Vattenkrigen i Mellanöstern

Flera länder i Mellanöstern har nästan gjort slut på sina vattentillgångar fastän de tre stora flodområdena och vattenkällorna mycket väl skulle kunna täcka allt behov om vattnet fördelades och förvaltades väl. Kuwait, Jordanien och Israel lider brist. Om 35 år riskerar andra länder, till exempel Syrien och Iran, att hamna i samma situation, för att inte tala om Libyen och Saudiarabien, som håller på att göra slut på sitt grundvatten. FAO (Food and Agriculture Organization) slog i sin senaste rapport (februari 1994) larm om den växande bristen på sötvatten och den dåliga hushållningen med det som finns, och man förutsåg att konflikterna om kontrollen över vattnet kommer att bli allvarligare i framtiden.

Vilka är orsakerna? Mellanöstern ligger till stor del i en torr zon där det sällan regnar och där avdunstningen är betydande. Folkmängden i regionen (inklusive Turkiet-men exklusive Iran) är cirka 250 miljoner, och enligt Världsbanken kommer denna folkmängd att ha ökat med 55% under tiden 1980-2000. Medan efterfrågan ökar är vattentillgångarna inte förnyelsebara och på väg att ta slut. 1972 disponerade en egyptier till exempel över 1600 kubikmeter vatten om året (för egen konsumtion, industri och jordbruk). 1992 hade siffran sjunkit till 1200, och man tror att den år 2000 kommer att vara nere i 800. I andra länder är det likadant: Israel och Jordanien disponerar över 300 kubikmeter per år och person, och palestinierna bara 165. De enda länder som åtminstone för tillfället inte har någon sådan brist är Libanon med 3000 kubikmeter, Turkiet med 4000 och Irak med 4500. (Som jämförelse kan nämnas att en medborgare i USA disponerar över 10 000 kubikmeter vatten om året.)

I vissa länder har en ogenomtänkt vattenekonomi fatt oroväckande följder. Vi bevittnar en försämring av kvaliteten på grund av att konstgödsel och insektsgift sipprat ner i vattenkällorna och grundvattnet. Överexploateringen av dessa har också lett till en ökad salthalt. Till detta måste läggas att vattenlednings- och avloppsnätet är i mycket dåligt skick. Dessutom har jordbrukspolitiken, som alltid varit ambitiös, ofta ideologisk och ibland måttlös, krävt en utvecklad och subventionerad konstbevattning.’ Det allvarliga i situationen framgår av att grundvattennivån sjunker mycket snabbt. Då större delen av befolkningen i dessa länder bor på landet, skulle en höjning av vattenpriset vara politiskt riskabel för de lokala regimerna. Faktum är att de olika länderna i regionen har förvaltat vattnet mer med hänsyn till distributionen än med tanke på fördelning och ekonomi.

Vattnet i den israelisk-arabiska konflikten

Vid sidan av frågan om den politiska framtiden är problemet med vattentillgångarna onekligen den mest komplicerade konflikt som måste lösas mellan israelerna och deras grannar.

Den judiska positionen. – Denna framträder ganska tydligt genom det moderna Israels historia, och den kan sammanfattas i Ben Gurions uttalande den 14 maj 1955: ”Vårt krig mot araberna är ett krig om vattnet.” Problemet med vattnet berör i högsta grad Israels säkerhet, till och med dess överlevnad. Denna ängslan, och besattheten av tanken på att bevara sionismen som grundläggande ide – myten om öknen som åter blommar – skiner igenom i de judiska ledarnas tal från seklets början och fram till i dag. Under alla dessa år gör Israel allt för att uppnå den säkerhet som landet anser är oumbärlig genom att ta kontrollen över de vattentillgångar som landet behöver. Dessutom är många ansvariga präglade av Jahves löfte till Abraham, som huggits in på parlamentsbyggnaden: ”Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden FraC (1 Mos 14:18).

När arbetarpartiet kom till makten, angeläget att göra framsteg i fredsförhandlingarna, modifierades denna inställning. Numera accepterar Israel att debattera med arabländerna inom ramen för bilaterala förhandlingar, men också i multilaterala förhandlingar där ett fyrtiotal länder deltar. För närvarande har inga större framsteg gjorts i den praktiska frågan om vattnet under de fem första multilaterala sessionerna. Sammankomsten i Masqat i april 1994 har dock möjliggjort ett visst framåtskridande. Framför allt har man beslutat upprätta ett studie- och forskningscentrum om avsaltning av havsvatten i Oman. Syrien och Libanon har vägrat att delta i förhandlingarna och bedömt att en sådan fråga först kräver en politisk reglering av de bilaterala problemen.

Situationen i de ockuperade områdena. – I Israel finns ett växande behov av vatten allteftersom jordbruket, industrin och planteringarna växer. Och det finns inte längre några nya tillgångar på Israels territorium. Sådan var situation vid ockupationen av palestinska och arabiska områden under kriget 1967 som gav Israel tillgång till nya vattenresurser. De ockuperade områdena förfogar i själva verket över bergsvatten som till stor del flyter mot de nordöstra och västra delarna av Israels territorium. Detta skapar en ojämlik situation inte bara mellan Israel och de ockuperade områdena, utan också inom dessa områden mellan palestinier och judiska bosättare. Man beräknar att de 1 200 000 palestinierna på Västbanken bara förfogar över 17% av grundvattnet i sitt område.

Enligt ”principförklaringen om interimistiska åtgärder för självstyre” från den 13 september 1993 skall rådet (det vill säga den palestinska myndigheten i Gaza och Jeriko under den interimistiska femårsperioden före den slutgiltiga stadgan) upprätta en palestinsk vattenmyndighet. Framför allt öppnar denna överenskommelse vägen till en samstämmighet om uppdelningen och en gynnsam förvaltning. Härom rasar den politiska striden i Israel. Några veckor efter Washingtonfördragen, den 8 oktober 1993, publicerade tidningen Haretz långa utdrag ur en hemlig rapport från Centret för strategiska studier vid Tel Avivs universitet 1991. Där stod: ”Säkerhetsåtgärder är omöjliga utan en lösning av vattenfrågan. Israel bör göra allt för att behålla de vattenkällor som landet i dag kontrollerar i områdena.” Många fruktar faktiskt att ett tillbakadragande från Judeen och Samarien skall leda till en situation där landets vattenförsörjning blir beroende av de självstyrande palestiniernas goda vilja.

Jordandalen. – Fördelningen av Jordans vatten har varit föremål för många planer sedan seklets början. Det återkommande problemet har gällt om vattnet i jordan bara skulle få användas i floddalen. Johnston-planen 1955 (uppkallad efter president Elsen – howers särskilda sändebud) förkastades av arabländerna, som vägrade att förhandla med Israel för att inte behöva erkänna landet. Kriget 1967, efter arabiska försök att minska vattentillflödet till Israel, åstadkom att detta land ensamt kunde exploatera 640 miljoner kubikmeter om året i Jordan och en del av vattnet i Jarmuk.

För att bemästra denna situation ville det hachemitiska kungadömet i större utsträckning utnyttja vattnet i Jarmuk, som redan fyller Östra Ghorkanalen, men Världsbanken krävde som villkor för sitt bistånd att vattnet skulle delas mellan Israel och Jordanien. Fredsfördraget den 26 oktober i fjol möjliggjorde ett avsevärt framsteg i denna ömtåliga tvistefråga mellan de båda länderna, som nu erkänt varandras rättigheter till Jordan och Jarmuk. Israel låter därmed Jordanien hämta ytterligare 40 miljoner kubikmeter ur Jarmuk och skall leverera 10 miljoner kubikmeter avsaltat vatten. Dessutom skall man bygga två fördämningar, varav en över Jarmuk, för att öka den tillgängliga vattenmängden. Det brådskar för Jordanien, som av FN:s program för världens försörjning har begärt att från juli 1993 uppföras på listan över länder som hotas av torka.

Litani. – Litani är en av de floder som rinner ut i Jordan. Undan för undan har Israel skaffat sig kontroll över dessa tillflöden. 1948 fick landet kontrollen över Dans källa, 1967 lade det under sig Banias’ källa i Syrien, 1976 och 1978 Wazzanis och Hasbanis källor i Libanon, och från 1982 ockuperar det en strategisk del av Litani. Litanis naturliga vattenmängd är 700-900 kubikmeter om året. Den rinner upp i Beka och flyter ut i havet norr om Tyr. I sitt nedre lopp, där floden gör en tvär krök åt väster, minskar vattenmängden onormalt med cirka 100 miljoner kubikmeter. Det har framlagts flera hypoteser om orsaken härtill. Man har påstått att Israel kanske grävt en underjordisk kanal eller fört bort vattnet i cisterner, men ingenting har kunnat bevisas. Den sannolikaste förklaringen är fortfarande den geologiska. Litanis lopp går genom porös kalksten, där mycket vatten kan sippra bort. Därvid bildas ett slags underjordisk reservoar, som kan ge vatten vidare åt Hasbanis och Dans källor. Jordans övre lopp skulle alltså få ett tillflöde med det vatten som Litani förlorat i sitt nedre. Israel, som känner till detta fenomen – och som tydligen har känt till det länge – pumpar detta vatten för att öka vattenmängden i Jordan. Om man inte kan säga att Israel har lagt beslag på Litanis vatten, så är det i varje fall säkert att man inom ramen för en regional överenskommelse måste klargöra hela frågan om förhållandet mellan vattenmängden i Litani, Hasbani och Jordan. Visserligen saknar Libanon inte vatten just nu, men landet kommer att behöva alla sina tillgångar för att komma på fötter igen. Saldot blir till och med negativt om man tar hänsyn till det beräknade behovet av dricksvatten, vatten för jordbruket och för industrin.

Tigris och Eufrats dalar

Invigningen av bevattningstunneln i Urfa i november i fjol, är- sedan Turkiet uppfört Ataturkdammen och i slutet av maj 1993 börjat arbeta på Birecikdammen i Eufrat – en viktig etapp i GAP (Guneydogu Anadolu Projesi, ”Sydöstanatoliska projektet”), och den har väckt nytt liv i den gamla tvisten mellan detta land å ena sidan och Syrien och Irak å den andra om fördelningen av vattnet i Tigris och Eufrat.

Turkiet. – Att Turkiet vill skydda vattnet på sitt territorium är ingenting nytt. I många år har landet byggt väldiga fördämningar och reservoarer i detta syfte. GAP är det senaste och mest ambitiösa av dessa projekt, med inte mindre än 22 fördämningar och 17 centraler planerade längs de båda floderna och en dubbel bevattningstunnel, 26,4 km lång och 7,5 m i diameter. Det var på åttiotalet som Turkiet bestämde sig för detta stora projekt som gjorde det möjligt att öka odlingsbarheten i de övre delarna av Tigris och Eufrats floddalar genom att konstbevattna ett område på 1,7 miljoner hektar. Detta skulle kunna göra Turkiet till en kornbod och trygga hälften av landets elbehov år 2000. Men projektet är mycket dyrt – det kostar minst 32 miljarder dollar. Dessutom får det följder för miljön. Turkiet lämnar ifrån sig det använda vattnet i landets sydligaste del, där Khabur och Balik har sina källor. Slutligen har projektet redan medfört tvångsförflyttning av cirka 50 000 invånare i ett trettiotal byar, till största delen kurder.

Syrien. – Syrien deltar i denna stora exploatering av vattentillgångarna huvudsakligen inom konstbevattningen och elproduktionen. Landet har byggt mer än 113 fördämningar under de senaste tio åren, främst i Eufratdalen. Syrien hoppas på detta sätt kunna bevattna nästan 600 000 hektar, men begränsar för tillfället sin målsättning till 300 000. Dessutom säger femårsplanen att de konstbevattnade områdena skall utvidgas från Khabur, Sajur och Balik samt från Tigris och Orontes. I september i fjol undertecknade för övrigt Syrien och Libanon en överenskommelse om fördelningen av vattnet i Orontes, som rinner upp på Bekaslätten.

Men alla dessa förverkliganden och storslagna projekt stöter på tekniska och sociala problem, som gör att resultaten långt ifrån uppfyller målsättningarna. Till detta kommer att tillgången på vatten minskar, vilket märks bland annat i produktionen av vattenkraft. Detta skyller Syrien på Turkiet.

Irak. – Irak har de senaste tio åren byggt fördämningar och ett kanalnät för att fördubbla landets konstbevattningskapacitet. Vattnet får i själva verket en oerhörd betydelse för Irak, som försöker utveckla sitt jordbruk som så länge försummats, i synnerhet på grund av kriget mot Iran. Landet försöker på detta sätt också mildra effekterna av det internationella embargot. Men Iraks största problem är vattnets kvalitet, snarare än mängden. Allvarliga problem med vattenekonomin och den allt saltare marken har påverkat den förutsedda utvecklingen. Det som Irak kallar ”tredje floden” – en 565 km lång kanal, också kallad ”Saddam Hussein-floden”, som grävts mellan Tigris och Eufrat i nedre Mesopotamien och som invigdes i december 1992 – skall råda bot på den situationen. Det handlar om att dränera de områden som bevattnas av de båda floderna, att minska salthalten, att begränsa översvämningarna och att förbättra skeppsfarten på Shatt al Arab. Detta projekt har också en politisk sida – det handlar om att åter kunna kontrollera landets södra del genom att torka ut träsken där den shiitiska oppositionen har förskansat sig. Kanalen har följts av ytterligare två i samma region: i slutet av mars 1993 tillkom en kanal på 140 km, kallad ”al Qadissiyah”, 150 km från Bagdad, och månaden därpå ännu en på 36,5 km, kallad ”stridernas krön”. Slutligen har Irak, likaså i söder, börjat gräva en fjärde konstgjord flod, 120 km lång, kallad ”krigens moder”.

Tvistefrågorna. – Förliandlingarna om fördelningen av vattnet har alltid varit svåra. Om hela GAP genomförs finns risk att spänningen förvärras, ty man beräknar att Eufrats årliga vattenmängd i så fall kan sjunka från 32 till 20 miljarder kubikmeter i Syrien och från 20 till 11 miljarder i Irak.

Efter uppdelningen av Baas 1966 har regimerna I Syrien och Irak haft flera konflikter, till exempel 1974 när Syrien byggde fördämningen i Tabqa. Sedan dess har förhållandet mellan de båda länderna blivit något bättre, då de den 18 april 1990 kom överens om sina respektive andelar av vattnet i Eufrat. Syrien behåller 42% av vattenmängden och låter 58% fortsätta till Irak.

Att komma överens med Turkiet har visat sig svårare. Sedan 1964 har Turkiet föreslagit Syrien ett helhetsarrangemang om de båda staternas alla gemensamma vattendrag. Problemet med Orontes – som passerar sandjaketAlexandrette i Hatay, 1939 avträtt av Frankrike till Turkiet – belastar förhållandet mellan de båda länderna. Att förhandla med Turkiet om Orontes skulle vara att indirekt godkänna turkisk suveränitet över Hatay, och det vägrar Syrien.

Turkiet har fördelen av att vara en militär och demografisk makt som man inte kommer förbi i regionen. Landet kan också tillåta sig att inte tillämpa de många principöverenskommelserna som undertecknats de senaste tjugo åren och att förhandla med sina grannar utifrån en styrkeposition. Sålunda utövar det påtryckningar på Syrien för att detta land skall sluta stödja ett visst antal turkiska regimmotståndare.

Turkiet har åtagit sig att åtlyda överenskommelsen av den 6 juli 1987 och låta 500 kubikmeter vatten passera i sekunden, men den slutgiltiga överenskommelsen som skulle ha slutits 1993, dröjer fortfarande. Turkiet ger ofta anledning till tvivel på sina verkliga avsikter. För några månader sedan sade landet offentligt att Syrien nog får tillräckligt mycket vatten, varför det alltså inte är någon brådska med att underteckna en överenskommelse.

Dessutom har Ankara nyligen återupptagit sitt projekt med ”fredens akvedukter” från 1987, som går ut på att forsla vattnet i floderna Djeyhan och Djeyran, i södra Anatolien, till Mellanöstern. Den gången fick iden ett gott mottagande i flera länder, bland annat Saudiarabien, men Turkiet kasserade den till slut därför att den inte tog hänsyn till den geopolitiska situationen i området. Turkiet upprepade dock sitt förslag alldeles efter överenskommelsen mellan Israel och PLO, men nu gällde det att sälja vattnet i Eufrat. Erbjudandet görs till olika länder, bland annat Israel, som verkar intresserat. Israels president Ezer Weizman sade tydligt, när han besökte Turkiet i början av förra året: ”Turkiet har vatten och Israel behöver det. Israel är mer än en tänkbar köpare av vatten. Irak och Syrien kanske blir oroliga, men det är ingen som talar om att låta dem vara utan vatten.” Ett sådant projekt minskar långt ifrån Syriens och Iraks farhågor.

Den internationella rättens utveckling

I internationell rätt har utnyttjandet av en flod reglerats mycket litet, utom i fråga om skeppsfarten.

Ingenting sägs om det underjordiska vattnet och grundvattnet. Så småningom har en utveckling skett som gjort det möjligt att tillämpa lagens principer och praxis för ytvattnen också på det underjordiska vattnet.

Med tanke på denna utveckling tillställde FN:s kommission för internationell rätt 1992 generalförsamlingen sitt projekt för utnyttjandet av internationella vattendrag för annat än skeppsfart. Detta projekt, som inleddes 1971 och som fortfarande pågår, innehåller en ny infallsvinkel på frågan som är juridiskt revolutionerande. Det handlar om att ersätta den suveränitet, som varje stat menar sig äga över sina vattendrag, med begreppet ”internationellt avlopp”. Man tar alltså hänsyn till ett större geografiskt område än själva flodloppet. Det bruk som varje berört land gör av vattendraget kommer att värderas enligt kriteriet ”rimlig användning” av de gemensamma tillgångarna. På så sätt kommer man fram till en föreställning om ”begränsad territoriell suveränitet” över de gemensamma resurserna.

Vissa länder ser mycket kritiskt på en sådan juridisk utveckling, till exempel Israel och Turkiet, som har lagt fram begreppet ”förvärvade rättigheter”. På grundval av principen om tidigare användning hävdar företrädaren för israeliska delegationen vid de multilaterala förhandlingarna: ”Det finns inga ’rättigheter till vattnet’, bara rättigheter till användning av vattnet.” För Turkiet är vattnet en tillgång som landet tänker exploatera efter eget skön, på samma sätt som andra länder (till exempel dess arabiska grannar) exploaterar sina oljetillgångar. Sådana argument riskerar att hamna i total motsättning till en internationell rätt om förvaltning av vatten, och de gör det inte lättare att agera med tanke på framtiden. Det blir dock absolut nödvändigt att utarbeta en regional plan för fördelningen av tillgångarna, i synnerhet som de starkaste länderna i Mellanöstern på lång sikt har mycket att vinna på att ändra inställning, eftersom det är freden som kommer att ge både dem och deras grannländer en stabilitet som är oumbärlig om de skall kunna sätta sina legitima ambitioner i verket. Om Mellanösterns politiska framtid fortfarande är mycket osäker, så är ändå en sak säker: Om det finns en politisk vilja till fred kommer vattnet inte att vara något hinder, men om länderna söker anledning till konfrontation kommer vattnet att ge dem goda förevändningar.

Övers. Gunnar Gällmo