Danska rötter

Rom reagerade långsamt på reformationen i norra Europa. Först sedan Congregatio de propaganda fide upprättats 1622 med uppgift att sörja för själavård för katolska bekännare i de lutherska länderna, sökte man informera sig om reformationens följder. Utsända katolska präster tecknade en nedslående bild av katolska kyrkans situation: folket i Skandinavien längtade inte efter den gamla tron och de fåtaliga katolikerna var alla utlänningar. Man blev klar över att det inte var meningsfullt att bedriva någon missionsverksamhet bland lutheranerna. Det mest angelägna var att hjälpa katolikerna att hålla kontakt med sin kyrka.

Hur katolska kyrkan åter slog rot i Danmark har nu skildrats i två böcker som är av stort intresse också för oss i Sverige. Utvecklingen i de båda länderna gick ju parallellt med likartade stränga förbud mot övergång till katolska läran och bevistande av katolsk gudstjänst och med så småningom gradvis uppmjukning mot full religionsfrihet.

Den unge tyske prästen och historikern Klaus Jockenhövel hann före sin död 1984 färdigställa en bok med titeln Rom – Bryssel – Gottorf Boken, utgiven på tyska, skildrar de första, misslyckade återetableringsförsöken på 1620-1630-talen. Huvudpersonen är den belgiske dominikanpatern Nicolaus Janssenius som på propagandakongregationens uppdrag besökte Danmark och bl.a. den katolske köpmannen Arnold Weisweiler i Malmö. Janssenius fann att katolsk mission i Danmark var omöjlig. Större framgång hade han i Schlesvig-Holstein, där han 1625 tack vare förmedling av handelsavtal lyckades utverka tillåtelse för katoliker att få fira gudstjänst i hamnstaden Frederiksstad, som blev den första fristaden för katoliker i Norden.

Jockenhövels omfattande kyrkohistoriska samlingar och arkivanteckningar förvaras nu med rätta i Frederiksstads bibliotek för att tjäna fortsatt forskning.

Där Jockenhövels bok slutar börjar P Hampton Frosell sin skildring av den katolska kyrkans väg i Danmark fram till religionsfriheten 1849. Boken (på danska) har fått den lite torra titeln Diplomati og religion, kanske med anspelning på att den framför allt visar vilken stor betydelse utländska, katolska sändebud hade för det katolska kyrkliga livet i Skandinavien. Sedan katolska präster efter missionsförsöken på 1620-talet vid hot om dödsstraff förbjudits uppehålla sig i Danmark, anmodade propagandakongregationen nämligen hoven i Madrid, Paris och Wien att hålla legationspräster vid sina ambassader i Köpenhamn, vilket räddade den katolska själavården. Med tiden såg de danska myndigheterna – liksom de svenska – alltmer mellan fingrarna att alla därvarande katoliker besökte legationskapellen. Många av legationsprästerna var jesuiter, tillhörande den rhenska provinsen, och tog sig an också katoliker bosatta i sydsverige.

Frosells bok är inte omfattande – 87 sidor – och författaren säger i förordet att framställningen inte gör anspråk på att vara uttömmande. Den innehåller emellertid åtskilligt av intresse för den som vill jämföra utvecklingen med den i Sverige. Systemet med att katolikerna levde i beskydd av en katolsk stormakt höll i sig längre i Danmark än i Sverige och man kan fråga sig vilket som bäst befrämjade framväxten av en katolsk församling. Boken bygger på bl.a. byggnadshistoriskt material och bland de många illustrationerna finns planskisser av legationskapellen och deras belägenhet. Den nuvarande katolska domkyrkan i Köpenhamn är uppförd på samma ställe där ett legationskapell låg.

Boken är skriven i en saklig och sober stil. Diplomater, präster och katolska lekmän passerar förbi. Man skulle önskat att författaren haft möjlighet att presentera dessa närmare och mer ingående skildra deras i vissa fall tydligen aktiva intresse för sin kyrka. Likaså efterlyser man en litteraturhänvisning och en utförlig förteckning av de arkivkällor som författaren använt sig av.

Redan i sin nuvarande form är emellertid boken en levande och spännande skildring av den danska katolska kyrkans efterreformatoriska historia så lik vår egen och kompletterande denna.