nuntierna är i regel doyens i den diplomatiska kår som är ackrediterad hos respektive regering. Den Heliga stolen åtnjuter dessutom den största respekt även hos stater som inte har erkänt den formellt, och som inte upprätthåller några diplomatiska relationer med den.

Det rör sig här om ett unikt fenomen i den internationella diplomatin, eftersom den Heliga stolen varken är en suverän stat – definierad enligt de tre klassiska kriterierna territorium, nation och statsmakt – eller en INLO eller NGO. (International Non-Governmental Organization) eller ens ett tertium comparationis, utan en aktör sui generis, en självständig, egenartad, unik internationell handlingsenhet, som absolut inte skall förväxlas med Vatikanen, ett ord som endast bör avse den suveräna Vatikanstaten eller Vatikanstaden (Stator Citta del Vaticano) med sina 0,44 km2 och 131 invånare.

Andra stater ackrediteras vid den Heliga stolen (Santa Sede) och inte vid Vatikanen, även om man ofta använder det senare namnet som beteckning på den påvliga diplomatin, och även om man vid protokollära och politiska interpretationssvårigheter gärna stöder sig på Vatikanstatens existens. I internationella sammanhang uppträder katolska kyrkan alltid som den Heliga stolen. Vatikanstatens intressen bevakas av den Heliga stolens kuria.

Den Heliga stolen är katolska kyrkans högsta ledning, och samtidigt en internationellt erkänd suverän aktör. Den Heliga stolen är inte någon stat, men den fyller många av en sådans funktioner – i synnerhet när den uppträder internationellt.

Den upprätthåller internationella relationer, men eftersom den inte är någon stat bedriver den inte någon utrikespolitik. Man talar om den Heliga stolens diplomati, så till vida som den koncentrerar sig på de internationella relationerna och på att bevaka katolska kyrkans och dess troendes intressen.

Även om den Heliga stolens suveränitet och dess internationella roll för närvarande knappast ifrågasätts av de konkurrerande aktörerna, så höjs på grund av bristande kännedom om den Heliga stolens dubbla funktion då och då röster att påven av grundläggande folkrättsliga och politiska men även av kyrkliga och religiösa skäl endast bör bemötas som överhuvud för katolska kyrkan som religiös gemenskap.

Dessa kritiker känner varken till den Heliga stolens legitima funktioner både inom katolska kyrkan och på det världsligt politiska området, eller den historiska utveckling som ägt rum framför allt under de senaste 200 åren, som lett till den Heliga stolens nuvarande internationella relationer och dess motivation.

Den Heliga stolen har alltid prioriterat ledningen av katolska kyrkan, dess andliga överhöghet, framför sina övriga uppgifter, men den har samtidigt – efter att till en början ha tvekat – i allt större utsträckning också accepterat de världsligt politiska uppgifter som den kommit att få, just därför att de är oupplösligt förbundna med de rent kyrkliga uppgifterna. Den har låtit dessa uppgifter komma till uttryck på ett konstruktivt sätt som tjänar dess religiösa och etiska målsättning.

Denna påvliga diplomati, som i dag är verksam globalt och som långt ifrån inskränker sig till katolska och kyrkliga angelägenheter, skulle kunna begränsas eller till och med avvecklas helt. Den hör inte till det som är väsentligt för den katolska tron och för katolska kyrkan.

Frågan är dock om detta med tanke på de aktuella omständigheterna skulle vara lämpligt för katolska kyrkan och dess troende, samt för världens alla folk även långt utanför det katolska området.

Betydelsen av den Heliga stolens diplomatiska relationer

Mot sådana förespråkare för att kyrkan skall dra sig tillbaka från de världsliga angelägenheterna kontrasterar i dag det förhållandet att den Heliga stolen möter allt mer erkännande och respekt i internationella sammanhang. Dess möjlighet att verka för etablerandet och tryggandet av en världsomfattande rättvis och fredlig ordning kan inte överblickas.

I detta perspektiv skulle det, med tanke på de nuvarande konstellationerna, vara både dumt och oansvarigt av kyrkan att sluta sig inom sina murar.

”Om den världsliga diplomatin försöker ena världen genom att hellre använda förnuft än våld, och om den far de enskilda staterna att i harmonisk gemenskap utveckla sig till en internationell organisation som hela tiden blir allt större, så finns just i den kyrkliga diplomatin en modell som den världsliga kan betrakta för att finna bekräftelse och stimulans, inte så mycket därför att kyrkan skulle kunna visa upp någon särskild teknisk skicklighet, eller några särskilda framgångar för sina strävanden, utan på grund av de ideal som den kyrkliga diplomatin utgår från och strävar mot, nämligen den världsomfattande och universella gemenskapen av alla människor.” (Giovanni B. Montini (senare Paulus VI): Pontificia Accademia Ecclesiastica, 17011951 (Citta del Vaticano 1951), XXI.)

Den Heliga stolens diplomatiska relationer har utvecklat sina nuvarande former först under de båda senaste århundradena. Interpretationen och motivationen följde politisk och folkrättslig praxis. Denna praxis är i dag ett av flera väsentliga motiv för den Heliga stolens andliga och världsliga suveränitet.

Den Heliga stolens diplomatiska relationer är av ganska olika slag. Numera, till skillnad från tidigare, gäller de långt ifrån enbart de stater som traditionellt betecknas som katolska. Därmed inskränker det diplomatiska uppdraget sig heller inte till bevakandet av rent katolska angelägenheter.

Vid den Heliga stolen finns ambassadörer från länder som inte med bästa vilja i världen kan betecknas som katolska. Det är alltså uppenbart att diplomatiska relationer med Petri stol inte

längre upprättas av främst konfessionella hänsyn. Utslagsgivande är snarare uttalat diplomatiska och politiska synpunkter.

Visserligen är det så att vissa katolska stater har en benägenhet att se sina formella diplomatiska relationer med katolska kyrkans överhuvud som en manifestation av sin nationella och historiska religiösa inställning, men även för dessa länder skulle ett avbrytande av de diplomatiska förbindelserna långt ifrån betyda en religiös schism.

Å andra sidan har vissa länder, där en stor del av befolkningen är katoliker, inga diplomatiska förbindelser med den Heliga stolen, eller bara begränsade sådana, på grund av den historiska utvecklingen eller därför att de vill undvika att uppvärdera den katolska kyrkan. Exempel på detta är USA, Mexico, och Schweiz.

Dessutom är det bara ett litet antal stater som är representerade vid den Heliga stolen, och som dessutom har slutit konkordat. Ett sådant skall vanligen definiera de båda fördragsslutande parternas roller på områden där konflikter skulle kunna tänkas uppstå.

Trots vitt spridda föreställningar om motsatsen förutsätter existensen av diplomatiska förbindelser långt ifrån att det slutits något konkordat, och är heller inte nödvändigtvis något förspel till ett sådant.

En tredje aspekt: Vid den Heliga stolen finns också representanter för länder där stat och kyrka av princip är åtskilda. Kännetecknande nog anser dessa stater inte att de för någon inkonsekvent politik när de sänder sina diplomater till den påvliga kurian, trots sina inrikespolitiska principer.

Ett typiskt exempel på detta är Frankrike, som håller mycket styvt på åtskillnaden mellan kyrka och stat, men som samtidigt har en stor delegation vid den Heliga stolen, och som tillåter den apostoliska nuntien i Paris att tjänstgöra som diplomatiska kårens doyen.

Åtskillnaden mellan kyrka och stat anförs alltså knappast som skäl när en stat inte önskar upprätta några diplomatiska relationer med den Heliga stolen. Undantag från detta är hittills USA och Mexico.

Även här bör dock upprätthållandet av den inrikespolitiska principen knappast behöva stå i vägen för upprättandet av diplomatiska relationer i framtiden. Detta är tydliga tecken på att de som diplomatiskt erkänner den Heliga stolen inte gör det på grund av dennas andliga utan världsliga suveränitet.

I motsvarande grad håller sig uppgifterna för de diplomatiska representanterna vid den Heliga stolen principiellt helt och hållet inom ramarna för de sedvanliga diplomatiska aktiviteterna, även om de skiljer sig från den diplomatiska tjänsten i främmande stater i fråga om protokoll och avsikter.

Å andra sidan skickar den Heliga stolen, i enlighet med ömsesidighetsprincipen, sina apostoliska nuntier som företrädare för sin världsliga suveränitet till staterna som fullvärdiga medlemmar av den diplomatiska kåren, även om de samtidigt på det kyrkliga området också företräder påvens andliga suveränitet och överhöghet.

Genom att 1965 införa beteckningen ”apostoliska gronuntier” reagerade påven på de stater som var intresserade av diplomatiska relationer med den Heliga stolen, men som inte var beredda att hörsamma Wienprotokollet – ett uttryck för att dessa diplomatiska relationer också har en världslig karaktär.

Apostoliska delegater utan diplomatisk ställning sänds till de länder som antingen inte har några diplomatiska relationer med den Heliga stolen, eller som inte sänder någon diplomatisk representant till denna, men som ändå är intresserade av mer informella kontakter.

Från representation i katolska stater till deltagande i internationella organisationer

Påvens andliga och världsliga suveränitet är utan tvivel ett resultat av de tidiga och sekellånga uppgörelserna mellan den andliga och den världsliga makten, och en produkt av den ceremoniella hierarki och av den territoriella och världsliga maktfördelning som kom att utvecklas på medeltiden.

Belastad med denna sekellånga tradition och praxis, men samtidigt ösande ur denna, utvecklade den Heliga stolen väldefinierade relationer med Europas olika hov. Dessa relationer upprätthölls fram till slutet av 1700-talet, och de har lämnat sina tydliga spår ända in i vår tid.

Påvens företräde, som höjde och konsoliderade denne över kejsaren och alla krönta huvuden, gav samtidigt alla påvliga sändebud företräde framför representanterna för alla furstar och världsliga överhuvuden.

Även detta kan utan tvivel märkas i den respekt som ännu visas den Heliga stolen, och har kommit till uttryck exempelvis i Wienprotokollet. Det räcker dock inte som förklaring på den Heliga stolens nuvarande position och internationella förbindelser.

Den Heliga stolens moderna diplomati daterar sig från slutet av 1700-talet. Den började när även icke-katolska stater blev representerade vid det påvliga hovet. Innan dess hade påven diplomatiska relationer endast med katolska hov. Han rörde sig som en furste bland furstar, men han var samtidigt utrustad med den andliga överhöghet som de andra furstarna erkände.

Den Heliga stolen var därför till en början ytterst reserverad mot den moderna utveckling som utgick från formella relationer med icke-katolska stater. Det var först de ändrade villkoren för de politiska konstellationerna, och inte någon förändring av den grundläggande orienteringen, som fick påven att börja spela sin nuvarande roll, och som gav tydligare uttryck åt hans världsliga suveränitet.

Det började med besök av sändebud från ickekatolska stater mot slutet av 1700-talet, men redan före franska revolutionen, sändebud som förhandlade med kurian om frågor som rörde båda sidorna.

Då den österrikiske kanslern Kaunitz gav uttryck åt sin förvåning över detta i form av en interpellation, svarade kardinalstatssekreteraren Boncompagni 1787 att Rom helt erkänner existensen av sådana samtal och betraktar dem som legitima och nödvändiga.

”Vi förhandlar”, sade kardinalen, ”det förnekar jag inte, med kungen av Preussen, liksom med kejsarinnan av Ryssland, kungen av England och alla från oss skilda furstar som har katolska undersåtar, för våra bröders väl, för religionens väl och i den romerska stolens kyrkliga angelägenheters intresse.”

Dittills fick dock inte protestantiska furstar sända några permanenta representanter till kurian, och å andra sidan ackrediterades inte heller några påvliga sändebud vid icke-katolska hov. De första förhandlingarna gällde uteslutande ”katolska angelägenheter”.

Inte så många år senare tvingade franska revolutionen kurian att för första gången i sin historia acceptera sändebud från en stat som inte längre officiellt erkände den religiösa auktoriteten hos Pontifex Maximus.

Efter sega förhandlingar, som drog ut på tiden flera år, och under militära påtryckningar slöt den Heliga stolen ett fördrag med Franska Republiken i Tolentino den 19 februari 1797.

Därmed skulle Frankrike som republik komma att jämställas med alla andra europeiska stormakter, och komma i åtnjutande av alla rättigheter och privilegier som Frankrike hade haft i Rom redan före revolutionen.

För första gången accepterade kurian ett med alla diplomatiska ärebetygelser och rättigheter utrustat sändebud för en stat som officiellt inte var katolsk. Josef Bonaparte, Napoleons bror, blev 1797 den förste ambassadören för den ickekatolska Franska Republiken vid den Heliga stolen. Redan samma år ackrediterades greve Camillo Massimi, en lekman, som påvligt sändebud vid Franska Republikens direktorium.

Därmed hade den påvliga diplomatin inlett en ny epok, som ännu pågår. De oskrivna regler som dittills gällt för relationerna med katolska stater kom att modifieras. Det var inte längre den Heliga stolen som var mån om dessa relationer, utan snarare staterna som eftersträvade dessa eftertraktade officiella kontakter, ibland på ett direkt rabiat sätt.

Nästa stadium var det gradvisa erkännandet av sändebudet från preussiska hovet som diplomatisk representant med alla rättigheter och privilegier. 1806 blev Wilhelm von Humboldt befullmäktigat sändebud för preussiska regeringen vid det påvliga hovet.

För första gången ackrediterades därmed den protestantiske representanten för en protestantisk stat vid den Heliga stolen, efter ett närmande som pågått flera decennier. Denna förändring av inställningen på ömse sidor hade tagit nästan sjuttio år, och ändå kom den att utlösa lika negativa reaktioner hos traditionalisterna i kurian som vid det preussiska hovet.

Skälen till Preussens växande intresse för diplomatisk representation vid den romerska kurian

var till en början snarare kyrkliga och religiösa än politiska. Preussen hade under årens gång kommit att få många nya katolska undersåtar, för vilka den påvliga auktoriteten var en tydlig norm för uppförandet, tron och tänkandet.

De preussiska kungarna kunde varken förneka detta inflytande från den påvliga auktoritetens sida, eller i det långa loppet lägga hinder i vägen för det. Därför ville de gärna vid det påvliga hovet ha en representant som kunde förhandla med kurian om de diskrepanser som hela tiden dök upp, och informera preussiske kungen om den kyrkliga politiken.

Naturligtvis gick det inte att helt skilja mellan kyrkliga och politiska angelägenheter. Därför blev också det område som behandlades allt mer komplext efter hand som det preussiska sändebudet kom att erkännas, tills slutligen inte bara diplomatiska representanter för andra icke-katolska stater släpptes in, utan dessutom innehållet i de diplomatiska relationerna kom att sträcka sig utöver de uttalat kyrkliga angelägenheterna och komma in på de därmed nära förbundna sociala och politiska frågorna.

Till en början tvekade den Heliga stolen helt uppenbart, men de politiska omständigheter som höll på att utvecklas gjorde att den i allt högre grad kom att växa in i den nya diplomatin. Det man först gjorde av huvudsakligen praktiska skäl, samtidigt som man upprätthöll de gamla normerna, skulle först senare komma att tolkas principiellt i och med att de tidigare normerna förändrades.

Under flera sekler upprätthöll påven diplomatiska förbindelser bara med de katolska härskarna, och även efter reformationen dröjde det ända till franska revolutionen innan officiella relationer knöts med de icke längre katolska, med de protestantiska och med de ortodoxa staterna; och sedan gick ytterligare nästan tvåhundra år innan slutligen förbindelser upprättades även med de icke-kristna staterna.

På motsvarande sätt utvecklades bevakandet av katolska angelägenheter i katolska stater till bevakandet av katolska uppgifter i icke-katolska stater, i kristna och icke-kristna stater ända dithän att den Heliga stolen nu deltar i de internationella relationerna mellan alla makter och stora organisationer i det internationella systemet, utan att inskränka sig till behandlandet av katolska angelägenheter eller till att skydda katolska och kyrkliga intressen. I stället försöker den utifrån den katolska läran trygga alla människors välfärd samt skapa och trygga en människovärdig och fredlig global ordning över huvud taget.

Historiens vägmärken

Vägmärkena längs denna långa utveckling är i korthet följande:

Det började med den Heliga stolens utomordentligt svåra förhandlingar med Frankrike efter revolutionen. Sedan fortsatte det med överenskommelserna med de tyska suveränerna under 1800-talets första hälft, och med de protestantiska staterna under hela 1800-talet fram till slutet av Bismarcks kulturkamp.

Lika långvariga och besvärliga var förhandlingarna med Tsarryssland, som kröntes med framgång först 1894, och som för övrigt uppvisar många paralleller med dagens problematik. Sedan denna överenskommelse hade nåtts med sådan möda, varade den sedan bara omkring 25 år fram till oktoberrevolutionen 1917.

Skiftesrika diplomatiska relationer fanns också under flera decennier med det anglikanska England. Från 1870, då Kyrkostaten upplöstes, utvecklades intensiva relationer mellan den Heliga stolen och de latinamerikanska staterna.

Utanför Europa fanns det för Kyrkostatens del under tjugo år (1848-1868) officiella diplomatiska relationer mellan den Heliga stolen och USA. Här spelade uttalade politiska och ekonomiska intressen från USAs sida in.

I diskussionen i kongressen framställdes påveämbetets dubbla karaktär som att påven å ena sidan var religiöst överhuvud, å andra sidan politisk suverän. Det var endast i den Heliga stolens sistnämnda karaktär som det skulle finnas diplomatiska relationer mellan denna och USA.

Religiösa frågor skulle på inga villkor beröras. Dessa relationer blev alltså ett av de första fall där en stat knöt diplomatiska förbindelser med påven i dennes egenskap av att vara världslig suverän.

Första Vatikankonciliet 1869-1870 betraktades som en stärkning av påvedömet och katolska kyrkan, just i samband med även den dittillsvarande utvecklingen. Kyrkostatens upplösning 1870 innebar visserligen en avgörande vändpunkt för den Heliga stolen, och slutet på den världsliga territorialmakt som varit så viktig för dess tidigare internationella relationer; men samtidigt blev det mycket tydligt att motiveringen för påvens suveränitet under tiden hade förskjutits.

Denna suveränitet var inte längre beroende av Kyrkostatens territorium. Under 59 år (fram till Lateranfördraget 1929) erkändes påvens världsliga suveränitet internationellt, trots att han inte härskade över något territorium.

Den suveränitet som fram till 1870 grundats på Kyrkostaten kom visserligen att 1929 principiellt fortsättas med Vatikanstatens suveränitet, men kyrkans politiska och diplomatiska uppgifter kom även fortsättningsvis att helt förbehållas den Heliga stolen. Staterna upprätthöll fortfarande sina diplomatiska relationer med stolen, och ackrediterades vid denna.

Därmed hade påvens dubbla suveränitet – hans andliga överhöghet och hans världsliga roll – kommit att slutgiltigt hävdas oberoende av de kriterier som normalt gäller för stater. Den Heliga stolens suveränitet upprätthålls än i dag oberoende av Vatikanstaten.

Första världskriget (1914-1918) och ryska revolutionen (1917) kom att slutgiltigt förskjuta den Heliga stolens internationella relationer till det politiska och diplomatiska området.

Kontakter med de icke-kristna staterna, och bevakandet av inte bara katolska utan globala allmänt sociala och politiska uppgifter, gjorde den Heliga stolen till den viktiga och inflytelserika aktör i det internationella systemet som i dag uppträder med en sådan självklarhet.

Upprättandet av diplomatiska förbindelser med de icke-kristna staterna i Fjärran Östern skedde först under andra världskriget (1942 Japan och Kina), och inledde en ny fas för den Heliga stolens moderna internationella relationer.

Visserligen förekom redan på 1800-talet kontakter med japanska kejsarhovet, turkiske sultanen, kejsaren av Kina och schahen av Persien, men det dröjde länge innan dessa kontakter omvandlades till officiella diplomatiska förbindelser.

Avgörande var här inte religiösa bevekelsegrunder, utan klart maktpolitiska. De europeiska staterna hade nämligen inte något intresse av den internationella uppvärdering av länderna i Fjärran Östern och Mellanöstern, som man kunde vänta sig skulle bli följden om dessa fick förbindelser med den Heliga stolen.

I synnerhet Frankrike trodde sig riskera att förlora sina viktiga funktioner som talesman och beskyddare för de kristna i dessa trakter genom sådana aktiviteter från den Heliga stolens sida. När förbindelserna till slut knöts, betonades också de politiska aspekterna mer än de religiösa.

Denna utveckling förtydligade allt mer den Heliga stolens funktioner på det världsligt internationella området. Den bevakades i motsvarande utsträckning av den romerska kurian, även om den påvliga diplomatin därvid – trots att den var återhållsam och betonade sina specifika synpunkter och perspektiv – om och om igen drogs in även i de makt- och intressepolitiska uppgörelserna, och tvingades ta parti och skaffa sig motståndare, och därmed riskera kyrkans och de troendes intressen, eftersom man under världskrigen ju var tvungen att ta hänsyn till båda sidorna.

Slutligen kan man peka på utvecklingen under efterkrigstiden, som framför allt på sextiotalet under Paulus VI ledde till att de internationella relationerna byggdes ut. Diplomatiska förbindelser knöts framför allt med länderna i Afrika, generellt med u-länder på alla kontinenter och med de stora internationella organisationerna, som FN och EG.

Gentemot den kritik som rests vid upprepade tillfällen, har därmed en gång för alla den formulering av uppgifterna som gjordes av Giovanni Battista Montini 1951 kommit att göra sig gällande.

Den kyrkliga diplomatin, hävdade han, har till uppdrag att ge uttryck åt kyrkans grundläggande synpunkter på de politiskt avgörande områden där de präster som ansvarar för den katolska trosgemenskapen inte kan göra detta. Den kyrkliga diplomatin garanterar mycket nära förbindelser med den Heliga stolen, medan påven å sin sida beslutar om den katolska lärans grundsatser, utläggning och konkretisering.

Återblicken på den påvliga diplomatins utveckling och på återspeglandet av kyrkans grundläggande uppgifter inom ramarna för den internationella politiken kan ge den Heliga stolens diplomatiska relationer en ny legitimitet och ett klart definierat mandat.

Uppdraget består i ett engagerat krav på en rättvis, människovärdig och frihetlig ordning, på fred och frihet, något som är oumbärligt inte bara för katolikernas, kyrkans och de kristnas utveckling, utan för hela mänsklighetens välfärd.

Övers. Gunnar Gällmo