Påvens budskap om Livet

Den 25 mars, på Marie Bebådelsedag, undertecknade påven Johannes Paulus lI sin elfte encyklika. Den bär namnet Livets Evangelium (Evangelium Vitae). På varje sida och i varje stycke är det livet, i synnerhet det mänskliga livet, som påven försvarar och söker befrämja. Han gör det med värme och vänlighet men också med en skärpa och en envishet som har blivit detta pontifikats signatur. Påvens redan kända profetiska profil framträder än tydligare i detta omfattande dokument. Han är uppenbarligen förundrad inför livet som på en gång är en Guds gåva och den främsta mänskliga uppgiften.

Encyklikan består av fyra kapitel. Det första är en analys av dagens hot mot det mänskliga livet. Det andra beskriver livet som gåva i ett judisk-kristet perspektiv. Det tredje och tyngsta kapitlet tolkar det kända budet ”Du skall inte döda” vilket är både en moralisk och politisk förpliktelse. Det fjärde framför en vädjan till kyrkans och det civila samhällets ledare att mer medvetet och ihärdigt befrämja livet, i synnerhet det svaga mänskliga livet

.

Encyklikans grundtes

Den centrala tesen återfinns i den 200 sidor långa textens mitt och är formulerad som en etisk grundnorm med anspråk på universell giltighet. ”Utrustad med den auktoritet som Kristus har fört över till Petrus och hans efterträdare, och i gemenskap med den katolska kyrkans alla biskopar bekräftar jag: att direkt och avsiktligt döda en oskyldig mänsklig varelse är alltid en djupt omoralisk handling” (nr 57). Tesen bygger på två förutsättningar, en faktapremiss och en värderingspremiss. Faktapremissen innebär att människan från befruktningen är en person med fullt människovärde (60). Visserligen känner kyrkan till både filosofiska och biologiska diskussioner om en senare gränsdragning för personblivandet. Oberoende av dessa diskussioner har kyrkan alltid betonat den absoluta rätten till liv från konceptionen.

Den andra premissen rymmer en värdering av detta mänskliga liv samt själva värderingsgrunden för det. Påven förankrar giltigheten i sin ståndpunkt förutom i bibeln även i den så kallade naturrätten. Detta kanske något krångliga begrepp har en distinkt innebörd i den katolska traditionen (men inte enbart där). Med naturrätten avser encyklikan summan av de värderingar om gott och ont och de normer om rätt och fel som människan i kraft av sitt förnuft kan komma till insikt om. Naturrätten är den etiska bas som alla människor (oberoende av livsåskådning) har tillgång till. Dess centrala värde som det alltid gäller att säkerställa är människovärdet. Det är specifikt, lika för alla och oförytterligt. Nytta, styrka och funktionsduglighet ökar människovärdet lika lite som svaghet och handikapp minskar det. Det är därför som det mänskliga livet skall värnas och respekteras från befruktningen.

Handlingar mot livet

Av denna universellt erkända moraliska princip följer rätten till liv och förbudet att avsiktligt döda oskyldiga människor vid livets början och livets slut. Såväl framkallad abort som eutanasi är alltid svåra kränkningar av människovärdet. Med eutanasi avser påven ”en handling eller underlåtelse som direkt (of itself) och avsiktligt framkallar döden”. När påven förkastar abort (62) och eutanasi (65) åberopar han formellt och högtidligt den auktoritet som Jesus Kristus har förlänat kyrkans ledning med uppgift att ge vägledning i livsfrågor. Som Richard McCormick, en ledande amerikansk moralteolog, har påpekat kan man inte komma närmare en dogmatisk formulering (The Tablet 95 nr 15). Det kan vara värt att notera att påven i fråga om förbudet mot preventivmedel inte på samma sätt hänvisar till sin formella auktoritet som kyrkans högste lärare. Visserligen avvisar han, som var att vänta, preventivmedel med motiveringen att de strider mot det äktenskapliga samlivets integritet. Men han gör det inte i samma form och med samma eftertryck (13).

Av människovärdesprincipen framgår också att man inte behöver förlänga en dödssjuk människas liv med avancerad medicinsk teknologi, i synnerhet när en sådan livsförlängande åtgärd skapar stort lidande och den inte står i proportion till det ringa resultat man uppnår. Att på det viset avbryta en livsförlängande behandling är inte eutanasi eftersom det inte är avbrytandet (not ofitself) som orsakar döden. I stället låter man sjukdomen eller skadan som inte längre kan botas ha sin gång. Påven talar varmt och upprepade gånger om den palliativa medicinen, dvs alla de vårdinsatser som är ägnade att lindra lidandet, exempelvis smärtbehandling och omvårdnad.

I fråga om självförsvar och dödsstraff är påven mindre kategorisk. Kyrkan är väl medveten om de ibland mycket plågsamma värdekollisioner som kan förekomma. Rätten att skydda det egna livet kan kollidera med plikten att inte kränka den andres liv. Nödvärnet mot en eller flera orättfärdiga angripare är i själva verket inte enbart en rätt, det är en ”tungt vägande förpliktelse”. Det finns en ”verklig rätt till självförsvar” både av sig själv och andra, exempelvis nära anhöriga. Man kan emellertid avstå från den ”i kraft av en heroisk kärlek” (55).

Dödsstraff kan encyklikan endast acceptera, om samhället inte kan försvara sig på annat sätt. Det får alltså endast finnas om det är ”absolut nödvändigt”. Argumenten för dödsstraff blir tack vare vår tids effektiva former av straffpåföljd allt svagare. Dödsdomar och deras verkställande bör därför bli alltmer sällsynta om inte helt onödiga (56).

Friheten ifrågasatt

Med sitt budskap vill påven förespråka en ”Livets kultur” som enligt honom i dagens samhälle är hotad eller till och med har gått förlorad. Detta samhälle präglas nämligen av en relativistisk moralisk grundhållning som inte längre vilar på grundläggande och absolut förpliktande värderingar. Denna hållning förutsätter ett frihetsbegrepp som starkt eller ensidigt betonar den enskildes rätt till självbestämmande. Frihet innebär autonomi. En människas uppfattning om rätt och orätt rättar sig inte längre efter en allmänt påbjuden naturrätt som har sin grund i människans samvete, dvs mänsklighetens gemensamma inneboende kunskap om rätt och orätt. Moralen har enligt påven i stället blivit vars och ens ensak. Under förevändning av sin individuella frihet, sitt autonoma samvete och sina demokratiska rättigheter sätter man det objektiva moraliska kravet på villkorslös respekt för livet ur kraft. Man faller offer för ett rent subjektivt godtycke där allting, även det oskyldiga livets vara eller icke-vara, blir förhandlingsbart (18-20).

Den relativistiska hållningen har också invaderat politiska ställningstaganden. Man stiftar ofta lagar som går stick i stäv mot naturrättens krav på livets okränkbarhet. I stället för ”brottskaraktär” far dödandet av oskyldigt liv, paradoxalt nog, ”rättskaraktär”. Påven avvisar uppfattningen att en lag vinner laga kraft endast därför att en majoritet har antagit den. Påven uppmanar till motstånd mot orättfärdiga lagar men motståndet skall göras utan våld. Mot det naturrättsliga kravet på att försvara det försvarslösa livet finns ingen majoritet. Skyddet av allt oskyldigt mänskligt liv får inte vara föremål för omröstningar utan måste utgöra grundvalen för all lagstiftning i varje statsskick, i synnerhet demokratin.

Påven tvivlar inte på att demokratin är en eftersträvansvärd statsform. Men när majoriteten av förtroendevalda vänder sig mot livet och tillåter att oskyldiga människor dödas förlorar demokratin sin legitimitet. Rättsordningen far inte vara föremål för majoritetsbeslut. Den statliga lagen måste stå i överensstämmelse med den moraliska lagen. Demokratin får alltså inte bli ett surrogat för moral (70). Påven plågas av att dagens konkreta demokratier för många framstår som en sammanfattande och sund världsförklaring. Den skall i stället vara ett instrument för samhällsförändring på grundval av givna värderingar.

Politiska konsekvenser

På två ställen behandlar påven den ofta hett omdebatterade frågan hur en kristen politiker bör förhålla sig. Visserligen -kan en lagstiftande församling (som redan Thomas av Aquino under medeltiden påpekade) avstå från att i lag förbjuda allt omoraliskt handlande – man kan inte genom lag förbjuda alla former av svek och förnedring. Men påven menar att man inte kan tillåta kränkningar av den i naturrätten förankrade rätten till liv. Vad skall då en samvetsgrann politiker göra? Är totalförbudet mot till exempel abort den enda utvägen?

Påven utgår från en situation där det på grund av de parlamentariska villkor som råder och det

allmänna läget i ett land inte är möjligt att förhindra en ny eller upphäva en gammal liberal abortlag. I ett sådant läge gör en kristen politiker inte våld på sitt samvete om han eller hon stöder ett lagförslag som inte helt kan säkerställa det oskyldiga livets skydd men ändå kan begränsa skadeverkningarna av det liberalare alternativet samt minska dess negativa effekter på den offentliga moralen.

Påven menar alltså att man inte medverkar till att skapa en orättfärdig lag när man röstar för ett förhållandevis mer restriktivt lagförslag även om detta inte svarar mot idealet. I grund och botten är det fråga om att välja det mindre onda. Det etiskt önskvärda är nämligen inte alltid politiskt möjligt (68-73). Påven är förvisso mycket medveten om att det kan vara svårt att ”inom ramen för pluralistiska demokratier” skapa ett ”effektivt rättsligt skydd för livet”. Med den förutsättningen uppmanar han kristna politiker att inte resignera utan fatta de beslut som under de givna konkreta villkoren är möjliga (90).

Det kan i detta sammanhang vara lärorikt att komma ihåg ett dokument utfärdat 1974 av troskongregationen i Rom och godkänt av påven Paulus VI. Där heter det att ett lands politiska ledning aldrig får stifta en lag som rättfärdigar abort. Dekretet säger samtidigt, att politiker under vissa omständigheter kan avstå från att tillämpa en straffrätt som ofta skulle drabba människor som redan befinner sig i stor samvetsnöd. Det är mycket väl tänkbart, ja troligt, att inte alla politiker som röstar för en avkriminaliserad abortlagstiftning förespråkar abort. Inte heller denna encyklika berövar alltså politikerna det manöverutrymme som de i moderna pluralistiska demokratier ofta behöver.

Pastoral grundsyn

Den pastorala grundsynen i encyklikan framgår tydligt av den upprepade skillnaden mellan objektiv norm och subjektiv skuld. Beslutet om abort fattas inte sällan i ”dramatiska situationer” och ofta av kvinnor som lever i stor fattigdom, ensamhet, depression och ångest inför framtiden. ”Sådana omständigheter kan minska den enskildes subjektiva ansvar och skuld” (18). Subjektiva skäl kan emellertid inte rättfärdiga den avsiktliga förintelsen av en oskyldig människa. I en pastoral anda vänder sig påven personligen till de kvinnor som av någon anledning har bestämt sig för eller känt sig tvingade att göra abort. Han visar sin medkänsla genom att be dem att inte gripas av modlöshet och hopplöshet. De kan bli övertygande vittnen för livet (99).

Tonläget i encyklikan speglar påvens pastorala omsorg. Visserligen möter man i detta viktiga dokument en ofantlig mångordighet som är något påfrestande. Men lidelsen för livet går inte att ta miste på. Skrivelsens innehåll ger en aning om mångfalden av dess språkliga uttrycksformer. Den kräver av läsaren uppmärksamhet och flexibilitet. Påven blandar friskt olika stil- och metodelement, han går obekymrad från ett teologiskt motiverat försvar av livet till en filosofisk diskurs om dess värde. Han ser inget problem i att ställa bibelns syn på livet och kyrkofädernas vittnesbörd bredvid rättsteoretiska resonemang. Han låter fromma betraktelser över livet som gåva följas av tuffa moraliska förmaningar. Han kräver politiska ställningstaganden och sociala insatser.

Alla dessa vinklingar knyts emellertid samman av den själavårdande avsikten och målsättningen. Det är självklart att påven mobiliserar både bibeln och naturrätten, både kyrkans enhälliga tradition och läroämbetets senaste ställningstaganden, både kyrkofäder och grekiska filosofer och läkare såsom Hippokrates.

Profetisk protest

Förmodligen är detta påvens mest engagerade encyklika. Han anser att många i dagens samhälle har förlorat samvetets moraliska sensibilitet. Det är den han vill väcka eller återställa. Han vill rycka upp samhället ur ett moraliskt förfall dikterat av en individualistisk frihetsuppfattning. Inför de utmaningar som utgår från det hotade livet far kyrkan inte lockas av lättja och likgiltighet. Det är här som påvens pastorala intensitet har sin plats. Dynamiten i denna encyklika ligger i själva dess tillkomst och dess skarpa profil. Man kan med fog fråga sig vem utom påven som skulle våga peka på och döma ut den alltmer dominerande västerländska livsstilen som livsfientlig.

Här och var i encyklikan kan man finna överdrivna formuleringar. Påven är kanske alltför skeptisk och negativ i sin bedömning av dagens samhälle där enligt honom svaghet systematiskt föraktas, allt lidande skall utrotas ”till varje pris” och människan i prometeusk anda vill vara herre över liv och död. Påven talar om en ”dödens kultur” i många länder, ja om en ”objektiv konspiration mot livet” (17). Den individuella friheten är ytterst subversiv och betraktas som en allmän personlig rättighet.

Visserligen finns det ett vackert avsnitt om löftesrika tecken i vår tid, många enskilda och rörelser strider för livet (27-28). Men det förekommer mer av mänskligt sökande efter autentiska former för demokrati och efter övertygande insatser för människovärdet och de mänskliga rättigheterna än vad påven låter påskina. Han har en benägenhet att teckna demokratins avigsidor, frihetens destruktiva drag och moralens allmänna förfall. Något tillspetsat finns det så mycket ont att motstå och motarbeta att det inte återstår mycket kraft till att konstruktivt bygga upp det goda samhället.

Det är emellertid detta moraliska motstånd som enligt påven ger kyrkan styrka och identitet. En

cyklikan tycks följa en konfrontationskurs mot rådande tanke- och handlingsmönster. Våra självklarheter blir ifrågasatta. Många läsare är förmodligen bekymrade över att dialogen som kommunikationsform med det sekulära samhället tycks ha sett sina bästa dagar, åtminstone under detta pontifikat. Efter andra Vatikankonciliets synnerligen tydliga dekret om religionsfriheten skulle man gärna önskat en klarare analys av toleransens villkor samt förslag till kriterier för toleransen i dagens mångkulturella samhälle. Toleransfrågan är olöst i kyrkan. En moralteolog som gärna kryddar sina uttalanden menade i ett samtal om encyklikan, att texten är betydelsefull men att den inte adekvat kan tillämpas på vår tids pluralistiska samhällen.

Budskapets kärna

Vad är det då sammanfattningsvis för etik som påven omfattar och söker övertyga andra om? Man är frestad att säga att den är antropocentrisk (med fokus på människan och hennes värdighet).

En sådan be dömning säger förmodligen för lite, påven själv skulle endast halvhjärtat instämma i den. Hans etik är i själva verket Kristuscentrerad. Jesus Kristus är alla levande varelsers ursprung, garant och slutmål. Människan finner livets fullhet, ja dess överflöd, endast i Jesus Kristus. Den värdighet som ligger i människans väsen speglar Guds fullkomliga avbild i Jesus Kristus. Påven är misstänksam mot alla rent inomvärldsliga ansträngningar att värna om livet.

Påven är övertygad om att förlusten av gudsmedvetandet leder till att tanken förmörkas vilket i sin tur leder till en praktisk materialism i vilken individualism, utilitarism och hedonism frodas. ”När man förlorar sinnet för Gud förlorar man snart också sinnet för människan, för hennes värdighet och hennes liv” (21). En livlina som har kapat sina förtöjningar i Gud håller inte för de påfrestningar som man ofta far bära i mötet med det svaga livet. Trots detta vänder sig påven till alla människor av god vilja, även till dem som inte säger sig tro på Gud. Ty Guds Helige Ande som ”blåser vart den vill” kan verka även i deras etiska insikt och moraliska ansträngningar för livet.