Priest

Antoma Birds Sverigeaktuella film Priest har väckt känslostormar av skilda slag. Samtidigt med den översvallande kritik filmen fått i svenska media rapporterar Dagens Nyheter om fördömanden från biskopshåll i USA. I en lätt ironisk kommentar noteras att detta fördömande inte baserats på primärkännedom om filmen utan endast varit byggt på hörsägen. Därmed har katolska kyrkans företrädare än en gång fatt iklä sig den roll som mörkmän och okunniga censurivrare som man ibland frestas tro är närmast obligatorisk i svensk press, åtminstone på filmens område. Mer nyanserade omdömen i frågan från katolskt håll saknar sannolikt nyhetsvärde.

För den som önskar sig förebildliga historier på bio är Birds film, gjord efter ett manuskript av Jimmy Mc Govern, onekligen en smula hårdsmält. Filmens biskop är styvnackad och osympatisk, en institutionens försvarare i alla väder. Matthew, församlingsprästen, är en inkarnation av 68-generationen på gott och ont, i sina predikningar såväl som privat. Dessutom har han ett permanent förhållande med hushållerskan. Filmens huvudperson Greg är lika typisk för en yngre, mer traditionsinriktad generation. Han slits mellan lojaliteten mot prästämbetet och sina känslor för Graham som han möter en kväll på en gaybar. Likaså nästan krossas han i sin inre dragkamp mellan kravet på trohet mot bikthemligheten och behovet att hjälpa en incestdrabbad flicka, en möjlighet som han frånhänder sig i den mån som han vägrar att bryta biktens insegel. Hans företrädare i församlingen har det inte lättare: han drabbas av en knäpp då han blir förflyttad av åldersskäl och gör ett lika rasande som maktlöst uppror mot kyrkan-institutionen när han med krucifixet i högsta hugg stormar fram och krossar fönstret i biskopshuset. Den fullständige döddansare till präst, slutligen, som på seminarielatin fördömer sin unge kollega Greg, toppar listan på problempräster. Sensmoralen kunde inte vara tydligare: prästrollen i katolsk tappning framstår som en fullständig omöjlighet.

Det är emellertid inte utan skäl som Priest har höjts till skyarna. Regissörens tonsäkerhet är imponerande. De förfallna kvarteren i Liverpool, de blacka färgerna och de gråbleka stränderna skapar en känsla av betryck som fäster sig på näthinnan och dröjer kvar i medvetandet. Gregs samvetsnöd får liv och substans i Linus Roaches gestaltning. Med uppenbar fingertoppskänsla lyckas Bird också vinna ut en dynamik ur tämligen klicheartade konstellationer och konflikter, som till exempel generationsmotsättningen mellan Matthew och Greg. Endast i några scener slår det över. Till de mindre lyckade greppen hör användningen av extremt vidvinkelobjektiv i vissa närbilder, som groteskt förstorar upp ansiktena och far personerna att framstå som onödigt karikerade.

Till filmens förtjänster hör onekligen också att den vågar sig på att ta upp den känsliga problematiken kring prästämbetet och celibatet – även om resultatet ingalunda är invändningsfritt. Att denna problematik är nog så verklig fick sin bekräftelse bland annat genom den ”lanseringshjälp” filmen fick i Storbritannien och på Irland genom några aktuella skandaler vid tiden för dess premiär. Men i lika hög grad som Bird ger liv åt sina bilder och sina karaktärer framstår manuskriptets konstruktion av konflikter som en skrivbordsprodukt. Här saknas inga ingredienser: sexuell frustration, brott mot kyskhetslöftet, homosexualitet, incest… Viljan att baka in alla dessa problem i en och samma kaka är det som mest ligger filmen i fatet.

Samtidigt – och det kan inte sägas nog tydligt – är det inte mot tron som sådan som Priest riktar sin udd. Mest tydligt blir detta i den scen där Greg, drabbad av yttersta ångest, inför krucifixet ber för flickan som utsätts för incest. Scenen växelklipps med bilder från flickans hem, där vi far se fadern komma hem och ge sig på dottern. Men den grymma ironi som vi först kanske tolkar in i denna bildsammanställning far en oväntad vändning genom att modern kommer hem, avslöjar fadern och driver ut honom ur hemmet. Flickans lidande far så äntligen sitt slut, och Gregs samvetskonflikt far sin lösning genom att han blir bönhörd. Det är samma flicka som senare ensam vågar trotsa församlingens utfrysning av Greg sedan hans homosexualitet kommit i dagen, och som tar initiativet till en gest av förlåtelse. Här lyfter filmen fram den kristna försoningstanken som ett slags slutord.

Av alla de skildringar av katolska präster jag sett på film framstår fortfarande Robert Bressons gestaltning av Georges Bernanos Prästmans dagbok som den mest fullödiga. Det slår mig emellertid att skillnaden mellan Prästmans dagbok och Priest mindre ligger i den positiva respektive negativa hållning till kyrkan som kan sägas komma till uttryck i filmerna än i deras olika perspektiv över huvud taget. Prästmans dagbok fokuserar helt det inre dramat, den försöker på duken visualisera en själs historia. Priest däremot lägger tyngdpunkten vid det yttre, vid sociala motsättningar, kyrkligt institutionella problem och rollkonflikter.

Den invändning man från kyrkans håll främst kan rikta mot grundtanken i filmen är, att den tror sig kunna göra boskillnad mellan den personliga gudsrelationen och kyrkan som institution. Naturligtvis är den institutionella sidan av kyrkan inte sakrosankt och den kan inte undantas från all kritik.

Men styrkan i katolsk tradition ligger ändå i den oupplösliga föreningen mellan dem båda. Det är just den institutionella kyrkan som har uppdraget att förmedla Guds närvaro i världen.