Varför moral?

En etiker på kongress för filosofer i en skyskrapa i New York ställde sig själv den elaka frågan: om en bomb nu skulle utplåna samtliga 1600 kongressande moralfilosofer, skulle detta på något sätt göra världen sämre – eller bättre? Den självkritiska reflexionen ville säga att filosofin numera erbjuder få, om några, hållpunkter för formuleringen av en moral, möjlig att leva efter. Kan kongressen svara på vad som är gott och rätt?

Jag kommer att tänka på frågan när jag läser Francesco Alberonis bok Värden, som nu utkommit i en utmärkt svensk översättning av Jessica Rosell. Alberoni är mest känd för sin bok om förälskelsen,

som han ser som paradigmet för varje språng framåt i utvecklingen. Förälskelsen är ett hot mot varje välmöblerat rum och en ny början, ett nytt liv, ett vita nuova, för att travestera Dante.

Den nya boken Värden är, som allt Alberoni skriver, lätt och rolig att läsa, och efteråt har man känslan av att ha varit på en utmärkt italiensk restaurang i sällskap med en av dessa italienare som brinner av längtan att förklara världen för vem som vill höra på. Alberoni råkar dessutom vara professor (i sociobiologi, inom parentes, vilket kanske inte är det viktiga), vilket förstås ytterligare sporrar hans förklaringslust. Det viktiga är att han ställer en diagnos på samtiden som i huvudsak tycks mig rätt plausibel. Samvaron med Alberoni gör att man i fortsättningen ser livet i litet friskare färger och tycker sig begripa mer. Vad säger han då? Jo, ungefär detta: vi befinner oss för ögonblicket i en fas av förvirring, då få rationella hållpunkter för moralen tycks stå till buds.

Å ena sidan har vi naturen, men naturen föreskriver ingenting, den känner bara de starkares överlevnad. Vi är ju själva ättlingar till en obruten rad förstapristagare i spermiernas simtävling och till alla dessa individer som varit starka och förslagna nog att klara sig levande upp till fertil ålder. Vi tycks vara ett blint rov för de radikalegoistiska genernas måttlösa expansionsbehov, som firar sina illistiga triumfer överallt – i tydligaste form i den afrikanska vägglusen, vars fortplantningsorgan är en lans som genomborrar motståndaren/överlevaren och låter honom överta besväret att föra sitt offers gener vidare. Människan har i sin förslagenhet burit sig likadant åt, måhända med subtilare medel.

Å andra sidan känner många en ny förbundenhet med naturen, att människan är en del i evolutionen, hon har ingen rätt att göra sig till naturens herre. Man frestas därmed att kasta sig i naturens störtflod, att ge sig hän, att inte låta förnuft och samvete säga nej. Men detta leder till förfärande konsekvenser.

Där står vi nu som åsnan mellan två lika oaptitliga hötappar, säger Alberoni, med stark förnimmelse av vårt främlingsskap i världen, det som Heidegger kallade känslan av att vara utkastad, förkastad, tvingad till en uppgift som överstiger våra krafter, utan några läsliga handböcker.

Dilemmat är kanske inte så mycket att vi inte vet hur man bör handla. De flesta leds i sina ljusa stunder av en altruistisk intuition (någon viskar nu: den är bara en funktion av den egoistiska genen) som helst gör livet lättare, och alla internationella konferenser om världens problem hänvisar till samma självklara solidariska grundsatser. Svårigheten är kanske intellektuell: det tycks svårt, för att inte säga omöjligt, att grunda en görlig moral rationellt, att förena kärlek med förnuft, hjärta och hjärna. Finns det en plattform utanför händelsernas ström där vi kan ställa oss och konstatera vad som är rätt och fel?

Kort sagt: varför skall man vara moralisk? Vetenskapen lämnar oss i sticket. I Newtons oändliga och mekaniska universum och i Einsteins slutna rum-tid finns varken känslor eller värden, varken hopp eller avsikter. Vi befinner oss där i ett tomrum, torrare än öknen. Vad vinner jag om jag far en hel galax av gasmoln, öde planeter och brinnande solar, om jag inte vet varför jag skall leva?

Nå, moralfilosofin då, den akademiska disciplin som skall förse oss med motivation? Wittgenstein visade redan 1930 med stor elegans att etiska och religiösa begrepp saknar mening och är orimliga. Vetenskapen avstår från frågan varför och inskränker sig till att visa med strikta metoder vilka medel som behövs för att nå vissa mål, mål som man väljer av andra skäl än vetenskapliga. De flesta som inte själva är professionella filosofer känner stark otillfredsställelse med sådana svar – troligen också Wittgenstein själv.

Det finns en utväg ur detta dilemma, försäkrar nu Alberoni. Den mänskliga naturen består i denna motsättning, i att inse denna motsägelse. Människans moral är också en del av naturen: den högsta och mest sofistikerade produkten av evolutionen. Med människans och medvetandets ankomst har naturen blivit kulturprocess. Utvecklingen fortsätter som kultur, och det är människans uppgift att ställa sig kritisk till naturens förutsättningar, att motsätta sig naturen. Människans djupaste möjlighet består inte i hennes anpassning till omgivningen, inte i hennes kamp för tillvaron, utan i hennes dröm om ett bättre liv. Hon är den enda varelse som kan se och bedöma och drömma om något annat. Därför är moral livskraft, ande, uppåtriktare, ett sätt att höja sig över sig själv.

Vi måste känna med världen som om den vore vår egen kropp. Bara den som lever för något som är större än det egna jaget lever ett meningsfullt och lycklig liv. Naturen ger sig en moral genom oss. Moralen är överlevnadsvisdom, det sätt på vilket naturen försäkrar sig om livets fortbestånd och sätter upp nya mål. Det gäller att lära sig älska. Om vi älskar jorden, naturen, människan, visar respekt och tacksamhet, ansvar, ödmjukhet, framsynthet, då tillämpar vi samma moral som gällt jaget, den lilla gruppen, familjen, släkten, det egna skrået, och då var ett överlevnadsinstrument i dess kamp för tillvaron. Nu är hela jorden hotad, och i kampen för dess tillvaro måste samma moral tillämpas globalt. Saliga är de inkännande och de ansvarskännande, dem hör framtiden till.

Varje epok i utvecklingen ställs inför en unik utmaning. Vår tid har ställts inför den hittills allvarligaste. Om vi gör fel kommer inte naturen att dö. Naturen är sträng som Gamla testamentets Gud. Vi faller som en torr gren från dess stam. Men naturen erbjuder människan förstfödslorätten. Den anvisar en uppgift som vi inte får misslyckas med.